Kategoriarkiv: Neuropolitics

Varför tala om erotiskt kapital?

Image

Erotiskt kapital lanserades ordentligt som ett begrepp för fyra år sedan av sociologen Catherine Hakim. Utseende, karisma och social utstrålning är inte bara viktigt, det är så pass avgörande att vi måste börja räkna in det i samhällsekonomins omsättning av kapital.

Jag försöker ge en introduktion till tankesättet utifrån hennes senaste bok. Läs texten i Arena.

Taggad , ,

Dataspelande aggressivitet: Blir du våldsam lille vän?


Det känns ibland hopplöst när välrenommerade  forskare i åratal grälar om en fråga utan att någonsin verka komma till någon konsensus. Detta gäller mängder med frågor från Strängteori, näringslära, genusteori och nu, aktuellare än nånsin dataspelandets effekter på våra unga. På DN Debatt gick igår tre kända svenska forskare vid Karolinska Institutet till hårt angrepp mot den rapport som Statens Medieråd kom med nyligen: Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. Debattörerna i DN – Andreas Olsson, Predrag Petrovic, Martin Ingvar – menar att den internationella forskningen och rekommendationer av fler länders expertförbund inte tas på allvar i rapporten:

”Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.”

Denna debatt är färgad av lika delar ovetenskapliga resonemang, datorspelsbranschens särintressen och otillfredsställande studier. Ett sådant symtom är att en tredjedel av samtliga 161 vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt om ämnet dataspel och våld är metastudier eller kommentarer till andra studier. Det säger sig självt att det man kan mäta i ett labb inte nödvändigtvis är indikatorer på om man ett år senare mejar ned folk på öppen gata. Martin Ingvar et al. har länge argumenterat för större försiktighet vad gäller dataspel, jag är inte sen att hålla med om detta i vissa fall, det finns gott om extremt splattriga gore-spel som GTA 3, Call of Duty eller Soldier of Fortune som jag knappast vill att min son ska spela innan han nått ett viss grad av mental utveckling och kritiskt tänkande. Men denna debatt om voyeurens benägenhet att apa efter den han tittar på är samtidigt gammal och har omfattat alltifrån pornografi, film, Twitter och musiktexter.

I journalen Nature Neuroscience från november 2011 presenteras en av de mest välskrivna studierna på länge om kognitiva effekter av dataspelande och däribland de frågor som idag är oklara som hur dataspel faktiskt påverkar personer med olika neurologiska tillstånd och normavvikelser. I en liknande studie från 2010 skriver författarna:

At the core of these action video game-induced improvements appears to be a remarkable enhancement in the ability to efficiently deploy endogenous attention. The implications of such an enhancement are relevant to a variety of real-world applications, such as work force training, rehabilitation of clinical populations, and improvement of traditional educational approaches.”

Om det nu finns gott om indikationer att dataspelande kan förbättra visuell kontroll, inlärning och arbetsminne, så ska vi våga ‘låta’ våra barn, flickvänner, mammor och pappor spela våldsamma spel? Som allt annat vi inte har ordentliga empiriskt eller rationella argument för handlar det om en kombination av att följa vad som händer inom det vetenskapliga fältet blandat med egna specifika observationer i vår närhet. Betraktar man ett argument som ofta lyfts fram om sämre skolresultat om man spelar mer är 4-5 timmar per dag, har inga studier (mig veterligen) visat att det just är dataspelens innhåll som försämrar resultatet, snarare är det att tid tas från läxläsningen. En myt är därmed avlivad, två hundra återstår. Men inget tyder idag på att vi blir extra våldsamma av att spela dataspel i allmänhet, om inte en mängd psykiatriska aspekter också är närvarande.  

Taggad , ,

Having Kids for Egotistic Reasons – Economist Bryan Caplan at it Again

My radio essay on Sveriges Radio P1 about economist Bryan Caplan’s new book Selfish Reasons to Have Kids. Link to the radio talk here.

Barn som en väg till personlig lycka

Det är nog inte många som väljer att skaffa barn först efter att ha vägt samman vinster och kostnader när det gäller bibehållen personlig lycka, sömn eller ekonomi. Det gjorde inte ekonomen Bryan Caplan heller, innan han blev pappa. Han satt inte med penna och miniräknare och familjeplanerade utifrån en cost-benefit analys. Men i hans nya bok Selfish reasons to have more kids finns faktiskt en manual just för att beräkna om det där med barn verkligen kommer löna sig.

—————————————————————————————————–

För några år sedan blev Bryan Caplan uppmärksammad genom boken The Myth of the Rational Voter. Där monterade han ned myten om den rationelle demokratiske medborgaren genom siffror och statistik. Nu använder han samma systematiska handgrepp för att granska föräldrars roll i sina barns liv. Caplan är bekymrad över att vi de senaste 40 åren skaffat allt färre barn. Varför gör vid det? Jo, för att vi har en felaktig och överdriven tro på vår betydelse som föräldrar, vi har en idé om att vi kan och måste påverka våra barns liv. I botten ligger den eviga debatten om arv kontra miljö.

Som nybliven förälder är det omöjligt att förhålla sig neutral till alla de studier och slutsatser som boken lyfter fram. Studie efter studie visar hur oviktig jag som förälder är för mitt barns framtid. Caplan visar att uppväxtmiljön inte har mycket påverkan på barnens framtida hälsa, livslängd eller inkomst. Ska vi inte spela klassisk musik för spädbarn som man alltid hört, köpa ekologisk mat eller söka efter stans allra bästa skola? Enligt Caplan och forskningen på området, som dessutom främst är gjord i Sverige blir svaret ett bestämt NEJ. Våra barn, kommer redan från unga år att välja sin egen väg hur gärna vi än vill påverka dem som föräldrar.

Jag protesterar från magen mot detta, de flesta barn växer ju upp och blir relativt lika sina föräldrar. Så det verkar ju ändå som vi till syvende och sist formar våra barn. Enligt Caplan är detta en felaktig observation.  Av två anledningar: för det första, likheten mellan förälder och barn beror främst på likheten i arvsmassa, inte den miljö föräldrarna skapar åt barnen. För det andra: våra barn påverkas och formas till vad vi som föräldrar vill – så länge de är barn under vårt tak. Men så snart de fyllt arton och börjar göra sina egna livsval framkommer skillnaderna tydligt. Så rådet som Caplan ger är: sluta försöka styra barnen, hitta istället möjlighet att uppskatta och odla ett ömsesidigt förhållande.

Bryan Caplan återkommer gång på gång till att alla borde skaffa så många barn de kan. Människor blir allt äldre och därför har de större glädje under längre tid av barn och barnbarn. Den moderna lyckoforskningen visar att föräldrar i regel är mindre lyckliga än sina singelkompisar, men att lyckan eller välbefinnandet ökar igen när barnen blir vuxna och barnbarnen kommer. Den vinst, eller lycka, som Caplan talar om kan alltså inkasseras först i 50-, 60- eller 70-årsåldern.

Så, hur kan man i en explosivt överbefolkad värld argumentera för att vi ska sätta fler barn till världen, som ju Caplan gör? Det självcentrerade, vinstmaximerande perspektivet på barnalstrande känns som en frisk fläkt, fram tills frågan om överbefolkning dyker upp i boken.

För trots många goda argument och historiska reflexioner är det svårt att övertygas om att fler människor på jorden enbart är positivt. Istället för ett globalt perspektiv hemfaller Caplan åt någon slags allmän medelklassnorm. Och hans resonemang är motsägelsefullt: han argumenterar för att se de unika individerna i våra barn, men samtidigt lyfter han fram att barn på något sätt finns för vår egen vinnings skull. Här krockar Caplans i grunden humanistiska syn på människan, med en bisarr form av egoistiskt nyttotänk.

Taggad , , ,

Gender Wars in Academia – Oh, But My Government Made Me Do It!

Ever since the President of Harvard Larry Summers on a sunny day in April 22, 2005 commented on sex differences between men and women and how they may relate to the careers of women in science the Heat has been On. Summers was forced to resign over the heat he drew upon himself. But the seminar at Harvard University was about the research on mind, brain, and behavior relevant to gender disparities in the sciences, including the studies of bias, discrimination and innate and acquired difference between the sexes. The Edge reports on one of the most vivid debates between Elisabeth Spelke and Steven Pinker – nurture vs nature in a battle between two great psychologists.

Further reading on the brain and gender

In Sweden gender troubles have been illuminated in many different fields and in general all large state organizations have equality plans to help facilitate a discussion and move toward less discrimination. But now the backlash is a fact: the universities of Lund and Göteborg have both in recent cases been the targets of policies implemented from above in order to secure a gender perspective on all research fields. People like Steven Sampson have raged against the idea of a gender certificate stating that it is a way of the feminist forces to issue their influence upon the rest of the university. And yes, surely it is an idea that is using the worst of leftist paternalistic strategies, but there is nothing principally bad with the idea of letting a power perspective influence research in various fields of the university.

But the question of the female brain and the strategies of erasing bias from our public sphere must be held at a reasonable distance from each other. You cannot make swift inference from a few MRI’s and connect it to an immediate policy decision where teachers at universities are forced to give equal time in the class room to males and females, as is the case in a recent report in Sweden. My view, as always, is that the cognitive research in this field must be expanded and the humanities must come closer to scientific knowledge. Science in turn must start a discussion of political bias in Academia in order to stop the slanted and patriarchal structuring in all forms of knowledge production and development.

An important point made by neuroscientist Melissa Hines when discussing gender/sex in the brain is that the once-established dichotomy between sex and gender is really impossible to sanction. Mainly because the supposition that certain aspects should be analyzed biologically (sex) and others socially (gender) is from a brain perspective wrong, the social brain and the physical brain cannot be separated.

Further reading to recommend:

Annica Dahlström one of the leading proponents of the nature assumption of gender says it all.

The sexual brain by Simon LeVay

Brain Gender by Melissa Hines

Taggad , , , ,

What is Biopolitics Pt. 1 – The Vatican Answers

I get a lot of questions from time to time about the nature of the all-so-obscure concept of biopolitics. It eludes myself many a times, while it always stays much alive in theoretical debates on racism, ecology, activism or health care regulation. The concept of Biopolitics or Biopower is grounded in Michel Foucaults writings in The Will To Knowledge and in lectures collected in The Birth of Biopolitics, for example. He saw biopower as completely and utterly connected to his philosophical analysis of political power, and to the concept of governmentality. Foucault saw the modern western state and its regulation of its subjects (citizens) through ”an explosion of numerous and diverse techniques for achieving the subjugations of bodies and the control of populations.” But I would not build my analysis of today’s political organisation of the state technology of control solely on Foucault, since he clearly states in his lectures at College de France between 1978-1979  that he has no intention to study the development of governmental practice, the problems raised, the tactics chosen etc.

For me his view was interesting but very limited and most people use a hybrid concept that derives from people such as Donna Haraway, Giorgio Agamben and Michel Hardt and Antonio Negri for a contemporary update of the term. Foucault was deliberately vague in his writings and definitions of the term ”life”, which is of course fundamental to his thoughts on biopolitics, which is a useful enterprise, since the ever changing field of the life sciences have constantly redefined the notion of life in accordance to developments in medicine, neuropsychology and genetics during the last 200 years. So we today see some of the most important political force of biopoltics in the political economy well as in genetic selection and human reproduction in medicine;  Regulation and law in the areas of abortion, euthanasia, artificial insemination etc present hard practical dilemmas in newly formed areas such as bioethics and neuroethics: how to control or let people live free in the (post)modern state?

A current area of debate in this pressing matter is of course the issue of contraception as recently was commented in a now (in)famous preaching by Pope. New York times wrote a devastating blow to the Pope’s weak rhetoric and The Economist provides an interesting analysis as well. What is at the core is a fight over the interpretation of human sexuality, as a means of upholding ideology between rigid scripture and pragmatist modernity. Since the Vatican is an institution of control – control over interpretation and practice of Catholicism – it struggles between upholding the means of control and the unequivocal research showing that condom use is  positive in the war on HIV, not negative as the Pope suggested. 

Stay tuned for next chapter on BioPolitics! 

Taggad , , , , , ,

The way the Brain Buys

 

Andreas Gursky taps in on consumption

Artist Andreas Gursky taps in on consumption

The finest newsprint on the planet, The Economist, ended the year of 2008 with a great story on why we buy the things we are compelled to buy especially around holidays, and the scary tactics of Wal-Mart and Sainsbury’s when they employ neuroeconomics in the marketplace. The problem as I see it relies mostly in the pushing forward of the concept of privacy, the same could be argued in relation to the fundamentals of personal advertising of the kinds used mostly in new media. Remember the  parellel with the Google debate and how The Evil One they are monitoring you in full, whether you enjoy it or not. Articles Here and here.

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: