Etikettarkiv: Jonathan Haidt

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Annonser
Taggad , , , , , ,

Kulturvärldens moral utmanas – om marknaden, Bengt Ohlsson och gruppdynamik

Bengt Ohlsson publicerade igår en krönika på steroider i DN om huruvida man får motsäga klassiska vänsteråsikter som kulturarbetare. Ja, Ohlsson följer både ett flockbeteende genom att det blivit mer rumsrent att företräda en politisk pragmatism även till höger, men han går också kraftigt emot strömmen genom att bryta med sin egen grupps (”kulturvänstern”) moraliska värdegrund, åtminstone i enskilda frågor. Allt det här går tillbaka till en lång polemik mellan konsten och makten, kulturen och marknaden eller om man så vill vänster mot höger och omöjligheten att skapa en tydlig plats utanför denna förenklade världsbild.

John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets mest tongivande ekonomer, argumenterade sin überliberala idélära till trots mot att konstnärer (vänster?) och ekonomer (höger?) någonsin kan utväxla kunskap och erfarenheter med varandra och föra dialog. För en genomsnittlig kulturarbetare i Sverige idag är Galbraiths dikotomi mellan kultur och ekonomi helt självfallna. Man vill generellt hålla sig borta från krafter som anses konservera maktstrukturer och liksom alla människor vill man ogärna motsäga sig själv genom influenser från andra källor än de som bekräftar flockens åsikt. Bodil Juggas gör detta tydligt i Arbetarbladet då hon tydligt uttrycker att Ifrågasättandet med stort I är en trossats som konsten alltid bör följa, vilket detta leder till tesen att slussenförslaget som nu ska genomföras är FEL. Confirmation bias är ett psykologiskt begrepp för vår förmåga att främst lyssna till argument som inte motsäger vår på förhand etablerade världsbild. Juggas bör titta extra på sina motståndares åsikter, kanske de kan innehålla några korn av sanning de också, ibland.

Det konstnärliga innehållet i ett verk, pjäs eller bok riskerar genom detta låsta tankesätt att neutraliseras av den möjliga ekonomiska vinningen eller motprestationen. Sell-outproblematiken är gammal och trött. Detta tänkta nollsummespel mellan vad man tjänar genom sin konst kontra hur subversiv man kan vara likställer per automatik de ekonomiska ramarna med en begränsning snarare än en möjlig källa till frigörelse. Konstens autonomi är den heliga kon här, som fåfängt ställs mot dagens krympande kulturbudgetar, byråkratiska finansieringsstrukturer och den djupt sårade europeiska ekonomin. Enligt en av världens ledande konstsociologer Hans Abbing är beroendet av statliga stipendier och offentliga ekonomiska strukturer snarare ett hinder mot utvecklingen av konstnärers autonomi. För honom är autonomi synonymt med en större integration med marknaden, alltså en mångfald möjligheter att finansiera kultur. Ur politisk synvinkel är den konstnärliga autonomin naturligtvis ett luftslott, skapat för att lura i kulturarbetare och kulturinstitutioner att de ekonomiska, sociala och politiska krav som ställs på samhällets samtliga medborgare på nåt magiskt sätt inte skulle gälla dem. Och vill vi som exempelvis curatorn Maria Lind tala om staten som garant för en god konstnärlig finansiering kunde vi nyligen med slem i halsen läsa om CIA’s Propaganda Assets Inventory som under 20 år finansierade Jackson Pollock och andra konstnärer i ett uttalat propagandakrig mot Sovjet. Autonomi?

Det som samtida konst och kultur är världsbäst på – att skapa fundament för kritiska diskussioner – måste ständigt behandlas med yttersta ödmjukhet inför den kunskap som vi förfäktar och den kunskap vi hatar. Vara kritiska mot vårt kunskapssystem, inte bara vår kunskap.

En av världens mest citerade moralpsykologer, Jonathan Haidt menar att våra värderingar knappast är av ett rationellt övervägande slag, utan kommer från en flockmentalitet, precis vad Benke Ohlsson flera gånger var inne på i sin artikel. Haidt menar att det finns kunskap på båda sidor av höger-vänsterskalan som är extremt värdefull, men eftersom många akademiska och kulturella kretsar domineras av vänsteranhängare missar vi ofta en del viktig kunskap. Han påvisar exempelvis att konservativa ofta är bättre på att förstå nyttan med bevarandet av vissa fungerande strukturer och värdegrunder, vänsteranhängare har en vana att vilja riva ned strukturer, vilket inte alltid är av godo. Även om jag aldrig någonsin betraktat mig som konservativ kan jag se mycket positivt i konservativ, liberal och högerpolitisk teori. Haidt har i många studier visat hur vi skapar vår moral och värderingar genom ett grupptänk, snarare än rationella överväganden. Detta tycker jag Benke Ohlsson beskriver bra utifrån en personlig reflexion, han försöker säga att han ogillar att haka på en åsikt bara för att man omfattat den tidigare.

Tanken om konsten och kulturen som helt autonom sträcker sig tillbaka till upplysningen och den kantianska definitionen av estetisk upplevelse som någon helt funktionslöst och omätbart. Här tänds en gnista till romantikens syn på konst som sakralt och heligt. Ett hoppets fackla brinner sedan 1936 genom Walter Benjamin och essän Konstverket i reproduktionsåldern, där han förfäktade att konstens sakrala ”aura” och autenticitet var beroende av samhällets produktionsförhållanden. Inspirerad av Marx menade han att det därför under den innovativa moderniteten, med utvecklandet av tekniker för massproduktion, som konst med sakral aura kunde förlora sin upphöjda ställning och göras tillgänglig för massorna. Benjamin var dock helt fel ute när han förutspådde att tekniska framsteg kunde sudda ut skillnaderna mellan högt och lågt. Vad han istället startade var en rörelse av teori om subversivitet som kommit att övergå i hat mot den västerländska modellen av demokrati och liberalism – marknaden. Vi i konstvärlden skrattar idag med ena mungipan åt den flitigt använda devisen under 68-revolterna: ”Man kan inte bli förälskad i en tillväxtkurva”, men bejakar marxistiskt genomsyrad, sekelgammal teori med andra. Anti-kapitalism som tankegods har påverkat generationer av kulturarbetare och deras bild av vad de är och hur de ska arbeta, och resultatet idag är få och begränsade finansieringssystem för kultur, inte minst i Norden där kulturen i stort sett är helt offentligt finansierad, delvis för att vi haft turen att ha goda och fungerande statliga myndigheter.

Så frågan är vem som egentligen producerar kulturen – finansiären eller konstnären? En fråga som alltid verkar självklar ända tills en del eller hela finansieringen rycks loss, som nyligen i flera stora europeiska länder, Holland och Storbritannien som tydliga exempel. Då blir det tydligt att kultur och ekonomi lever i ett system av symbios, precis som kultur och politik eller kultur och utbildning. När den franske filosofen Jean-François Lyotard under 80-talet skrev att kulturen riskerar att anta maktens språk, struktur och tankesätt, lästes det av somliga som att konsten och kulturen alltid ska begränsas inom sitt egna fält. Men det bör snarare ses som en möjlighet att översätta det samhällsnyttiga, lekfulla och gränsöverskridande i konsten så att även maktens företrädare förstår, tvingas förstå vad konsten FAKTISKT bidrar med i samhället.

Amartya Sen - nobelpristagare, nationalekonom, marxist

Benke Ohlssons sökande efter en nyansering av våra olika identiteter fick för några år sedan en fantastisk analys av den marxistiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i boken Identity and Violence – the illusion of destiny, 2006. Han angriper vårt sekteristiska våld som uppstår genom uppdelningen av individer som tillhörande EN grupp, EN identitet, Sen kallar detta sectarian singularity. Han vill att vi ska hitta nya vägar för att sluta se människor och samhällen som binära oppositioner och istället se möjligheten för att omfatta många identiteter som religion, nationalitet, klass, kultur, kön, språk, politiska åsikt, hudfärg, fotbollslag, klädstil, musiksmak och en mängd andra markörer som kan binda oss samman i olika, ibland men inte alltid, överlappande grupper. Kanske kan vi alltså tillhöra kulturvänstern, men ändå omfatta idén om en fri marknad, göra subversiv konst samtidigt som vi vill bevara andra delar av samhället. Kanske kan en kulturarbetare vara intresserad av ekonomi samtidigt som hon är kritisk till delar av vårt ekonomiska system, något som låter självklart, men inte i ljuset av Jonathan Haidts teorier om gruppdynamik och moral som ett vi-och-dom-tänkande.

Kulturarbetare bör tala mer om ekonomi, inte mindre. Och vara ödmjuka inför att vi inte behärskar dagens komplexa finansiella system, både på lokal och globala nivå. Det gör ju knappt ekonomerna själva. Därför bör vi gå emot vår konstnärliga intuition och lyssna mer på ekonomer, statsvetare och en och annan högerteoretiker för att söka närma oss metoder för hur marknaden kan hjälpa vår sak – konstens intressen. Detsamma gäller ju självklart högern som måste lära sig lyssna på socialvetenskaperna och konstnärerna som kan lära ut mycket om världen. Nyttan med detta i förlängningen är en professionalisering av konstnärsrollen, med ökade löner, arbetstillfällen och produktionsmedel som resultat. Kanske kan på så sätt samhällets behov av kultur befästas och reaktiveras i marknadens tidsålder. Och vår aversion mot multipla identiteter och trossystem kan kanske utmanas, bara en aning.

Nämnvärda kommentarer i övriga medier:

Nina Lekander i Expressen
Lars Anders Johansson i Barometern
Debatt i Studio Ett i P1
Marcus Birro i Expressen
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Lisa Magnusson i Metro
Dan Wolgers i Aftonbladet
Samtal i P1

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: