Etikettarkiv: Modernautställningen

Några avslutande tankar om Modernautställningen

The chosen ones - Modernautställningen 2011

Det har den senaste tiden pågått vad många beskrivit som ”en livlig debatt” kring förra årets upplaga av Modernautställningen2010. För min del handlar det mest om en kritisk process där utsagor och värdeomdömen av kritiker snarare än bekräftat och omfamnat systemet de ingår i, faktiskt rört runt i den beska grytan. Att många sett detta som ett problem eller tecken på något som slint fel har jag ingen sympati för. Jag tycker det var en av de första försöken till granskning av den svenska kritikerkåren, som kollektiv betraktat.

Då jag personligen har svårt att se att det skulle vara någon extrem skillnad i genomförande och presentation mellan årets upplaga och den som visades 2006, får det mig att söka en annan slutsats: Konstkritiken och inte minst den internationella förväntan som byggs upp av kritisk teori, filosofi, konstteori, konstkritik och annan journalistik genererar ett slags originalitetsidé som är ur fas med konstutvecklingen. Med det menar jag att den tysta överenskommelsen kring hur konsten bör utvecklas och därmed vad som är institutioners och curatorers ansvar inför den verkar hamnat ur fas. För på fyra år har inte mycket hänt på internationella biennaler, mässor eller gallerier runt om i världen. Så varför är det så viktigt att Modernautställningen2010 nödvändigtvis bör gå en annan väg?

Det finns naturligtvis en myriad av anledningar – hatet mot konstnärlig forskning, den arroganta framtoningen av curatorerna och museet – men frågan om vad vi som publik kan vänta oss av en statlig myndighet i termer av konstnärlig framsynthet och experimentlusta kvarstår. Det som ska bli spännande under 2011 är vad Daniel Birnbaum anser att konstnärlig utveckling är för något.

Taggad , ,

Modernautställningen som kritikens mandomsprov

På bloggar och dagstidingssidor rasar tuffar debatten vidare om hur bra
Modernautställningan 2010 egentligen är. Andreas Gedin, Magdalena Malm, Fredrik Liew, Power Ekroth (Facebook), Lars Vilks, Anna Brodow och flera andra försöker jaga varandras svans genom att debattera flera helt olika frågor var för sig och blandra för sina läsare ihop det mesta. Några klargöranden:

1. Modernautställningen 2010 är exempel på ett traditionellt utställningsformat, med flera ihopplockade curatorer, ett femtiotal konstnärer och flera parallella delar – performance, videoinstallationer, måleri, föreläsningar, seminarier etc. Sålunda kommer de flesta om 20 år knappast tycka bu eller bä om årets urval, snarare ytterligare göra upp med ett strikt postmodernt förhållningssätt till värderingsgrunden för en viktigt utställning som denna. Hur värdera Sveriges ‘viktigaste’ utställning när det inte finns något att ställa den mot?

2. Power Ekroth och Magdalena Malm är inne på ett intressant spår, där de diskuterar institutionens praktiska och strukurella problem att inhysa en viss typ av hyllad samtidskonst, nämligen den som ratar den modernistiska arkitekturen, ekonomin och presentationsformen. Ekroth: ”Problemet i min mening ligger inte heller nödvändigtvis vid själva institutionen som sådan utan snarare ett institutionalistiskt tänkande från nyckelpersonerna inom institutionen. Ty det starkaste som slår en när man vandrar mellan salarna i Modernautställningen är just att hängningen inte särskiljer alls sig från salarna där samlingarna finns. Hur har curatorn tänkt egentligen? Det verkar som om man inte tänkt alls utan endast inlemmat sig i en lång och konformistisk tradition av traditionellt handhavande av konsten och ett inkorporerande av konsten i institutionen som sådan.” Malm skyller på byggnaden och det är intuitivt svårt att hålla med, men hon har ändå en poäng. Jämför med hur konstnärers ateljéer har krympt och förändrats de senaste 50 åren, från den luftiga Peter-Dahlska målerirummet till Olafur-verkstaden eller det lilla kontoret för möten, photoshopande och emailande. Varför skulle inte en institution med det uttalade målet att följa den samtida konstens processer och svängningar också uttrycka detta i sin arkitektur och övriga verksamhet. Vi måste nog börja erkänna även offentligt att måleri och videoinstallationer är två olika modus operandi, kanske ska vi låta dessa medier bereda ny väg för museerna?

3. Hälsotecknet som representeras av denna mediala diskussion av Modernautställningen 2010 ska inte underskattas. Min och Frans-Josef Peterssons debatt kring nya mål och medel för svensk konstkritik 2005 såg liknande behandling av konstvärlden som framtidens konstkritk: institutionskritik (Till och med vice-chef Ann-Sofi Noring har visat färg i en artikel i SvD), identitetspolitik (Flera kritiker reagerar på urvalet, med många stammande från Malmö), aktualitet (En diskussion har lyfts av flera kritiker om Moderna Museets roll i samlandet och arbetet med flyktiga konstverk) och inte minst poängterandet av konsten som ett kritiskt medium där utsagor bör granskas och lyftas fram efter mångbottnad analys.

Taggad , ,
%d bloggare gillar detta: