Kategoriarkiv: Science

Pengar är den stora frågan i kulturens framtidsfabrik

En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.

Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.

EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.

Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.

Varför det är en god idé att lära sig mer om CrossFit

Jag hoppas det inte undgått någon att Träningsguiden i dagarna släppt Sveriges första tidskriftsnummer om CrossFit med mig som chefredaktör. Ett fantastiskt projekt som initierats av hälsoentreprenören och tidskriftsmakaren Ove Rytter med muskler från Fitness-Magazine och stöd från CrossFit-communityn inklusive Reebok. Det har varit en ära och ett nöje att få vara numrets chefredaktör Nu kommer förhoppningsvis numrets spridning skapa större kunskap hos gemene man och kvinna om vad CrossFit är och hur man kan komma igång.

Det finns mycket intressant med CrossFit förutom att det utan någon större debatt kan klassas som det främsta sättet att bli verkligt vältränad (om träningen utförs korrekt). Något av det mest intressant med CrossFit är att träningen bygger på gemenskap både i och utanför CrossFit-boxen. I boxen tränar man generellt med en tränare och ett gäng glada hälsofreaks som alla har samma mål – att bli bättre både i fysisk och mental förmåga. Gemenskapen är inte något unikt för CrossFit, men ofta förbisett som en hälsofördel, vilket är olyckligt. Forskare vid Brigham Young University och University of North Carolina at Chapel Hill publicerade nyligen en meta-studie av just sociala relationer och hälsa och visade att av de ca 300 000 som ingick i studien var människor med dåliga eller inga sociala relationer upp till 50% troligare att dö efter 7,5 år. Mycket av detta har man inom medicinen inte ännu forskat så mycket kring då man har ett alltför atomistiskt synsätt på hälsa och kroppen. CrossFit ser gruppen OCH individen som centrala i hälsomatrisen, och denna aspekt har under de senaste åren eroderats av den traditionella gymkulturen.

Den andra spekten är den affärsmodell som CrossFit bygger på, nämligen en närmast syndikalistisk-kapitalistisk modell där ca 4500 affilliates (certifierade CF-boxar) runt om i världen enbart abonnerar på rätten att använda namnet CrossFit. Detta skiljer modellen starkt från en traditionell Franchise-modell där alltifrån kläder, design och innehåll hårt kontrolleras av ”the franchisor” – centralorganisationen. I detta fall är det CrossFit, Inc. i Los Angelses som utbildar och certifierar tränare som tillåts använda namnet med dubbla versaler ”CrossFit”. Denna modell har nyligen varit i gungning då halva företaget är i stånd att köpas upp av en småskalig riskkapitalist Anthos Capital. CrossFit utvecklas istället av enskilda gymägare som utvecklar nya smaker av sporten och väjer själva hur de ska profitera eller inte.

Grunden i CrossFit är samtida forskning kring evolutionär psykologi och antropologi vilket får fler och fler att förstå grunden i vår fysiska och mentala utveckling och de otroliga effekter som ett skiftat synsätt kan ha  på vår kropp och mentala horisont. Att ställa sig utanför denna positiva rörelse är både dumt och kunskapsfientligt. Fler och fler människor är genuint trötta på att se vältränade ut istället för att faktiskt vara vältränade. Innehåll, inte yta är framtidens devis, både för vår kropp och själv liksom resten om samhället.

Tipsar om en bra artikel i The Messenger om CrossFit, funktionell träning och vetenskap. Läs!

Taggad , , , ,

Får Gud plats i dagens verklighetsmodeller? Om vetenskapens mordförsök på religion

En mängd bloggar, tankesmedjor och böcker har nyligen reagerat på möjligheten för religion och vetenskap att samexistera. Inte minst efter Alain de Bottons nu famösa TED Talk och efterföljande förslag om att bygga ett sekulärt tempel. I den anglosaxiska världen är det främst Templeton Foundation som arbetar för denna idé men många framstående forskare och debattörer argumenterar utifrån religiöst patos för att religion inte nödvändigtvis behöver förkrympa den vetenskapliga processen. I Sverige är detta en icke-debatt eftersom vi har så pass sekulariserade institutioner så att tro sällan kan influera beslut.

Evolutionsbiologen Jerry Coyne har i debatten myntat begreppet ”Accomodationism” för den ideologi som gärna ser möjligheter för religion att fortleva i ett annars rationellt/sekulärt samhälle. Neurologen David Eagleman har i ett smajlande häckel över nyateisten Sam Harris myntat ”possibilianism”, även detta en ny variant av den gamla agnostiska positionen. I en intervju i The New York Times uttrycker Eagleman sin djupt pragmatiska hållning till kunskap:

”Our ignorance of the cosmos is too vast to commit to atheism, and yet we know too much to commit to a particular religion. A third position, agnosticism, is often an uninteresting stance in which a person simply questions whether his traditional religious story (say, a man with a beard on a cloud) is true or not true. But with Possibilianism I’m hoping to define a new position — one that emphasizes the exploration of new, unconsidered possibilities. Possibilianism is comfortable holding multiple ideas in mind; it is not interested in committing to any particular story.”

Att ta ställning mot religion som ett parallellt (och möjligt) tankespår är i ett land som USA inte helt förvånande, även om det ter sig ganska radikalt här i Norden. Men med tank på att  I studien the British Council international survey on evolution  som nyligen gjordes visades att en fjärdedel (27%) av amerikaner helt förnekade möjligheten till att tro på evolution och Gud samtidigt. Vad en sådan ”faith-of-the-gaps” kan skapa för konsekvenser för vetenskapens ställning hos allmänheten bör inte underskattas men vetenskapens vara eller inte vara är inte avhängigt en individs trosuppfattning. De flesta historiska vetenskapsmän som Newton, Einstein, Copernicus, Max Planck samt flera nya som Francis Collins, Ken Miller och Martin Nowak. Detta kan man anta inte påverkade jättemycket för att hindra deras respektive framsteg inom sina discipliner, men det är naturligtvis omöjligt att mäta detta idag, man behöver en experimentell situation där en religiös dogm påtvingar ett ”research bias” som ger ett missvisande resultat. Problemet med detta, även om det gick att konstruera ett sådant experiment är att det finns oerhört många andra små tankefel som kan korrumpera forskning som inte är religiös så det verkar knappast rädda vetenskapen nämnvärt.

Men om vetenskapens metafysiska utsvävningar som ständigt lanseras och debatteras, nyligen av fysikerna Laurence Krauss och Stephen Hawking kan påverka kultur och gruppmoral mot ett mer gudlöst samhälle, kommer något radikalt att förändras i vårt välbefinnande? Som Rickard Dawkins så riktigt konstaterat så är ju alla människor på jorden extrema aeister i det att vi inte tror på 99, 99 % av alla religoner och tillhörande dogmer som någonsin extisterat. Så, kommer vår kultur förändras så mycket om vi når 100? Jag ser inga tecken på detta, varken i forskning eller i observerbar empiri. Men en som knappast håller med mig är astronomen och fysikern Victor Stenger som i sin kommande bok God and the Folly of Faith argumenterar för att det faktiskt går att plocka fram konkreta fall som historiskt visar att kristendomen har hållit tillbaka vetenskapen. Håll utkik efter denna bok, tills dess rekommenderar jag Templeton Foundations Big Questions Online-projekt och deras Essay-projekt där frågan om gud och vetenskap ställs till ledande tänkare här. Själv tror jag att nobelpristagaren Steven Weinberg hade rätt: ”Science does not make faith in God impossible, it just makes it possible to NOT believe in God.”

Taggad , , , , , , , ,

Dataspelande aggressivitet: Blir du våldsam lille vän?


Det känns ibland hopplöst när välrenommerade  forskare i åratal grälar om en fråga utan att någonsin verka komma till någon konsensus. Detta gäller mängder med frågor från Strängteori, näringslära, genusteori och nu, aktuellare än nånsin dataspelandets effekter på våra unga. På DN Debatt gick igår tre kända svenska forskare vid Karolinska Institutet till hårt angrepp mot den rapport som Statens Medieråd kom med nyligen: Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. Debattörerna i DN – Andreas Olsson, Predrag Petrovic, Martin Ingvar – menar att den internationella forskningen och rekommendationer av fler länders expertförbund inte tas på allvar i rapporten:

”Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.”

Denna debatt är färgad av lika delar ovetenskapliga resonemang, datorspelsbranschens särintressen och otillfredsställande studier. Ett sådant symtom är att en tredjedel av samtliga 161 vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt om ämnet dataspel och våld är metastudier eller kommentarer till andra studier. Det säger sig självt att det man kan mäta i ett labb inte nödvändigtvis är indikatorer på om man ett år senare mejar ned folk på öppen gata. Martin Ingvar et al. har länge argumenterat för större försiktighet vad gäller dataspel, jag är inte sen att hålla med om detta i vissa fall, det finns gott om extremt splattriga gore-spel som GTA 3, Call of Duty eller Soldier of Fortune som jag knappast vill att min son ska spela innan han nått ett viss grad av mental utveckling och kritiskt tänkande. Men denna debatt om voyeurens benägenhet att apa efter den han tittar på är samtidigt gammal och har omfattat alltifrån pornografi, film, Twitter och musiktexter.

I journalen Nature Neuroscience från november 2011 presenteras en av de mest välskrivna studierna på länge om kognitiva effekter av dataspelande och däribland de frågor som idag är oklara som hur dataspel faktiskt påverkar personer med olika neurologiska tillstånd och normavvikelser. I en liknande studie från 2010 skriver författarna:

At the core of these action video game-induced improvements appears to be a remarkable enhancement in the ability to efficiently deploy endogenous attention. The implications of such an enhancement are relevant to a variety of real-world applications, such as work force training, rehabilitation of clinical populations, and improvement of traditional educational approaches.”

Om det nu finns gott om indikationer att dataspelande kan förbättra visuell kontroll, inlärning och arbetsminne, så ska vi våga ‘låta’ våra barn, flickvänner, mammor och pappor spela våldsamma spel? Som allt annat vi inte har ordentliga empiriskt eller rationella argument för handlar det om en kombination av att följa vad som händer inom det vetenskapliga fältet blandat med egna specifika observationer i vår närhet. Betraktar man ett argument som ofta lyfts fram om sämre skolresultat om man spelar mer är 4-5 timmar per dag, har inga studier (mig veterligen) visat att det just är dataspelens innhåll som försämrar resultatet, snarare är det att tid tas från läxläsningen. En myt är därmed avlivad, två hundra återstår. Men inget tyder idag på att vi blir extra våldsamma av att spela dataspel i allmänhet, om inte en mängd psykiatriska aspekter också är närvarande.  

Taggad , ,

Några kommentarer om fettkriget och Fredrik Paulúns näringslära

Det har väl inte gått någon förbi under 2011 att det pågår ett så kallat fettkrig inom traditionell medicin och nutrition mellan den traditionella kolesterolfettskräcken och evolutionärt baserad stenålderskost och LCHF. Ikväll kommer debatten rasa på bästa sändingstid då min favoritgranskare och Plus-alumin Sverker Olofsson bjuder in till en debatt som med all sannolikhet befäster en del myter om kost, träning och fetma som vi alla vuxit upp med under 70-, 80- och 90-talen. Grundproblemet är en hönon-eller-ägget-problematik där ena sidan uppfattar världens fetmaproblem som ett kalorier-in-kalorier-ut-problem och den andra sidan menar att det är maten i sig som skapar hunger, höga insulinvärden och så kallat metabolt syndrom. Nyligen kunde vi läsa ett nytt argt inlägg av en körmedlem i ät-lite-av-allt-skolan i Sundsvalls Tidning som gick loss mot lågkolhydratkost utan vare sig ha kollat upp forskning eller sitt eget Confirmation bias i frågan.

Grunden till detta ekorrhjul av felaktiga slutsatser är för det mesta att vi har svårt att gå ifrån de usla och farliga råd som vi alla levt större delen av våra liv med, för att vi generellt har aversion mot att koppla loss kunskap som vi en gång lärt oss. I en studie som nyligen publicerats av psykologen Ullrich Ecker vid University of Western Australia visar med viss tydlighet att information som testsubjekten explicit fått reda på är falsk ändå användes för att tänka över nästkommande frågeställningar. Vi har ett minne som präglas av stabilitet OCH flexibilitet, ibland har vi helt enkelt svårt att släppa en tidigare inlärd misinformation.

I min intervju med en av Sveriges mest kända kostrådgivare Fredrik Paulun, publicerad här förra veckan uppvisar han exempel på den skepsis som så många av oss uppvisar när vi får uppkörda i ansiktet att vi hela livet baserat vår ”balanserade kost” på ganska kass vetenskap, hörsägen och industrilögner. Han har de senaste fem åren visserligen anpassat sin sina kostråd mot en lågkolhydratdiet, först genom Isodieten och nu senast genom LCHP och LCHQ. Paulun har ytterligare en dimension som gör honom inmålad i ett hörn – han är en bestsellerförfattare. Men dett kommer också många offentliga framtyrädanden och alltså stora trovärdighetsproblem för honom om han inte vill att folk ska känna sig lurade eller förvirrade av hans kostråd som tidigare främst baserade sig på Glykemiskt Index.

Paulun får en rejäl känga av bland andra Andreas Eenfeldt och Sid Knutsson på Fitnessguru.se som menar att Paulun rider på lågkolhydratvågen bland annat genom ren missinformation i en artikel i Aftonbladet där en vanlig LCHF-diet propagerats som en LCHQ-diet, ett begrepp som Paulun myntat men som inte har någon bäring utanför dennes böcker.

"Six pack abs. Ripped in four weeks"

I New York Times hänger Well-bloggaren Tara Parker-Pope på den eviga skepsisen mot ketogena dieter som stenålderskost och LCHF. Hennes långa inlägg får mycket mothugg bland annat av journalisten Gary Taubes som gjort mer än någon annan på jorden för att sprida kunskap om Ancel Keys och forskningsfadäsen som är dagens moderna näringslära. Parker-Pope skippar helt att nämna det som Robert Lustig, Robb Wolf och Taubes menar är nyckeln till att förstå våra löivsstilproblem – insulinet. Det slutar med att hon klandrar sig själv för sina problem istället för att se hur hormonell obalans kan ha ett finger med i spelet, jag avskyr detta informationslösa klandrande av individen för att han eller hon är överviktiga. Rör på dig mer, ät mindre!! har alla fått höra, men ack vad vi slussas ned i misär om vi följer denna gamla devis. Nyckeln är helt enkelt att äta det som bäst fungerar med våra gener, hormoner och inre organ.

Ja enkelt och enkelt, så enkelt är det inte. Modernt jordbruk har gjort vår kost så ensidig och fylld av gluten, soja, socker och andra anti-nutrienter och utfyllnadsprodukter att vi börjat tappa förmågan att skilja vad det engentigen är vi borde stoppa i oss (vilket i nödvändigtvis ska bygga på vad vi hittills stoppat i oss). Precis som jag tidigare förespråkat på dessa sidor: att lita till ditt sunda förnuft kan vara det farligaste du kan göra.

Taggad , , , ,

Min intervju med näringsgurun Fredrik Paulún

Intervju via email, maj 2011.

Robert Stasinski:
Fredrik, jag vill jag gå rakt på sak och fråga dig, en aktiv nutritionist, debattör och entreprenör, hur du hinner göra research, besöka konferenser och annat där ny kunskap om hälsa och kost presenteras, hur håller du dig alert i denna värld av föränderlig kunskap?

Fredrik Paulún: Mitt sätt att förkovra mig är att skriva böcker. Då tvingas jag gå genom hundratals studier och dra mina egna slutsatser. Jag besöker sällan konferenser eftersom de nästan alltid är sponsrade av stora företag och de vill ofta etablera en viss uppfattning. Sen läser jag mycket böcker också, men även där måste man inse att författaren driver en tes.

Robert Stasinski: CrossFit är exempel på en träningsform och livsstil som hämtar kunskap från evolutionär teori, speciellt kring människans tidiga miljöer och utveckling. Stenålderskost är ju en naturlig del av denna helhetsyn. Du har tidigare skrivit en bok om detta som kom för några år sedan, har du övergett de teorier och resonemang du för i denna bok eller förespråkar du fortfarande en sådan diet?

Fredrik Paulún: För mig är stenålderskost facit till varför vi mår bra eller dåligt av viss föda, och dessa evolutionsmedicinska tankar bör gå igen även när det gäller träning, sömn, stress etc. Dock är människan även till viss del anpassbar med tanke på de epigenetiska effekterna, dvs. vi kan inom vissa gränser anpassa oss till en förändrad föda.

Fredrik Paulún

Robert Stasinski: Du har skrivit om fettförbränning utan träning i en bok. Hur ser du själv på träning i förhållande till hälsa, kan man ge samma näringsrekommendationer till fysiskt aktiva som soffpotatisar?

Fredrik Paulún: Nej, träning förlåter det mesta och även de som slarvar med kosten uppnår resultat. Dock är det självklart ännu bättre om man som tränande också sköter sin kost.

Robert Stasinski: Du har också lanserat en diet (Isodieten) med makronutrinterna fördelade på tre lika stora delar av 33% fett, kolhydrater och protein. Berätta gärna om denna diet och teorin och forskningen bakom. Finns det egentligen någon skillnad mellan denna diet och Zondieten lanserad på 90-talet av Barry Sears?

Fredrik Paulún: Skillnaden är att vi har gjort dieten glutenfri och tar hänsyn till faktorer som mättnadsindex och fettkvalitet baserat på nyare forskning. Dessutom är vi måna om att maten ska vara näringsmässigt optimal med avseende på vitaminer, mineraler och antioxidanter.

Robert Stasinski: Vad är då egentligen LCHP (Low Carb, High Protein), en diet som nu associerats med ditt namn, bland annat i Expressen nyligen. Är detta ett sätt att casha in på hypen kring LCHF?

Fredrik Paulún: Nej, LCHP är ett etablerat begrepp och Expressen hade frågor om det. När det gäller rykten är det så mycket som surrar att man inte kan ha koll på allt, men faktum är att skulle jag anse att LCHF vore det optimala sättet för friska människor att äta så skulle jag förespråka det. Svårare än så är det inte, men jag anser att kolhydratintaget är för lågt och fettintaget för högt för optimal hälsa och livskvalitet för friska människor.

Robert Stasinski: Journalisten Gary Taubes och ‘kostdoktorn’ Andreas Eenfeldt är två kända profiler inom nutrition som gång på gång beskrivit problemen med det moderna paradigmet kring kost. Då tänker jag främst på de rådande uppfattningarna kring fibrer, mättat fett och kolhydraters betydelse för insulin och fettinlagring och hälsa. Hur ställer du dig till den massiva kritik och kovändning bland vissa läkare och nutritionister i frågan om dessa aspekter av nutritionsforskningen?

Fredrik Paulún: Jag tar det mer ro eftersom jag helt enkelt inte håller med dem. Notera att det nästan alltid är läkare som hoppar på dessa teorier och de har kontakt med sjuka människor. Visst kan vissa av dessa som diabetiker, epileptiker, vissa cancerpatienter etc må bättre av den kost de förespråkar, men det gäller inte de flesta friska människor. Varför sätta en frisk människa som mår bra av att äta lite av varje på en LCHF-kost? Det finns inga studier som visar att en frisk människa mår bättre av en sån extrem kosthållning. Jag har inte ännu stött på någon person med en akademisk utbildning inom kost (t ex dietist eller nutritionist) som förspråkar LCHF. Det kanske finns, men nästan alltid är det personer med mycket liten kostutbildning som dessutom arbetar med sjuka människor som gillar konceptet.

Robert Stasinski: Nutritionsvetenskap är ju stadd under ständig förändring beroende på det komplicerade med studera vad folk stoppar i sig under långa tidsperioder. Du har själv skrivit om kokos och dess egenskaper som något du nyligen ändrat uppfattning om. Finns det stor rädsla bland nutritionister att erkänna när forskningen pekar åt ett nytt håll och vad kan göras åt detta?

Fredrik Paulún: Generellt kanske det gör det eftersom många förlorar prestige då. Personligen tycker jag att det är jättekul när det sker förändringar i vetenskapens syn på saker, eftersom det tyder på att forskningen går framåt. Faktum är att vi bara skrapat på ytan när det gäller studierna hur maten påverkar människan. Vi lär oss mer och mer och det gäller därför att vara ödmjuk i sin hållning och inte tvärsäkert hävda att ”så här är det”.

Robert Stasinski: Nutritionisterna Robb Wolf och Loren Cordain är två förespråkare för en ganska strikt hållning till stenålderskost. Jämfört med dina rekommendationer tvekar de kring nötter (hög halt Omega-6), mjölkprodukter (ökar auto-immuna sjukdomar), baljväxter (ökar auto-immuna sjukdomar, protein som är problematisk för magen). Hur ställer du dig till dessa resonemang?

Fredrik Paulún: Nötter är det nog ingen som avråder oss från att äta, men frön hamnar ibland i blåsväder pga högt innehåll av omega-6. För 5-10 år sen pratades det mycket om kvoten omega-3/omega-6 och att den skulle vara jämn. Nu börjar ledande forskare gå från den teorin och många hävdar att det snarare handlar om det absoluta  intaget av omega-3 som inte får vara för lågt. Omega-6 (linolsyra) är en i grunden nyttig fettsyra som är livsnödvändig, och forskning har visat att det är mycket lättare att hålla kroppsfettet nere när man äter mycket av den än när man t ex äter mycket av långkedjat mättat fett som i kött etc.

Taggad , , , , , ,

Having Kids for Egotistic Reasons – Economist Bryan Caplan at it Again

My radio essay on Sveriges Radio P1 about economist Bryan Caplan’s new book Selfish Reasons to Have Kids. Link to the radio talk here.

Barn som en väg till personlig lycka

Det är nog inte många som väljer att skaffa barn först efter att ha vägt samman vinster och kostnader när det gäller bibehållen personlig lycka, sömn eller ekonomi. Det gjorde inte ekonomen Bryan Caplan heller, innan han blev pappa. Han satt inte med penna och miniräknare och familjeplanerade utifrån en cost-benefit analys. Men i hans nya bok Selfish reasons to have more kids finns faktiskt en manual just för att beräkna om det där med barn verkligen kommer löna sig.

—————————————————————————————————–

För några år sedan blev Bryan Caplan uppmärksammad genom boken The Myth of the Rational Voter. Där monterade han ned myten om den rationelle demokratiske medborgaren genom siffror och statistik. Nu använder han samma systematiska handgrepp för att granska föräldrars roll i sina barns liv. Caplan är bekymrad över att vi de senaste 40 åren skaffat allt färre barn. Varför gör vid det? Jo, för att vi har en felaktig och överdriven tro på vår betydelse som föräldrar, vi har en idé om att vi kan och måste påverka våra barns liv. I botten ligger den eviga debatten om arv kontra miljö.

Som nybliven förälder är det omöjligt att förhålla sig neutral till alla de studier och slutsatser som boken lyfter fram. Studie efter studie visar hur oviktig jag som förälder är för mitt barns framtid. Caplan visar att uppväxtmiljön inte har mycket påverkan på barnens framtida hälsa, livslängd eller inkomst. Ska vi inte spela klassisk musik för spädbarn som man alltid hört, köpa ekologisk mat eller söka efter stans allra bästa skola? Enligt Caplan och forskningen på området, som dessutom främst är gjord i Sverige blir svaret ett bestämt NEJ. Våra barn, kommer redan från unga år att välja sin egen väg hur gärna vi än vill påverka dem som föräldrar.

Jag protesterar från magen mot detta, de flesta barn växer ju upp och blir relativt lika sina föräldrar. Så det verkar ju ändå som vi till syvende och sist formar våra barn. Enligt Caplan är detta en felaktig observation.  Av två anledningar: för det första, likheten mellan förälder och barn beror främst på likheten i arvsmassa, inte den miljö föräldrarna skapar åt barnen. För det andra: våra barn påverkas och formas till vad vi som föräldrar vill – så länge de är barn under vårt tak. Men så snart de fyllt arton och börjar göra sina egna livsval framkommer skillnaderna tydligt. Så rådet som Caplan ger är: sluta försöka styra barnen, hitta istället möjlighet att uppskatta och odla ett ömsesidigt förhållande.

Bryan Caplan återkommer gång på gång till att alla borde skaffa så många barn de kan. Människor blir allt äldre och därför har de större glädje under längre tid av barn och barnbarn. Den moderna lyckoforskningen visar att föräldrar i regel är mindre lyckliga än sina singelkompisar, men att lyckan eller välbefinnandet ökar igen när barnen blir vuxna och barnbarnen kommer. Den vinst, eller lycka, som Caplan talar om kan alltså inkasseras först i 50-, 60- eller 70-årsåldern.

Så, hur kan man i en explosivt överbefolkad värld argumentera för att vi ska sätta fler barn till världen, som ju Caplan gör? Det självcentrerade, vinstmaximerande perspektivet på barnalstrande känns som en frisk fläkt, fram tills frågan om överbefolkning dyker upp i boken.

För trots många goda argument och historiska reflexioner är det svårt att övertygas om att fler människor på jorden enbart är positivt. Istället för ett globalt perspektiv hemfaller Caplan åt någon slags allmän medelklassnorm. Och hans resonemang är motsägelsefullt: han argumenterar för att se de unika individerna i våra barn, men samtidigt lyfter han fram att barn på något sätt finns för vår egen vinnings skull. Här krockar Caplans i grunden humanistiska syn på människan, med en bisarr form av egoistiskt nyttotänk.

Taggad , , ,

Black Swan Theory as a Means To Reinvigorate Art Criticism

Is art a Black Swan?

In my new article in Expressen I make the case for connecting the cultural criticism of late with the almost seamless expansion of science and other knowledge systems of today. I use Nassim Nicholas Taleb’s Black Swan Theory in order to argue for a greater diversity in analysis and interpretation within the field of art criticism, but without a doubt this is a reasoning that should infiltrate all cultural, philosophical and political criticism.

Art rascal Lars Vilks comments and briefly dismisses my points as ”already been tried” and misses his own point that art today must gather its raison d’être from without the art field. Thus, to best analyze the expanding field of art, critics should at least try to develop their limited and one-sighted experience and knowledge. Art really creates black swans all the time, I can just mention some recent examples in Marcel Duchamp, Warhol and Cindy Sherman. The entire field of art has been forced to re-examine its paradigm because these individuals found new ways of looking. So today, I predict that science, economics or ethnology will strong allies in the next game change.

Nassim Nicholas Talebs recently wrote this beautiful piece about the human and natural economic worlds. Read it!

Taggad , , , , ,

Google’s Algorithim Predicts The End of Ecosystems

googleYou would think that Google can merely  predict the likelihood of you typing in ”Britney” + ”Collapse” or ”Obama” + ”Conspiracy”,  but now scientists from Santa Fe Institute have gone step further and utilized Google algorithms to predict which animals and plants will most likely not survive due to lack of interaction in their particular ecosystems. Using the PageRank algorithm they simply combined the data:

When the researchers tested the Google algorithm against existing models for predicting ecosystem collapse, they found that the new solution outperformed the old ones in each of the 12 food webs they looked at. “In every case that we tested, the algorithm returned either the best possible solution, out of the billions of possibilities, or very close to it,” Allesina said. In this case, the “best possible solution” is the one that predicts total ecosystem collapse using the fewest number of species extinctions.

This is truly a fascinating moment to witness: A network of constructs for the Internet can now actually help us to create a model of how nature works. This brings our cultuiral artifacts closer to the so called Natural, and what is sometimes discussed as The Balance of Nature or Gaia Theory.

Taggad , , , ,

The Brain of The Daddy (And Soon Me)

Greater Good Magazine has just posted an interesting article on the Daddy Brain – my own brain to come. The writer Jeremy Adam Smith (author of The Daddy Shiftdelves through scientific literature from the anthropologist Margret Mead who exclaimed the father as a biological necessity but a social accident, to more progressive ones such as Katherine Wynne-Edwards who purports that important biochemical changes occur if the father is present early on in both the child’s and the mother’s lives. Much psychological and neuroscientific research  is challenging Mead’s old-fashion view of the redundant father. daddySad things for all us guys that are looking to boost our metabolism and weight training skills, research have shown that testosterone levels plunge right after birth following an uprise of the catabolic stress hormone cortisol. Not nice, but it is supposed to help me prepare for the caring of the child.

Plenty of blogs and web pages focus on the daddy, alas, they’re mostly utter crap and almost no one is writing from the dad-friendly Sweden. When I say crap I really mean crap, check out Discovering Dad and its workout tips: Fitness for Dads – The “S” Factors: Three Reasons You May Not Be Burning Fat. Yeah, the most important to the child is afat-free daddy. Or consider the famous Swedish Mommy blogger and writer Ann Söderlund and one of her greatest latest blog entries: Help! How do I find the perfect bikini? What the f***

But on the other hand, in the world of literary fiction the father is a recurring theme to make most shallow heads look like a god honest Susan Sontag. During the recent years three well-exposed books on dads have been published by Alex Schulman, Åsa Linderborg and Hanna Hellquist. The trouble with the father figure seems to be that they are notoriously crappy, according to most of these books, but somehow their children grow up to be quite happy successful anyways. That is just a bit depressing for a dad-to-be as me, since I am trying my best just to be the person I would like to be (without the child), and now life is opening up a new identity that will partially take over my personal vernacular altogether. I need positive input!

Well the crazy perils of consumption and choice when preparing for the toddler at home has been described over and over by Barry Schwartz, but they should be even more updated. I am trying to cope with the things that I now ”have to” buy. New York Times yesterday reported on new research by the all children-friendly Walt Disney Companyin their trials to find out which ads we tend to watch on the web and which ones to dump.

Webpage about dads that I like: http://www.dad.info

Here are some other literary descriptions of The Father:
King Lear by Shakespeare
Bergsprängardottern som exploderade by Lo Kauppi
Extremely Loud and Incredibly Close by Jonathan Safran Foer
The Kite Runner by Khaled Hosseini
About a Boy by Nick Hornby

Taggad , , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: