Etikettarkiv: Hal Foster

Äktenskapet konst och arkitektur

I min text publicerad i senaste Konstnären skriver jag lite om en möjlig försoning mellan konst och arkitektur. Utifrån Hal Foster, Ai Weiwei och Vilks ställer jag saker på sin spets. Här är texten:

Konst och arkitektur har alltid haft en nära vänskap, ända sedan Michelangelos design av Palazzo Farnese i Rom till Le Corbusiers samarbete med poeten och konstnären Max Jacob. Och när inhemske konstnären Ai Weiwei inkluderades i det designteam som skulle skapa Kinas viktigaste byggnad till OS-året 2008, var det just ett sånt samarbete mellan konst och arkitektur som kulturvärlden ofta betraktat som ett win-win-förhållande. Men om detta förhållande är kulturellt intressant så är det både politiskt och juridiskt ifrågasatt.

I deras fysiska uppenbarelse – som konstverk och byggnadsverk – finns en viktig distinktion, arkitektur skapas i regel aldrig utan ett väl formulerat uppdrag kring funktion och användning, något som i regel undantas konstverk. Som en reaktion har begreppet Unsolicited Architecture fått fotfäste hos en generation teoretiskt sinnade arkitekter, vilket innebär att kreatören helt enkelt själv är beställaren. Teoretikern Ole Bouman har beskrivit det hela som ett sätt för arkitekter att frångå det moras de sjunkit ned i efter att ha reducerats till spelare på en ekonomisk marknad som allt som ofta sväljer arkitekturs mer idealistiska strävan. Han föreslår en arkitektur utifrån det politiskt klingande slagordet: ”Don’t wonder where you can find a client; ask where you are needed”.

I det offentliga rummet är både arkitektur och konstverk ibland upphov till mediala stormar. I Sverige har bland andra Marianne Lindberg de Geers Jag tänker på mig själv och Kirsten Ortweds Raoul Wallenbergmonument väckt avsky, utomlands har Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington i åratal varit omdebatterat. Här är det väldigt ofta en smakfråga där det offentliga rummets, ’renhet’ och uppbygglighet skall bevaras, i vissa fall talas det i media om ’kränkningar’ av omgivningen.

Men i vissa fall beror avsmaken mot konstverket på att det i själva verket negerar arkitekturen, byggnaderna och platsen runtomkring. I världens kanske mest berömda fall av utskälld offentlig konst genomfördes i New York, i mars 1985 en offentlig hearing, där 122 personer argumenterade för och 58 argumenterade emot verkets bevarande. Det rörde sig om Tilted Arc, installerad 1981 på Federal Plaza i New York. Konstnären var Richard Serra, betraktad som en av världens främsta skulptörer.

Under samtalet hördes konstnärer, civilpersoner, politiker och en mängd andra med koppling till platsen eller verket, det ena argumentet mer elaborerat än det andra. Plötsligt uttrycker efter ett längre resonemang den federala domaren Dominick DiCarlo själva kärnan: ”…Enkelt uttryckt, intentionen har varit att förstöra torgets ursprungliga konstnärliga idé – arkitekternas idé”. Detta blev till slut fallet för skulpturen som efter ytterligare fyra års protester togs bor, bland annat med hänvisning till hur arkitekturen omintetgjordes runt torget. Följden blev att offentlig konst under många år hölls i hårt koppel i New York, de enda verk som uppfördes skulle vara noggrant planerade med en arkitekt.

Arkitektur är dock inte bara det som är byggt, utan också byggnaders konceptuella historia inklusive det som aldrig byggts, skrev direktören för FRAC Centre i Orléans Marie-Ange Brayer nyligen inför en utställning om konst och arkitektur. Många av modernitetens arkitekter/konstnärer som Le Corbusier, El Lissitzky, Vito Acconci eller Rem Koolhaas (OMA) har byggt upp en renommé främst genom förslag och idéer på hur stadsmiljö skulle kunna se ut. Idag har förhållandet konst-arkitektur främst kommit att fokusera kring byggnader för konst – museerna.

Under planeringsarbetet för Tate Modern i London under tidigt 90-tal, ställdes frågan till ett antal internationellt uppburna konstnärer vad de föredrog för typ av byggnad för att bäst representera deras verk. De allra flesta svarade då att de föredrog gamla fabrikslokaler och byggnader vars funktion ursprungligen varit något skilt från just museets. Ledningen för Tate, däribland sedermera Lars Nittve, bestämde sig för att lyssna till detta och sökte därför upp en av de största byggnaderna i London, Bankside Power Station, som under 1900-talet varit en viktig central för elproduktion. Sedan lät man arkitektstjärnor lämna in förslag för att bygga om strukturen till vad som skulle bli världens näst mest besökta moderna konstmuseum.

Denna kärlekskranka osämja beskriver konsthistorikern Hal Foster i sin senaste bok The Art-Architecture Complex. Han påtalar att det i dagens totalt ekonomiserade kulturproduktion finns två olika sorters samarbeten i vad han kallar konst- och arkitekturkomplexet: den ena är det spektakulära, det stadssäljande och något som föranleder passivitet. Den andra sorten stärker aktivt vår känsla av vilka vi är och våra sociala relationer. Risken är att arkitekturens fokus på det glätta, det hippa uttrycket, lockar politiker, lågprisflygbolag och turism men skyggar för riktigt pressande sociala frågor som hur fler och fler ska kunna leva på en begränsad yta.

Det verkar dock, till Fosters förtret som att denna distinktion mellan de två sorterna kommer att fördunklas under kommande år, inte minst när man ser de ökningar av museibyggen och museibesök som skett under de senaste femtio åren. Bara i USA ökade antalet museibesök sen 1960-talet med 300 % och ligger idag ett stycke över 100 miljoner besök per år på ett konstmuseum. Enligt SKL’s senaste statistik så har 20 % av landets konstmuseer byggts under 2000-talet. Men många kritiker suckar ändå surt om arkitekturens grepp över konstrummet. I världens mest ansedda publikation The New York Times, uttryckte nyligen den seniora kritikern Roberta Smith en glasklar attityd: “Buildings don’t make museums; art and only art does”.

Men rent politiskt-juridiskt måste distinktionen mellan byggnad och konstverk främst göras därför att lagen reglerar vad som får byggas, när och av vem. Bygglov kan utfärdas av kommunala byggnadsnämnder och gäller de flesta former av nybyggen, tillbyggen och ombyggnader. Men undantag finns, inte minst visade det sig på Österlen när Kivik Art Centre sjösattes 2008. Skulpturen/byggnaden Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av skulptören Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield blev snabbt upphov till en konflikt där dess funktion eller funktionslöshet blev avgörande. Grannen Ulf Lundell, menade att det sexton meter höga utkikstornet gav voyeurer möjlighet ta del av hans privatliv och började driva en process mot verket.  2008 beslutades att utkikstornet inte var en byggnad. Sedan överklagades det till Länsstyrelsen som ändrade beslutet. I nästa instans kom Förvaltningsrätten fram till att utkikstornet faktiskt var ett konstverk. Senast har jurister inom Kammarrätten beslutat att Kivik Arts konst- och arkitekturkomplex är svartbygge eftersom konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Simrishamns kommun har nu överklagat detta till Högsta förvaltningsdomstolen och fallet väntas tas upp på nytt.

Lars Vilks är annars den konstnär i Sverige som gjort sin primära verksamhet av de juridiska strider som uppstår i gränslandet mellan konst, juridik och arkitektur. Under 30 år har Vilks på Kullaberg i Skåne byggt och försvarat sina skulpturer Nimis, Arx och den numera bortagna Omfalos. På frågan om hans förhållande till gränsen mellan byggnad och konstverk svarar han: – Den frågan behöver jag inte ens ha en uppfattning om. När konst klassas som byggnadsverk blir det naturligtvis en byggnad. Det mesta är att betrakta som byggnad. Till exempel kan man behöva byggnadslov för en vedtrave och för stängsel. Konsten utgör inget undantag. – Däremot skall växande buskar och träd inte ses som byggnader som det framhålls i lagtexten. På lägre nivåer kan myndigheter blanda ihop korten och tro att det är en skillnad mellan konst och byggnad. Man kan också vara orolig för att beteckningen ’konst’ skall tillföra objektet ett besvärande värde. Exempelvis angav regeringen i sitt rivningsbeslut att Nimis var ett ’träverk och undvek nogsamt ’konstverk’. – Men som det brukar sägas: Stockholms stadshus är en byggnad men också ett konstverk.”

Verken ska rent juridiskt rivas, då de är otillåtet byggda, men på grund av att ägarfrågan befinner i limbo mellan att skulpturerna behandlas som konstverk eller byggnad, kan det inte genomföras. Frågan återstår om juridiken och politiken överhuvudtaget kan finna en plattform för att kunna behandla ett objekt både som konst OCH byggnad.

Taggad , , , ,

Anna Odell and the problem of artistic morals

The shit has once again hit the fan, when Konstfack art student Anna Odell a few days ago made a socially investigative action in Stockholm, pretending to be psychotic and suicidal. The story goes like this: She appeared on top of a bridge in the midst of Stockholm, where she attracted so much attention that policemen by force coerced her to a emergency psychiatric ward at the S:t Göran Hospital where she reacted with such frenzy that she was given soothing medication. After a few hours she revealed that it was part of an art project and she was let go, but nono, not by the media. This time it was blown out of proportion, but, nota bene, Odell herself had not planned this, but, according to a reliable source from the institution, she has been working on this project for more than a year, already. One problem with the above narrative is that is is already being criticised for lacking in reliability. Read more reports of it here and in English here.

The staff at the emergency ward soon after filed a police rapport and now publicly demand an apology and a refund of the cost that was needed to hold a ‘perfectly sane person at the emergency clinic for several hours’. An arketypical reaction from the artworld would be: leave the artist alone, her intentions are yet to be revealed and they will re-contextualise the possible agony caused by the whole of the project and disclose a higher purpose. A typical reaction from outside the artworld would be: by acting off of others’ goodwill and resources as well as causing harm, the artist needs to apologize or, at best, try to explain what the h*** she did and why, before it can be principally defended.

Well, first of all the project seems highly speculative in its first reification; it is clear that artist Anna Odell could have documented, observed or (publicly, but carefully) reenacted a statement about the psychiatric world without risking to commit a crime. With this being said, we must consider that this is only a first part of a projct to be presented in May 2009 for the annual Graduation show at Konstfack and it is not unheard of to seek a maximum of subversion whilst in art school. For this reason it is not in the interest of neither Konstfack nor Odell to be plain, conformist or latte-liberal, but rather find a way to spur debate and a public outcry reaction. And debate was apparently something she wished for , but as many bloggers point out, she had initially wished for a more specific debate vis-a-vis the psychiatric industry, which did not fly very well, as of now, at least.

The two arguments that her professors and teachers at Konstfack brings forth in DN, 1. that the action should be compared to journalistic methods like Wallraff and thus seen in the light of biopolitics and cultural critique and 2. the work is not yet finished, thus nothing should yet be stated about the means for the upcoming end.

Argument 1 is one that artists and art theorists usually use when defending the right of subversion in public space, as a democratic splinter, oozing critique on areas that requires other method. Not for speculation or provocation or fame, but as a means for another for of criticism, what Hal Foster refers to as the turn to Anthropology. Well one problem with this argument is that is avoids the full comparison with subversive research or journalism; when Odell will exhibit her project, it will not necessarily be in a matter that satisfies or communicates with a ‘public’. In fact, it is of grave importance that art project usually don’t emulate methods of subversion that are commonplace, since it would of course risk being reduced to journalism.

Argument 2 only has bearing if we accept a pragmatist view of contemporary culture; if art can defy laws or moral codes of conduct in order to send an esoteric message to a small group of artworks denizens, does not this fact reduce it to a form of liberal, calculating economism? We must consider the possibilities that neither critics nor audience at large will be satisfied by the entirety of the project, what then? Will critics like Ingela Lind condemn the work or just keep defending the moral law with one hand while paving the way for breaking artistic tabus with the other? This argument could be as a cynical trade-off by Odell: 10 000 kr(the cost of treating her during her stay at the emergency room) + the discontents of a psychiatric ward and a few bloggers and Op-Eds against a project being view mainly by an art audience, commented mainly by and art audience and research mainly extended toward an art audience.

Now I truly hope Anna Odell proves me wrong, hope it really was worth it, but this case should not be left unmarked by all critics interested in the political powers of art. Ii will be back with more analyses of this case from behavioral economics (what gain is in it for the artist, or loss for the ER?), biopolitics (to what extent is her body reduced to a vessel for upholding an ideology?), ethnology (how much of the project has culture as its subject?) and art criticism (but is it art?).

Stay tuned.

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: