Det känns ibland hopplöst när välrenommerade forskare i åratal grälar om en fråga utan att någonsin verka komma till någon konsensus. Detta gäller mängder med frågor från Strängteori, näringslära, genusteori och nu, aktuellare än nånsin dataspelandets effekter på våra unga. På DN Debatt gick igår tre kända svenska forskare vid Karolinska Institutet till hårt angrepp mot den rapport som Statens Medieråd kom med nyligen: Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. Debattörerna i DN – Andreas Olsson, Predrag Petrovic, Martin Ingvar – menar att den internationella forskningen och rekommendationer av fler länders expertförbund inte tas på allvar i rapporten:
”Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.”
Denna debatt är färgad av lika delar ovetenskapliga resonemang, datorspelsbranschens särintressen och otillfredsställande studier. Ett sådant symtom är att en tredjedel av samtliga 161 vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt om ämnet dataspel och våld är metastudier eller kommentarer till andra studier. Det säger sig självt att det man kan mäta i ett labb inte nödvändigtvis är indikatorer på om man ett år senare mejar ned folk på öppen gata. Martin Ingvar et al. har länge argumenterat för större försiktighet vad gäller dataspel, jag är inte sen att hålla med om detta i vissa fall, det finns gott om extremt splattriga gore-spel som GTA 3, Call of Duty eller Soldier of Fortune som jag knappast vill att min son ska spela innan han nått ett viss grad av mental utveckling och kritiskt tänkande. Men denna debatt om voyeurens benägenhet att apa efter den han tittar på är samtidigt gammal och har omfattat alltifrån pornografi, film, Twitter och musiktexter.
I journalen Nature Neuroscience från november 2011 presenteras en av de mest välskrivna studierna på länge om kognitiva effekter av dataspelande och däribland de frågor som idag är oklara som hur dataspel faktiskt påverkar personer med olika neurologiska tillstånd och normavvikelser. I en liknande studie från 2010 skriver författarna:
”At the core of these action video game-induced improvements appears to be a remarkable enhancement in the ability to efficiently deploy endogenous attention. The implications of such an enhancement are relevant to a variety of real-world applications, such as work force training, rehabilitation of clinical populations, and improvement of traditional educational approaches.”
Om det nu finns gott om indikationer att dataspelande kan förbättra visuell kontroll, inlärning och arbetsminne, så ska vi våga ‘låta’ våra barn, flickvänner, mammor och pappor spela våldsamma spel? Som allt annat vi inte har ordentliga empiriskt eller rationella argument för handlar det om en kombination av att följa vad som händer inom det vetenskapliga fältet blandat med egna specifika observationer i vår närhet. Betraktar man ett argument som ofta lyfts fram om sämre skolresultat om man spelar mer är 4-5 timmar per dag, har inga studier (mig veterligen) visat att det just är dataspelens innhåll som försämrar resultatet, snarare är det att tid tas från läxläsningen. En myt är därmed avlivad, två hundra återstår. Men inget tyder idag på att vi blir extra våldsamma av att spela dataspel i allmänhet, om inte en mängd psykiatriska aspekter också är närvarande.
Why We Do It 