Etikettarkiv: Psychology

Några stora tankefel om försvarets kampanj, Erik Helmerson

Både Erik Helmerson och Försvarsmakten tar kritiken mot den senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som något slags privilegierat Södermalmsförsvar av surdegsbakande framför ”humanitära insatser”. Eller som rubriksättaren för artikeln antyder – surdeg går hos vissa före kampen för självaste demokratin.

Jodå Helmerson, även vi kulturarbetare förstår oss på humorn i kampanjen, tihi. Mitt skratt fastade snart i halsen. I Sverige är vi (läs: 80- och 90-talister) liksom helt världsfrånvända och speciellt de unga hipsters som i kampanjerna utför lekfulla aktiviteter. De kan väl knappast tänkas ta något ansvar för att bidra till samhället OCH SAMTIDIGT ägna delar av sin vakna tid för lek? I kampanjens svartvita värld anses det totalt orimligt, därför gör kampanjen mer skada än nytta.

De starka reaktionerna som debattörer som Fredrik Strage och Inti Chavez Perez uttryckt har av flera feltolkats som ett angrepp på försvarets existens eller slapphänt inställning till demokratiarbete. Försvaret behövs, demokratiarbete är otroligt viktigt, vem säger emot? Sedan uttrycker Helmerson att ”Nu måste man i och för sig ha ett extremt tolerant kulturbegrepp för att där kunna inkorporera aktiviteter som att tejpa fast sig på väggen och instagramma sin frukost”. Tillåt mig att blända dig med mitt toleranta kulturbegrepp Erik, genom att påpeka att post-its varit grundmateralet i ett av de mest intressanta konstverken i Sverige under 2000-talet: ”Ett försök att förstå” av Johan Thurfjell. Och den tejpglade unge mannen på väggen är ju nästan en direkt kopia av världsberömde konstnären Maurizio Cattelans verk ”A perfect day”, 1999 där han tejpat upp sin gallerist Massimo De Carlo på väggen i galleriet i Milano. Behövs fler kulturella referenser?

Första felet: Att anta att bilderna visar något utan värde.

Det fundamentala felet med kampanjen blir de absurda jämförelserna, något som gjorts otaliga gånger när lekfulla, kreativa och excentriska aktiviteter ifrågasatts. Det är en felaktigt uppställd dikotomi mellan något som varje mentalt frisk person i Sverige ser som livsviktigt – demokratifrämjande – och en aktivitet som bredvidställd naturligtvis verkar helt jävla banal. Det är fullkomligt ointressant att ställa lekfulla aktiviteter (”Lek” definieras här som glädjefullt skapande, med eller utan syfte) mot en myndighets arbetsuppgifter, speciellt när man kan tala om liv och död i detta arbete.

Andra felet: jämföra fritidssysslor med arbetsuppgifter

Problemet med kampanjens bild av sakernas tillstånd är att nästan inget som vi arbetar med i västvärlden handlar om att i första hand rädda någons liv. Jag kommer faktiskt inte på en enda människa runt omkring mig som har arbetat med en verksamhet som räddar liv, inklusive forskare inom demensvård, konstnärer, art directors, säljare, kommunpolitiker, skribenter, dagmammor och lärare. Skulle dessa personers arbete vara mindre viktigt för att de inte arbetar med väpnade konflikter i demokratifattiga områden? ska alla bli soldater? Det är ju absurt.

Tredje felet: Arbetsuppgifter kan inte svartvitt ställas mot varandra.

Liknande jämförelser kan vi ju enkelt göra mellan andra aktiviteter och se hur meningsfullt det verkar. Vilket av följande två alternativ verkar mest relevant för att rädda liv och främja samhällsutvecklingen. Svara ärligt nu.

1. Knäoperation – 2. demokratifrämjande arbete i konflikthärd
1. Träning inför triathlonlopp – 2. demokratifrämjande arbete i utvecklingsländer
1. skjutsa barn till fotbollsträning – 2. demokratifrämjande arbete i krigszoner
1. Skriva ledarartiklar – 2. demokratifrämjande arbete i flyktingläger

Vad drar vi för slutsatser nu? att sluta skriva artiklar för att de inte rädda liv? Ska vi anta en hållning om vårt arbete som oviktigt bara för att vi inte räddat någons liv innan tre-fikat?

Men det stora misstaget som utmärker kampanjens tilltal är dess syn på vad som görs på bilderna och i filmerna – leken. Vi har i hela västvärlden ett outtalat hat mot leken – det syfteslösa, det som inte på ett enkelt och rationellt sätt har en slutprodukt som kan vägas och mätas. Kulturhistorikern Johan Huizinga skrev klassikern Homo Ludens 1938 som menade att leken var själva förutsättningen för kultur, religion och samhällsliv. Han hade i allt väsentligt dessutom rätt! Utvecklingspsykologer har i över tjugo år forskat på lekens betydelse för barn och även vuxna och det visar sig att leken är helt central för vår psykologiska och sociala hälsa, intelligens och förståelse av tillvaron.

Världsledande forskare som Stuart Brown kan faktiskt visa att bristen på lek hos barn och vuxna är helt förödande, leder till skadade, sjuka individer. Leken är en katalysator för sammanhållning, kreativitet, nytänk, glädje och känslan av välbefinnande.

Det är kanske därför som Brown är en av många lekforskare som också konsultar åt Fortune 500-företag som i hög utsträckning i snart tjugo år försökt skapa miljöer som är mer lekfulla eftersom det ökar lönsamheten och människors hälsa.

Adobes nya kontor i Utah

Adobes nya kontor i Utah

Se på Adobes nya kontor i Utah som bara avsatt 15% av sin yta till kontor. Resten till lek och inspiration, inklusive klättervägg och basketplan. Är det någon som tvivlar på Googles eller Facebooks affärsidéer och deras kontorsinredningar som också haft lekfullhet som ledord, Googles appbutik heter ju till och med Google Play. Lego skapade för några år sedan Serious Play, ett antal legoleksaker och mentala verktyg som använts av Tetra Pak, Nokia och Astra Zeneca. Syftet är att ge fantasi och träna hjärnan i kreativt problemlösande och samtidigt vara glädjefull och stimulerande.

Vad håller ni på med forskare och storföretag? Leker ni?

Fjärde felet: Att anta att syfteslös lek inte har en viktig samhällsfunktion

Kulturen hamnar ofta i skottlinjen här eftersom många skapandeprocesser är lekfulla, absurda och inte minst direkt syfteslösa – åtminstone på ett direkt sätt. Att kultur faktiskt kan främja demokrati genom att öka förtroendet för samhällsinstitutioner eller rädda liv genom att påverka tillfrisknande och hälsa är något som alltid kommer i skymundan eftersom det är INDIREKTA EFFEKTER, men likväl vetskapligt understödda.

Femte felet: Att anta att kultur inte har stora effekter på samhälle och demokrati.

Kultur och för den delen mänsklig lek är mer komplext och svårare mäta och förstå än andra samhällsområden, det betyder inte att konsten inte har något övergripande syfte eller betydelse, bara att dess syfte inte ryms inom en ledarsidas trånga marginaler.

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

Neuroporr – missbrukets baksida

neurologists_rock_greeting_card-p137244034132121122encfs_210Min kommentar kring fenomenet neuroporr sändes nyligen i OBS i P1. Neuroporr låter raljant men kommer att bli ett verkligt problem i vår vetenskapligt genomdränkta mediavärld. Beware alla neuromissbrukare. Nedan följer texten som jag läser i programmet:

 

Neuroporr kallas det. Det kommer ständigt nya forskningsrön om människans fantastiska hjärna, o de här nya upptäckterna har också fått stort genomslag i populärvetenskapliga och skönlitterära böcker. Det råder neurofeber på bokmarknaden. Men, nu kommer kritik från forskare som menar att forskningsresultaten förvanskats och förenklats för att passa författarnas agenda. Robert Stasinski summerar debatten.

Det är fullständigt självklart för oss idag att den mänskliga hjärnan är ett unikt organ. Dess möjligheter och hemligheter verkar till synes oändliga, och hjärnforskningen tillhör samtidens kanske mest tilldragande och expansiva forskningsfält. Men nu höjs röster mot slentrianmässigt hänvisande till neurovetenskap och flera böcker och författare anklagas för att oproportionerligt och ibland grovt förenklat blåsa upp forskningsresultat om hjärnan för att passa en viss agenda. Enligt flera framstående vetenskapsmän, journalister och bloggare överskattas ibland nya om hjärnan i syfte att sälja böcker om hur vi kan förbättra vår intelligens, kreativitet och välbefinnande. Dessa kritiker har nu börjat cirkulera ett ord för denna överkonsumtion av neurologi och förenkling av psykets mekanismer – neuroporr.

De ihärdigste motståndarna till neuroporrens utbredning rannsakar nu populära  vetenskapliga neurologiartiklar, böcker och föreläsningar som sprids som troslära i media. Och det är lätt att själv förföras av skarpa inlägg om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärna, vilken sorts musik som gör oss mest lyckliga eller vilken sorts blå färg på väggarna som gör oss mest kreativa. Bloggarna och författarna – som kallar sig neurokritiker – attackerar inte själva vetenskaperna psykologi och neurologi. De riktar istället sin kritik mot alla reduktionister. De som tenderar att förenkla och inte sällan profitera på att vräka ur sig korta Tweets, artiklar och böcker om det mest komplexa i mänskligt beteende, gärna med en länk till en vetenskaplig studie för att signalera fakta och kunskap.

Vi befinner oss numera i neuroprefixets tidsålder där allt mellan himmel och jord verkar medryckande så fort det har något med neurologi att göra: Idag är bland annat Neuroekonomi, neuroteologi, neuropedagogik och neurojuridik egna ämnen på flera internationella universitet.

Dessa hybridområden signalerar ju vad vi trånar efter – både naturvetenskaplig enkelhet och öppenhet för tolkning och kulturella värderingar. Det finns än så länge ganska lite forskning inom vart och ett av dessa nya fält, vilket ofta leder till fantasifulla tolkningar när resultaten rapporteras i media. Eftersom det ännu inte finns tillräckligt med samlad vetenskap för att med viss säkerhet säga vad som händer i hjärnan när man exempelvis spelar ett parti poker eller blir förälskad ökar risken för att artiklar som framstår som vetenskapliga mest är spekulationer.

Deena Weisberg, vid Yaleuniversitetet visade för några år sedan i en studie, att helt vanliga vuxna studenter i neurologi var relativt duktiga på att upptäcka fel i på förhand påhittade forskningresultat. Men detta kritiska tänkande upphörde när man i nästa experiment stoppat in de tre orden ”Hjärnröntgen indikerar att”. Försökspersonerna accepterade då hopfantiserade resultat och analyser enbart på grund av anspelningar till neurovetenskap.

Det senaste året har mycket av detta ytliga tänkande kommit att debatteras inte minst efter publiceringen av Naomi Wolfs nya bok “Vagina” förra året. Flera neurokritiker stör sig på att hon i boken felaktigt redogjort för elementär neurokemi i syfte att bättre passa hennes argument om män och kvinnors beteende. Även en av USA’s mest kända psykologibloggare Jonah Lehrerkraschlandade i somras efter att det uppdagats att han inte bara grovt förenklat viss neuropsykologisk forskning, utan även fabricerat material för att passa sina smart formulerade tankegångar. Lehrer har genom några års snedvridande av fakta i bloggar och böcker, kunnat arvodera 20 000 dollar per föreläsning vid blott 31 års ålder. Neurotrash, skanderar nu flera kända vetenskapsjournalister och neurologer bland annat britten Raymond Tallis. Dessa granskare pekar på en ny klassklyfta mellan hjärnvetenskapen och populärvetenskapen. En klyfta mellan de som nöjer sig med att konstatera att vi har mycket långt kvar innan vi helt förstår hur tankar och känslor skapas och de som redan nu skriker ut till världen: Hjärnrevolutionen är här.

Taggad , , , , , , ,

Vad är egentligen ‘neurocinema’? Min text i tidskriften FLM

I senaste numret av Sveriges bästa filmtidskrift FLM skriver jag om neurocinematics och neurokosmetika i en betraktelse av droger, hjärnan och i synnerhet mainstream-thrillern Limitless som nyss gick på svenska biografer. I filmen spelar Bradley Cooper och Robert De Niro upp ett faustiskt drama där Cooper finner en drog som gör honom till übermench. Mina resonemang är minst sagt kritiska till psykofarmaka och den industri och människosyn som driver handlingen i filmen framåt. För vad väljer Cooper att göra efter hans nybefriade hjärna lär sig allt och allting? Han blir börsmäklare. Inget nödvändigt fel i det, med tanke på hur ekonomin i väst ser ut kanske det är det bästa han kan göra. Märkligt bara då att från konstnärlig bohem med författardrömmar till slipad börsmäklare och sedermera politiker. Säger något om samhället syn på lyckad människa månne?

Ur texten:

Att hjärnan blivit 2000-talets slagfält för alla möjliga typer av idéer är kanske inte särkilt konstigt, då vi sett en explosiv utveckling där bioteknik, medicin och psykologiska behandlingsmetoder förfinats och under senare tid möjliggör en förändring av vad människor tidigare betraktade som en sammanhållen, individuell personlighet. Idag börjar idén om hjärnan som ett organ som kan modifieras hur som helst, spridas i populärkulturen. Med ett sådant synsätt kommer naturligtvis även möjligheten att mer osentimentalt förändra egenskaper eller till och med personligheter för att kunna åstadkomma drömmen om det perfekta livet.

Få filmer har presenterat en sådan cynisk och kosmetisk bild av hjärnan och i förlängningen själva vårt ’jag’ som Limitless (2011). I den möter vi New York-losern Eddie Morra (Bradley Cooper), som i inledningsscenerna beskriver sitt trassliga författarjag, med brist på självkontroll och motivation. Under ytan anas den annars så typcastat stilige Cooper, men i filmens inledning verkar Eddie Morra snarare vara ett fall för socialen. Ända tills ex:ets bror, langaren Vernon (Johnny Whitmorth) öppnar en möjlighet att förändra huvudkaraktörens håglösa liv med ett faustiskt erbjudande. Han ställer först retoriskt frågan om Morra känner till att människan endast brukar använda 20 % av sin hjärnkapacitet, och en med nästkommande gest skjuter han fram allas vår moderna lösning på världsproblemen – ett litet piller. Med denna testade och godkända drog, lovar Vernon att Morra kommer att bli den han innerst inne alltid velat och vetat att han kan bli, han kommer ha tillgång till 100% av sin hjärnkapacitet. Men allt är inte guld och gröna skogar i de förlovade pillrenas land, för i filmens allra första scen ser vi en välklädd Morra på väg att ta sitt liv, så bieffekterna av det perfekta livet har redan introducerats genom en icke-linjär berättelse. Pillret i fråga, NZT-48, är dock precis vad karaktären Morra behöver – hjärnans och därmed också hela livets dörröppnare. Eddie Morras egna ord efter att ha testa kuren under några dagar: ”I was blind but now I see”.

Klicka på bilderna för att läsa artikeln.

Sida 1

Sida 2

Taggad , , , ,

Having Kids for Egotistic Reasons – Economist Bryan Caplan at it Again

My radio essay on Sveriges Radio P1 about economist Bryan Caplan’s new book Selfish Reasons to Have Kids. Link to the radio talk here.

Barn som en väg till personlig lycka

Det är nog inte många som väljer att skaffa barn först efter att ha vägt samman vinster och kostnader när det gäller bibehållen personlig lycka, sömn eller ekonomi. Det gjorde inte ekonomen Bryan Caplan heller, innan han blev pappa. Han satt inte med penna och miniräknare och familjeplanerade utifrån en cost-benefit analys. Men i hans nya bok Selfish reasons to have more kids finns faktiskt en manual just för att beräkna om det där med barn verkligen kommer löna sig.

—————————————————————————————————–

För några år sedan blev Bryan Caplan uppmärksammad genom boken The Myth of the Rational Voter. Där monterade han ned myten om den rationelle demokratiske medborgaren genom siffror och statistik. Nu använder han samma systematiska handgrepp för att granska föräldrars roll i sina barns liv. Caplan är bekymrad över att vi de senaste 40 åren skaffat allt färre barn. Varför gör vid det? Jo, för att vi har en felaktig och överdriven tro på vår betydelse som föräldrar, vi har en idé om att vi kan och måste påverka våra barns liv. I botten ligger den eviga debatten om arv kontra miljö.

Som nybliven förälder är det omöjligt att förhålla sig neutral till alla de studier och slutsatser som boken lyfter fram. Studie efter studie visar hur oviktig jag som förälder är för mitt barns framtid. Caplan visar att uppväxtmiljön inte har mycket påverkan på barnens framtida hälsa, livslängd eller inkomst. Ska vi inte spela klassisk musik för spädbarn som man alltid hört, köpa ekologisk mat eller söka efter stans allra bästa skola? Enligt Caplan och forskningen på området, som dessutom främst är gjord i Sverige blir svaret ett bestämt NEJ. Våra barn, kommer redan från unga år att välja sin egen väg hur gärna vi än vill påverka dem som föräldrar.

Jag protesterar från magen mot detta, de flesta barn växer ju upp och blir relativt lika sina föräldrar. Så det verkar ju ändå som vi till syvende och sist formar våra barn. Enligt Caplan är detta en felaktig observation.  Av två anledningar: för det första, likheten mellan förälder och barn beror främst på likheten i arvsmassa, inte den miljö föräldrarna skapar åt barnen. För det andra: våra barn påverkas och formas till vad vi som föräldrar vill – så länge de är barn under vårt tak. Men så snart de fyllt arton och börjar göra sina egna livsval framkommer skillnaderna tydligt. Så rådet som Caplan ger är: sluta försöka styra barnen, hitta istället möjlighet att uppskatta och odla ett ömsesidigt förhållande.

Bryan Caplan återkommer gång på gång till att alla borde skaffa så många barn de kan. Människor blir allt äldre och därför har de större glädje under längre tid av barn och barnbarn. Den moderna lyckoforskningen visar att föräldrar i regel är mindre lyckliga än sina singelkompisar, men att lyckan eller välbefinnandet ökar igen när barnen blir vuxna och barnbarnen kommer. Den vinst, eller lycka, som Caplan talar om kan alltså inkasseras först i 50-, 60- eller 70-årsåldern.

Så, hur kan man i en explosivt överbefolkad värld argumentera för att vi ska sätta fler barn till världen, som ju Caplan gör? Det självcentrerade, vinstmaximerande perspektivet på barnalstrande känns som en frisk fläkt, fram tills frågan om överbefolkning dyker upp i boken.

För trots många goda argument och historiska reflexioner är det svårt att övertygas om att fler människor på jorden enbart är positivt. Istället för ett globalt perspektiv hemfaller Caplan åt någon slags allmän medelklassnorm. Och hans resonemang är motsägelsefullt: han argumenterar för att se de unika individerna i våra barn, men samtidigt lyfter han fram att barn på något sätt finns för vår egen vinnings skull. Här krockar Caplans i grunden humanistiska syn på människan, med en bisarr form av egoistiskt nyttotänk.

Taggad , , ,

My Text on Uncanny Artist Matti Kallionen Now Online

The great new book about the art of Matti Kallionen was published just days ago by Kalejdoskop. When I first met Matti, he and I spent a lot of hours discussing the cognitive life of artworks and those conversations led to the writing of a text for the book about the mechanisms for understanding. Enjoy the final version of the text below.

The Experience Machine 

Am I some kind of apparatus, a desire-machine, possibly conscious, apparently intelligent? Here, “apparatus” and “machine” do not necessarily indicate a purely material “gadget”, but rather an instrument created for a specific purpose. Can my “ego” be reduced for an individual purpose? And could I, somehow, catch a glimpse of this “self”? This is what I ponder in front of Matti Kallioinen’s work. Rarely narrative but constantly informative, his art is difficult to place. On several occasions when I have ended up in front of his performances, sculptures or drawings, my impressions have been coloured by introspective thoughts. The works Beautiful Robot (2007) and Self Destructive Theory (2009) comprise sculptural shapes, exterior hardware and moving images with sound. There is an overall narrative, but it generally serves to frame tiny moments of “losing oneself”. One really has to sharpen one’s senses to be able to appreciate his works fully, not least as the nature of the content is a kind of meta‑data – information about information.

The film Self Destructive Theory turns out to be a circular movement in and out of my own consciousness, due to the fact that the metallic, computer-animated voice in the film (mis)guides the viewer through a parallel, alternative reality. Not in the style of Hollywood, but rather as a Freudian LSD dream. Words that stick, throughout the film, are: “Not exist… can you feel… another reality”. Suddenly, you stand there and psychoanalyse yourself, if your “self” is willing to play along, that is. Just like all other lens-based media of today, the film is static. It looks the same each time it is screened, but to me it seems as if it modulates every time I watch it. To throw yourself into meta‑spection – read: thinking about how you think – leads to a questioning of one’s senses and forms of thought, to the extent that all present experience bases begin to wobble. How can I trust myself, how can I know that it is “I” who is thinking right now, at his very moment and not some external software downloaded into my head? Descartes’ doubts provide little comfort in this situation. Just like Alice in Alice in Wonderland follows the white rabbit down into a world of new laws and rules of nature, I also soon become aware of the ricketiness inside my head, when I follow Kallioinen down his rabbit hole.

Self Destructive Theory starts with some kind of greeting from a group of unidentified beings, or perhaps they are presenting themselves. Everything takes place in a rehabilitation ward in a hospital, in a kind of “experience room” for the autistic and the severely disabled, complete with flowery patterns and a ball pool. And here I begin to falter, because, if a gang of intelligent non-Homo sapiens appeared, would we actually be able to distinguish their bodies, clothes or body movements from our own inveterate references? Our socio‑cultural canon? Certainly, the brain is adaptable, but at the same time very limited. Our false memories sometimes trick us. If we encountered an anthropomorphous being we would perhaps, for that reason, regress to the ball pool of our childhood and to 1950s science fiction in order to sort the unknown, scary and even threatening into recognisable pigeon‑holes. The velour androids of Self Destructive Theory are, as in so many of Kallioinen’s stories, seemingly friendly but uncanny, and even ghostlike.

In robotics and artificial intelligence theory, feelings of eeriness in front of anthropomorphous robots are seen as a sign of psychological resistance. The condition is referred to as “The Uncanny Valley”. People who fall into the UncannyValleyhave often encountered a humanlike robot or animation whose richness of detail and anthropoid features have tricked them in believing that they have seen a real human being. Almost. Kallioinen constantly plays with this feeling of “almost”, in order to provoke our firm conviction that we control everything we see and hear and that we are quite capable of telling the difference between things as obvious as living human beings and inanimate objects. In his film Beautiful Robot, this feeling is particularly evident. However, I wonder if Kallioinen has consciously created an uncanny setting with normal people who are clad in “space suits” and engaged in a bizarre interaction, or if he, by using high-tech robots, has created androids that try their hardest to act as human beings. Difficult to say. In any event, the feeling of unease arises. Here I am amazed by yet another experience of my brain’s limitations: how a specific feeling – in this case the sci‑fi flavoured “UncannyValley” – can be generated regardless of whether I’m faced with a human being or a machine.

However, to be pulled down into the UncannyValleydoes not only happen in the encounter with robots or unorganic objects; this uncertainty may also be provoked by people with neurological conditions and similar deviations from the norm. The American futurist Jamais Cascio argues that the UncannyValleyeffect may appear more frequently in the years to come as people modify and improve their bodies by means of “transhumanist modification”. According to Cascio, human beings will soon be able to improve their sight, muscle strength and brain capacity, and, as a result of this, may end up being classified as a different kind of species, separated from Homo sapiens, leading to more instances of uncanniness. “Well, now…” I think in a whimsy of childishness, “maybe it’s this kind of transhumanist individuals that actually populate Kallioinen’s installations and films. No wonder he never allows them to show their faces. They may be genetically modified or something – they are former human beings…” But, on further consideration, perhaps this impression is also generated in an artificial way by Kallioinen’s clever way of blending analogue hippie aesthetics with super-digital futuristic philosophy. Lost, again. Further down the rabbit hole.

All things considered, the most prominent feature of Kallioinen’s work may still be his manic use of loud, unnatural ranges of colour. When you look at the film The Gentle People of Utopia, you encounter full-body suits in colourful latex, or some kind of nerve-tickling leisure suit. In Beautiful Robot you also see a kind of colour code flicking by; perhaps it is the written language of the androids, or something like Morse code. Colours are in fact physical light phenomena, which, according to contemporary neurologists, physicists and robotics engineers, is something uniquely human. Not that colours can only be perceived by human beings, but that the experience of them is so complex and personalised, even within our own species, that it is difficult to talk about objective ranges of colour. Some people claim that this experience is entirely individual. Just look at achromatopsia – complete colour-blindness – or other forms of colour vision disorders. How to describe the northern lights to people with these conditions?

The robotics engineer and artificial intelligence researcher Luc Steels has devoted much of his work to colour vision and how to reconstruct the experience of colours. Early AI researchers, in the tradition of classical mechanics, thought it would be fairly simple to construct a robot that was able to experience colours like a human being. It was just a matter of calibrating light-sensitive sensors’ different inputs of a colour and then connecting the output to its linguistic counterpart – the word for “blue”, for example. Adjust variations of shades and light intensity – and hey presto, some theoreticians claimed, we have a colour robot! Steels and others have, of course, tried this method and failed miserably. If you want to construct a robot that is able to perceive colours, you have to build in a function for determining where on an object you should measure the colour; the robot must also learn to “understand” where the very object begins and where it ends. Because, in physical terms, there are actually no clear borders for where an object begins and where it ends.

You have to say that Matti Kallioinen has created his own colour wheel, which is as far removed from the pre‑modernist colour palette as is (un)humanly possible. He constantly glances at cognitive science and robotics, and in his work, futuristic visions of earlier times rub shoulders with contemporary chimera culture. Kitsch and low-tech are mixed with high-tech robot culture. Everything we see, hear and imagine do not, as in the head of Descartes, form evidence that anyone but me is experiencing it. And what Descartes never could imagine, but what Kallioinen and other contemporary neuro-philosophers have begun to understand is that there is no scientific proof for the existence of an “ego”, of a “self”. The philosopher Thomas Metzinger uses the term “ego machine” to describe our body’s ability to experience things amalgamated. That is, there is something in ourselves that constructs an “ego”, but not the psychoanalytical triad of id, ego and superego, as in Freud. Instead, it is a mechanism which, by connecting widely differing sections of the brain with the rest of the nervous system, generates a self-image in front of us, which we, for practical reasons, describe as our “self”. In Kallioinen’s work Intelligence (2009) and particularly in his film Turing Battle (2009), the chimera of something serious, large and extraterrestrial is frighteningly manifest. To begin with, these works are enveloped in techno-dramatic music that forces my “ego” to dig out references to popular depictions of extreme religious cults, 1950s science fiction, and human indigenous peoples. It does not look like anything one has previously seen in terms of rituals, patterns of movement and fluctuations of light, but still, I recognise everything. Uncomfortably and inexpressibly. The end product of the mixed feelings is that I instinctively drag my memory for references to all sorts of uncanny things and mix them with the imagery of the artwork. I swirl around inside Kallioinen’s head, looking for a stable, Cartesian point to hold on to, but to no avail.

Because, just as in our (post)modern cultural loss of soul, and now also of the coherent “ego”, you find, in Matti Kallioinen’s work, no firm scientific evidence or references to anything outside your own experience. Whose experience is real, credible or objective? I conclude my meditation on these works by ascertaining that I am a hallucination. “A hallucination hallucinated by a hallucination”, as Douglas Hofstadter put it. If you want a real, credible or objective description of Matti Kallioinen’s peculiar imagery it has to be this one.

Translation: Hans Olsson

Taggad , , , , , , , ,

Neurofear – How Emotions Dictate What Music Teenagers Listen To

We all know that peer pressure influences the lives of  teenagers. But a new study has found that adolescents choose to listen to music that has been approved of by their peers rather than because they like it. Great new reasearch for the field of neuroaesthetics, bad news for al of us that still hold the view that our identity are self-moulded.

The study looked at teenagers listening to music on social networking sites such as MySpace, where a song’s popularity can be gauged by how many times it has been downloaded. The results suggest that if their musical choices do not match those of others, their brains recoil in fear.

The Daily Mail reports:

‘We wanted to know, for example with Amazon.com, when you see a four or five-star rating of something, does that make you like it more?’ Gregory Berns, Chair of Neuroeconomics at Emory University told the Times. Youngsters aged between 12 and 17 were played a track and asked to rate how much they liked it. Some of the group were then given the opportunity to see how popular the song was according to how many times it had been downloaded.

After an interval, they were all asked to rate the track again, with participants changing their ratings 22 per cent of the time after finding out the tune was a hit. More than three quarters switched to match the song’s popularity rating. Brain scans revealed that the first time the teenagers heard a song, regions associated with reward and pleasure were activated.

On the second hearing, those associated with anxiety and pain would light up, suggesting that fear made people change their ratings. The findings, which were published recently in the journal NeuroImage, back up previous research on conformity, which says that young people submit to peer pressure to avoid being teased.”

Read more

Taggad , , ,

Neuropolitics Hits The Mainstream

In his New York Times Sunday column Nicholas D Kristof delves briefly into the ever-so multiplex world of cognitive politics, or neuropolitics. He cites the study ”The Ick Factor: Disgust Sensitivity as a Predictor of Political Attitudes” by political scientists Kevin Smith and  John Hibbing. There was an especially poignant sentence on gender and the brain:

”Interestingly, women say that they feel more disgusted on average when they see such images, but they do not secrete more skin moisture than men do. One possibility is that women are raised to affect more revulsion than they feel, because it is considered feminine, while men are socialized to pretend that they are never grossed out.

Hm, is there something called social construction theory that we could utilize here?

Taggad , , , ,

Gender Wars in Academia – Oh, But My Government Made Me Do It!

Ever since the President of Harvard Larry Summers on a sunny day in April 22, 2005 commented on sex differences between men and women and how they may relate to the careers of women in science the Heat has been On. Summers was forced to resign over the heat he drew upon himself. But the seminar at Harvard University was about the research on mind, brain, and behavior relevant to gender disparities in the sciences, including the studies of bias, discrimination and innate and acquired difference between the sexes. The Edge reports on one of the most vivid debates between Elisabeth Spelke and Steven Pinker – nurture vs nature in a battle between two great psychologists.

Further reading on the brain and gender

In Sweden gender troubles have been illuminated in many different fields and in general all large state organizations have equality plans to help facilitate a discussion and move toward less discrimination. But now the backlash is a fact: the universities of Lund and Göteborg have both in recent cases been the targets of policies implemented from above in order to secure a gender perspective on all research fields. People like Steven Sampson have raged against the idea of a gender certificate stating that it is a way of the feminist forces to issue their influence upon the rest of the university. And yes, surely it is an idea that is using the worst of leftist paternalistic strategies, but there is nothing principally bad with the idea of letting a power perspective influence research in various fields of the university.

But the question of the female brain and the strategies of erasing bias from our public sphere must be held at a reasonable distance from each other. You cannot make swift inference from a few MRI’s and connect it to an immediate policy decision where teachers at universities are forced to give equal time in the class room to males and females, as is the case in a recent report in Sweden. My view, as always, is that the cognitive research in this field must be expanded and the humanities must come closer to scientific knowledge. Science in turn must start a discussion of political bias in Academia in order to stop the slanted and patriarchal structuring in all forms of knowledge production and development.

An important point made by neuroscientist Melissa Hines when discussing gender/sex in the brain is that the once-established dichotomy between sex and gender is really impossible to sanction. Mainly because the supposition that certain aspects should be analyzed biologically (sex) and others socially (gender) is from a brain perspective wrong, the social brain and the physical brain cannot be separated.

Further reading to recommend:

Annica Dahlström one of the leading proponents of the nature assumption of gender says it all.

The sexual brain by Simon LeVay

Brain Gender by Melissa Hines

Taggad , , , ,

Neuroreview: Hayward Gallery Got The Looks But Not The Brains

As I reported some time ago, The exhibition Walking in my mind recently opened at the Hayward Gallery in London and now some of the first reviews of it arrived. Critic Brian Dillon opens up with what seems to be a googling interest for art history’s neurological underpinnings, but he is, bluntly put, underwhelmed. But scoring easy points dissing Semir Zeki is not good journalism, maybe Dillon also should have read Warren Neidich, Zack Lynch or David Lewis-Williams before he just sneezed at the subject. The exhibition is for Dillon not more that  show ”about the act of artistic invention, rather than the rigors of thought as such”, and he totally omits the quite interesting catalogue texts.

brainThe Guardian gives a full-on review, critic Laura Cumming protrudes the installations and their underpinnings, but her uninterest in delving inside the minds of the curators when making claims about ana exhibition as a metaphor for going inside the artist’s mind, is telling for the crappy art criticism of today. Dillion is a more senior art critic but still, the review gives me utter dissatisfaction, as does Cumming’s last words:

The best way to experience Walking in My Mind is probably to forget this issue altogether (How to represent the mental space of the mind inside the gallery space) and see the show for what it is: a handful of good and serious artists caught up in a summer blockbuster. The rest is a lacklustre funfair.

I have also conducted an interview with one of the participant in the show Bo Christian Larsson, read it here.

Taggad , , , , ,

The Baby’s Brain and Its Path To Consciousness and uh, MacDonald’s

s-BABY-GENIUS-largeWell, now I have actually only three more weeks to go before I become a dad and start getting to know the little baby that will be mine. Exciting times! As a parent in Sweden you are mandatorily bombarded with much useful info about the upcoming birth of the child, a great thing I must add. But the information is definitely shy of tantalizing facts about the baby’s brain and its biological development. Good thing that the prodigious neuroscientist Jonah Lehrer writes in the Boston Globe about recent findings in the development of the baby brain. He describes with much tenacity useful theories such as the neuronal connections of a child’s brain:

”Adults can follow directions and focus, and that’s great,” says John Colombo, a psychologist at the University of Kansas. ”But children, it turns out, are much better at picking up on all the extraneous stuff that’s going on. . . . And this makes sense: If you don’t know how the world works, then how do you know what to focus on? You should try to take everything in.” While thinking like an adult is necessary when we need to focus, or when we already know which information is relevant, many situations aren’t so clear-cut. In these instances, paying strict attention is actually a liability, since it leads us to neglect potentially important pieces of the puzzle.

So start learning like a child again, it might prove useful, hear that grown-ups?

there are a lot of great books I can recommend on the topic of the baby brain: In Swedish Babypsykologi, by Serge Ciccotti was recently published.descartes It easlily posts 100 interesting research fields and examples of baby psychology. Great read when you have little time. In the english section Descartes’ baby – how the science of child development explains what makes us human, by Paul Bloom is a nice walkthrough of the recent developments in the field. The Scientist in the Crib: What Early Learning Tells Us About the Mind, by Alison Gopnik is great overview book, and it is also quite uniqe to be treating both the baby’s brain and mind. einstein-never-used-flash-cardAnd to all those overachievers with children comes: Einstein Never Used Flashcards: How Our Children Really Learn–and Why They Need to Play More and Memorize Less by Roberta Michnick Golinkoff. It is what is sounds. Now hopefully I will test all these hypothessis in a few weeks.

Finally a crazy story from the US: ABC reports about a mysterious case with a newborn having a tumor removed from its brain, but uh, the tumor was actually a human foot!

Will the real stem cell researchers please stand up!

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: