Etikettarkiv: Institutional critique

Maria Linds version av Tensta konsthall – Marknadskritik som inte biter på Bukowskis

Mordet på Tensta konsthall heter Lars O Ericssons bok som kom 2005 i kölvattnet av sparkandet av Gregor Wroblewski från konsthallen och de etiska gränser som Ericsson menade överträtts å det grövsta. Spola fram till 2012 och öppnandet av Nya Tensta Konsthall i regi av Sveriges främsta diskurs-curator, tillika en kapitalistkritiker av högsta rang Maria Lind. En ny skandal målas nu upp. Det pågående projektet och utställningen Abstract Possible – The Stockholm Synergies har debatterats både medialt och inom det lokala medvetandet i konstvärlden i Sverige och sprider sig nu även utomlands, här Marti Manen i spanska A*Magazine. Det man rasar mot är hur en av Bukowskis ägare – Familjen Lundin – gnuggats samman med den socialkritiska och kapitalistifrågasättande Lind och (hittills) offentligt finansierade Tensta Konsthall. En del av projektet är en utställning på auktionshuset Bukowskis som sedan sålts som så kallat Primary Sale, förstahandsförsäljning. Lind får för detta ett arvode samt försäljningen av verken delas lika mellan Tensta, de enskilda konstnärerna och Bukowskis. Bukowskis får Maria Lind.

”Maria Lind har sålt ut Tensta alltför billigt”, är uttalanden som ekar, bland annat genom Sinziana Ravinis attack i DN igår. Clemens Poellinger och Erica Treijs har sedan tidigare slagit upp detta stort i SvD och till och med en anonym blogg har startats i ren protest mot sammanblandningen av finanskritisk konst och Maria Linds (tidigare) politiska ideal.

Igår torsdag samlades ett hundratal debattsugna i ett kvällslugnt Tensta, på konsthallen för att först lyssna till fem ganska banala introduktioner till olika bilder av finansiering av svensk konst, mestadels från det offentliga, vilket fortfarande står för en förkrossande majoritet av allt kulturfinansiering i detta land. Galleristen Ciléne Andréhn attackerade snart premisserna för debatten – att det skulle råda någon slags kommersiell konstboom både globalt och i Sverige – något som hävdas i den rapportantologi som Lind och ekonomen Olav Velthuis satt ihop som den kritiska massa som ska uppväga det till synes a-moraliska samarbetet Tensta Konsthall-Maria Lind-Bukowskis-Lundinfamiljen-Lundin Petroleum. Till en början var det ett traditionellt diskursivt samtal om konst, kommers och konstens möjligheter i framtiden, men snart tog indignationen över.

Det allvarliga inleddes med en person ur publiken som presenterades sig med en bakgrund inom miljö- och folkrätt som slängde en besk salva mot Lind och Bukowskis som under kvällen var företrätt av VD Michael Storåkers. Vidare ställdes ett flertal frågor från publiken som cirkulerade kring frågan som alla tänker men har svårt att säga rakt ut – Varför Maria, Varför har du sålt dig så billigt (?) och med ett till synes obefintligt ställningstagande i frågan om ditt eget ansvar för konstnärerna, konsthallen och legitimiteten du ger Lundin/Bukowskis?

Det latenta hatet som kunde skönjas under höjda ögonbryn resten utav kvällen fick mer bränsle. Vid en direkt fråga till Lind om hur stort hennes honorar varit från Bukowskis vägrade hon blankt att svara. Vid upprepade frågor om konstnärernas kännedom om ägandeförhållande svarade hon att de som valt att avstå gjorde så på grund av principer mot auktioner, snarare än Lundinrelationen. Andreas Gedin argumenterade väl när han i några frågor satte fingret på sakfrågan genom att hänvisa till de vidrigheter som många NGO’s och människorättsorganisationer anklagar Lundin Petroleum för. Lind försvarar sig med en klassisk bortdribbling när hon hänvisar till att bland annat 2:a och 5:e AP-fonderna investerat i stora vapenindustrier och därför är vi alla som pensionssparande lika goda kålsupare. Gedin menade att detta är två olika saker eftersom vi i nuläget inte riktigt kan välja hur AP-fonderna sköts men däremot har Lind varit helt fri att välja samarbeta med valfri aktör, knappast bakbunden.

Maria Lind kom att fokusera sin argumentation på en infiltrerande institutionskritik, vad Andrea Faser kallar ”Institution of Critique”. Detta resonemang menar att vi bäst uttrycker en kritisk ståndpunkt genom att jobba inom eller med de platser, institutioner eller företag som vi kritiserar, dock på ett explicit performativt sätt. Det kan alltså inte finnas någon tvehågsenhet i vad denna kritik riktar sig mot, då det skulle underminera det centrala resonemang om ökad hopgyttring av pengar, konst och politik som man vill få fram. Något som många uppfattar har hänt just i fallet med Tensta/Bukowskis, eftersom Maria Lind främst deklarerat att hon ger oss möjlighet till kritisk diskussion, men knappast ett uttalande eller resonamng om hur vi ska agera kritiskt. Vi är passiva. En idé som kan sägas motsvaras av att man vill diskutera djurrättsfrågor efter att ha slaktat ett lamm och med blodiga händer undra stint varför alla verkar så arga när man ska börja diskutera.

Den enskilt viktigaste kritiska punkten i detta projekt har enligt offerlammet Lind varit publikationen  Contemporary Art and Its Commercial Markets – A Report on Current Conditions and Future Scenarios som Maria Lind och Olav Velthuis satt ihop. I sju texter presenteras olika kritiska resonemang och lite statistik som visar på ökad kommersialisering inom konstfältet. Duh!Texterna varierar men resonemangen förs främst i essäform, vilket i detta fall underminerar den rapportstatus man velat tillskriva den. Detta är en idéskrift, inget fel med det men dess fokus på globala finansmarknader och konstmässor och auktioner är en ödesdiger begränsning. Här missar man exempelvis att nyansera konstinvesteringens baksidor som att avkastningen för investering i konst är lägre än både aktier och statsobligationer som kulturekonomern Bruno S Frey visat. Detta är något som eventuellt kullkastar många av de resomang om varför man investerar i konst idag. Frey bryter ned detta mot psykologi, beteendevetenskap och sociologi genom det han kallar behavioral anomalies som representeras av ett brott mot traditionell analys utifrån rationell så kallat Neumann-Morgestern-analys. Central forskning från början av 2000-talet som måste fram i ljuset.

En annan viktig aspekt är att Linds uppfattning om konsten som en oöverträffad ”metakategori” för kommentar och analys inte någonstans riktas mot curatorn generellt eller henne själv. Det antas gång på gång att konstnärerna är i händerna på makten (och underförstått curatorerna) och därför förs flera resonemang i boken ovanför deras huvuden. Att det är curatorns metakritik som hela konstsverige just nu vill debattera, inte objektets kommdifiering drar ner läsvärdheten i denna publikation just nu.

Att erinra Bourdieus reflexiva teorier om konstfältet och inte minst Andrea Frasers intresse för en kritik innifrån institutionen är också viktigt eftersom vad eller vem som egentligen slår mot Bukowskis i detta fall är så pass oklart. Andrea Fraser har i sina verk varit både raljerande OCH kritisk, här ett citat av Fraser från ett av hennes kritiska arbeten från 90-telt, A Project in Two Phases:

Corporations developing art collections—whether directly or through corporate foundations—often find that this activity becomes a source of discord within their organization. Conflicts arise between the consultant or staff member in charge of the collection and his or her corporate board of directors. Employees with an otherwise strong identification with the corporate culture resist the installation of art objects in their workplace. Clients are intimidated or confused when confronted by works outside of their cultural frame of reference.

Fraser visar alltså vägen genom att uttrycka och gestalta en hållning som skapar motstånd mot både de enskilda individerna involverade samt institutionens idéer om sina regler och koder. Men i allt detta finns det ytterligare viktiga röster som saknas för att detta faktiskt skulle öka sin kritiska potential: ridå Konstnärer. Var är ni som ingår i utställningen? Goldin + Senneby, och övriga konstnärer som utifrån en lite alternativ position i detta sammanhang kan generera en trovärdig och effektfull kritik, vilket i ärlighetens namn Maria Lind knappast längre kan.

Taggad , , , , ,

(New) Institutional Theory and The Swedish Report on Culture

The theory of new institutionalism as first formulated in 1984 by political scientists James March and Johan Olsen largely as a reaction to a stale function of ‘old’ institutionalism, they proposed a rethinking of the slumbering discussion of how and why institutions shape human behavior and thoughts and political governance. They envisioned a deviation from the ongoing political analysis that focused more on values and collective choice and desire, thus likely to shake the ground of rational choice theorists who believed that institution merely are the accumulation of individual choices based on utility-maximizing preferences. New Institutionalism was formulated from within the field of political science but have had ramifications in all social sciences since, and could well be repeated whilst browsing through the report on culture, that I commented on previously. March and Olsen write:

The bureaucratic agency, the legislative committee, the appellate court are arenas for contending social forces, but they are also collections of standard operating procedures and structures that define and defend interests. They are political actors in their own right. (1984, The New Institutionalism, James March and Johan Olsen)

Reading trough the report on culture I stop to think at page 30, in the 2nd part of the report The Reneawal Program (Förnyelseprogram), where the investigation develops ideas on why it has envisioned the massive reorganisation of Swedish governmental cultural institutions; the organisations that are to be formed will be ”more stable” and easier facilitate contact with ”other organisations” and ”interests”.

Now I agree that the first real report on culture back in ’74 did envision a new cluster of state organisations for cultural policy which today have come stale and old and thus are in a need of certain transformation and radicalisation. What scares me most about the vision presented in the new report is the view of the modulence of institutions to fit and adapt to the consumer of culture (or rather the pro-sumer), in such a blunt way that we tend to forget the aspects of production modes which shape what kind of culture we cultural workers are instigating. No contrast this to the interesting vision of critic Nina Möntmann in her essay The Rise and Fall of New Institutionalism – Perspectives on a Possible Future in Trasversal, where she uses some case studies to look at how western styled art institutions can radicalize and shape an interesting structure for producers and consumers alike. Her recommendations are contrary to that of the report on culture, namely to shrink and facilitate devolution of current institutions:  

”…reduce the number of structures and standards, and disengage spaces from too many codes and contexts. Here, where we have an institutionalized art field – and consequently the opportunities to participate in semi-public spaces, but also the difficulties caused by the control mechanisms of these spaces – the options are somewhat different. Here there are inherently many categories and conventions for all kinds of art spaces, and alternatives are always measured against the official system that already exists and is increasingly defined by the politics of city marketing and sponsorship.”

Möntmanns starting point is the artworld integration of New Institutionalism, seen during the first part of 2000 in Rooseum nad Kunst-Werke in Berlin, breaking down barriers between the audience and the institutions. The project displayed there was exercising critique from within the institution, as a consequence of the strong curator that internalised the institutions critique of the 60’s into a structure for production and consumption = prosumption.

panel_kunstahalle5

Nina Möntmann begs to disagree with the Swedish cultural report's take on institutions of the future

OCA in Oslo published the booklet New Institutionalism in 2003 and brought the term into an art context, of course without much of the observations of James March and Johan Olsen, but through the concept of ”the institution of critique”, stemming from the seminal article on instutitional critique in the by artist Andrea Fraser. Many observers including Nina Möntmann, Tone Hansen, Trude Iversen (The new administration of aesthetics, 2006) and others view this period as lost to a fast and brutal neoliberal economy exploding in our face.  Well, new times cause for new solutions and I believe that the new institutions must make use of mechanisms of the economy rather than just fighting against it. not to be compared to just following the economy, but rather opposing it through its own mechanisms of destruction and change.

Taggad , , , , , ,

New Definition of Art by the Swedish Minister of Culture – It’s All ‘Bout Morals

Lena Adelsohn Liljeroth jumps out of her closet to issue a strange critique of the institutional definition of art after seeing a video of graffiti artist NUG. The question must be if certain levels of moral crossings should be forbidden or condemned by the artworld and its institutions. Of course, as she suggests in this interview, killing someone should not be equaled as art, but how do we look upon civil disobedience or activism? There is an interesting text of art and morals in the anthology Arguing About Art, review of it here.

Watch a funny remix of the statement by Pluskvam or is it Lars Vilks:

Or the original video here

Stay tuned fo mo on this topic.

Taggad , , , ,

Economic crisis and the means of art production

Culture in the wake of the great depression economic crisis has by the media largely been cast aside, but the melt water is starting to run down throught the foundations of the big art institutions in the US as a recent survey by The Art Newspaper shows. It is the donations and endowments that are being cut, the most important part of funding of most American museums, in certain cases the cuts represent 20% of the total budget. Here in Sweden we have an almost total public backing of our art institutions, as well as considerably smaller budgets (compare the Moderna Museet: 15 million dollar to Minneapolis Institute of Art 193 million dollar) and thus the crisis is internally a mere word and attendance figures have paradoxically during 2008 been steadily rising. The real effects will rather be connected to indivudual artists that are self emplyoed and with no or very scarce capital to re-invest.

Book work by Robert The

Book work by Robert The

A discussion that must be brought to the surface at this time is how the big actors, both museums and galleries alike, will handle the economic deficit and how this deficit will translate to a cultural capital deficit. The LA County Museum of Art states to The Art Newspaper that the cut backs will made first and foremost on staff and travel. Extend this thought to include smaller artistic productions, longer working days and less international collaborations. If a staff of curators travel less and must spend more time on financial rescue missions instead of reading, writing and meeting with artists naturally the scope of the project they occasion will be of a less initiated kind than would otherwise.

The problem with this thought is readable already in this last sentence: art is not assumed to have crises in the inherent processes of production. it is rather construed as a shift of interest from lets say large scale film productions to drawing. Artists take what they can, it is assumed. This line o reasoning has no advocate among critics and theorists alike since the economic analysis is by and large non-existing in art criticism, thus the political analysis is basically reduced to a ”distribution of the sensible”, using theorist Jacques Ranciére, a way of negotiating the public sphere to include everyone and all. The notion that art can at times be steered into shaky and dangerous grounds due to the institutional redistribution of means of doing and thinking of art is a exactly the reason we have found ourselves in a non-functioning economy in the first place.

Critics please react economically!, and to Raphel Rubinstein: a big shout out!

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: