Etikettarkiv: Lars Vilks

Ulf Lundell och kverulantens våta dröm

Skriver idag i Expressen om det anti-intellektualiserande bråket mellan en av våra största konstnärer Ulf Lundell och Kivik Art Centre som leds av allas vår Sune. Lundell har gått bärsärkagång eftersom han fruktar att någon eventuellt kan se honom via en Anthony Gormley-skulptur.

Kontentan av resonemanget är att vi med dessa och andra ogenomtänkta, egoistiska handlingar riskerar att outsourca debatten om konst, kultur och det offentliga/privata till myndigheter och andra organisationer som styrs av juridik, ekonomi eller strikta regler. Detta kommer i sin tur påverka inte bara enskilda insitutioner och konstnärskap men som både Vilks har visat i boken Myndigheterna som konstnärligt material och nu senast Jacob Kimvall i Nolltolerans – Kampen mot graffiti, så kan hela rörelser påverkas enormt av hur makthavare agerar.

Farligt otydligt konstverk – är det en byggnad eller ett konstverk???

Initiativet till att forma debatten är åp många sätt svårare att ta eftersom det finns fler medier att arbeta mot, men många medier är samtidigt också mer tillgängliga idag och därför måste kulturutövare själva ansvara för att stå längst fram och beskriva och debattera sin verklighet och verksamhet.

Uppdatering 28 augusti: Lundell får du ett brev publicerat i Ystads Allehanda som fortsätter samma bana han redan påbörjat, nämligen att verket är banalt, stort, fult och att hela verket representerar ett slags ”konsten som översitteri”. Jag hoppas på en nystart för debatten.

Taggad , , , ,

Äktenskapet konst och arkitektur

I min text publicerad i senaste Konstnären skriver jag lite om en möjlig försoning mellan konst och arkitektur. Utifrån Hal Foster, Ai Weiwei och Vilks ställer jag saker på sin spets. Här är texten:

Konst och arkitektur har alltid haft en nära vänskap, ända sedan Michelangelos design av Palazzo Farnese i Rom till Le Corbusiers samarbete med poeten och konstnären Max Jacob. Och när inhemske konstnären Ai Weiwei inkluderades i det designteam som skulle skapa Kinas viktigaste byggnad till OS-året 2008, var det just ett sånt samarbete mellan konst och arkitektur som kulturvärlden ofta betraktat som ett win-win-förhållande. Men om detta förhållande är kulturellt intressant så är det både politiskt och juridiskt ifrågasatt.

I deras fysiska uppenbarelse – som konstverk och byggnadsverk – finns en viktig distinktion, arkitektur skapas i regel aldrig utan ett väl formulerat uppdrag kring funktion och användning, något som i regel undantas konstverk. Som en reaktion har begreppet Unsolicited Architecture fått fotfäste hos en generation teoretiskt sinnade arkitekter, vilket innebär att kreatören helt enkelt själv är beställaren. Teoretikern Ole Bouman har beskrivit det hela som ett sätt för arkitekter att frångå det moras de sjunkit ned i efter att ha reducerats till spelare på en ekonomisk marknad som allt som ofta sväljer arkitekturs mer idealistiska strävan. Han föreslår en arkitektur utifrån det politiskt klingande slagordet: ”Don’t wonder where you can find a client; ask where you are needed”.

I det offentliga rummet är både arkitektur och konstverk ibland upphov till mediala stormar. I Sverige har bland andra Marianne Lindberg de Geers Jag tänker på mig själv och Kirsten Ortweds Raoul Wallenbergmonument väckt avsky, utomlands har Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington i åratal varit omdebatterat. Här är det väldigt ofta en smakfråga där det offentliga rummets, ’renhet’ och uppbygglighet skall bevaras, i vissa fall talas det i media om ’kränkningar’ av omgivningen.

Men i vissa fall beror avsmaken mot konstverket på att det i själva verket negerar arkitekturen, byggnaderna och platsen runtomkring. I världens kanske mest berömda fall av utskälld offentlig konst genomfördes i New York, i mars 1985 en offentlig hearing, där 122 personer argumenterade för och 58 argumenterade emot verkets bevarande. Det rörde sig om Tilted Arc, installerad 1981 på Federal Plaza i New York. Konstnären var Richard Serra, betraktad som en av världens främsta skulptörer.

Under samtalet hördes konstnärer, civilpersoner, politiker och en mängd andra med koppling till platsen eller verket, det ena argumentet mer elaborerat än det andra. Plötsligt uttrycker efter ett längre resonemang den federala domaren Dominick DiCarlo själva kärnan: ”…Enkelt uttryckt, intentionen har varit att förstöra torgets ursprungliga konstnärliga idé – arkitekternas idé”. Detta blev till slut fallet för skulpturen som efter ytterligare fyra års protester togs bor, bland annat med hänvisning till hur arkitekturen omintetgjordes runt torget. Följden blev att offentlig konst under många år hölls i hårt koppel i New York, de enda verk som uppfördes skulle vara noggrant planerade med en arkitekt.

Arkitektur är dock inte bara det som är byggt, utan också byggnaders konceptuella historia inklusive det som aldrig byggts, skrev direktören för FRAC Centre i Orléans Marie-Ange Brayer nyligen inför en utställning om konst och arkitektur. Många av modernitetens arkitekter/konstnärer som Le Corbusier, El Lissitzky, Vito Acconci eller Rem Koolhaas (OMA) har byggt upp en renommé främst genom förslag och idéer på hur stadsmiljö skulle kunna se ut. Idag har förhållandet konst-arkitektur främst kommit att fokusera kring byggnader för konst – museerna.

Under planeringsarbetet för Tate Modern i London under tidigt 90-tal, ställdes frågan till ett antal internationellt uppburna konstnärer vad de föredrog för typ av byggnad för att bäst representera deras verk. De allra flesta svarade då att de föredrog gamla fabrikslokaler och byggnader vars funktion ursprungligen varit något skilt från just museets. Ledningen för Tate, däribland sedermera Lars Nittve, bestämde sig för att lyssna till detta och sökte därför upp en av de största byggnaderna i London, Bankside Power Station, som under 1900-talet varit en viktig central för elproduktion. Sedan lät man arkitektstjärnor lämna in förslag för att bygga om strukturen till vad som skulle bli världens näst mest besökta moderna konstmuseum.

Denna kärlekskranka osämja beskriver konsthistorikern Hal Foster i sin senaste bok The Art-Architecture Complex. Han påtalar att det i dagens totalt ekonomiserade kulturproduktion finns två olika sorters samarbeten i vad han kallar konst- och arkitekturkomplexet: den ena är det spektakulära, det stadssäljande och något som föranleder passivitet. Den andra sorten stärker aktivt vår känsla av vilka vi är och våra sociala relationer. Risken är att arkitekturens fokus på det glätta, det hippa uttrycket, lockar politiker, lågprisflygbolag och turism men skyggar för riktigt pressande sociala frågor som hur fler och fler ska kunna leva på en begränsad yta.

Det verkar dock, till Fosters förtret som att denna distinktion mellan de två sorterna kommer att fördunklas under kommande år, inte minst när man ser de ökningar av museibyggen och museibesök som skett under de senaste femtio åren. Bara i USA ökade antalet museibesök sen 1960-talet med 300 % och ligger idag ett stycke över 100 miljoner besök per år på ett konstmuseum. Enligt SKL’s senaste statistik så har 20 % av landets konstmuseer byggts under 2000-talet. Men många kritiker suckar ändå surt om arkitekturens grepp över konstrummet. I världens mest ansedda publikation The New York Times, uttryckte nyligen den seniora kritikern Roberta Smith en glasklar attityd: “Buildings don’t make museums; art and only art does”.

Men rent politiskt-juridiskt måste distinktionen mellan byggnad och konstverk främst göras därför att lagen reglerar vad som får byggas, när och av vem. Bygglov kan utfärdas av kommunala byggnadsnämnder och gäller de flesta former av nybyggen, tillbyggen och ombyggnader. Men undantag finns, inte minst visade det sig på Österlen när Kivik Art Centre sjösattes 2008. Skulpturen/byggnaden Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av skulptören Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield blev snabbt upphov till en konflikt där dess funktion eller funktionslöshet blev avgörande. Grannen Ulf Lundell, menade att det sexton meter höga utkikstornet gav voyeurer möjlighet ta del av hans privatliv och började driva en process mot verket.  2008 beslutades att utkikstornet inte var en byggnad. Sedan överklagades det till Länsstyrelsen som ändrade beslutet. I nästa instans kom Förvaltningsrätten fram till att utkikstornet faktiskt var ett konstverk. Senast har jurister inom Kammarrätten beslutat att Kivik Arts konst- och arkitekturkomplex är svartbygge eftersom konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Simrishamns kommun har nu överklagat detta till Högsta förvaltningsdomstolen och fallet väntas tas upp på nytt.

Lars Vilks är annars den konstnär i Sverige som gjort sin primära verksamhet av de juridiska strider som uppstår i gränslandet mellan konst, juridik och arkitektur. Under 30 år har Vilks på Kullaberg i Skåne byggt och försvarat sina skulpturer Nimis, Arx och den numera bortagna Omfalos. På frågan om hans förhållande till gränsen mellan byggnad och konstverk svarar han: – Den frågan behöver jag inte ens ha en uppfattning om. När konst klassas som byggnadsverk blir det naturligtvis en byggnad. Det mesta är att betrakta som byggnad. Till exempel kan man behöva byggnadslov för en vedtrave och för stängsel. Konsten utgör inget undantag. – Däremot skall växande buskar och träd inte ses som byggnader som det framhålls i lagtexten. På lägre nivåer kan myndigheter blanda ihop korten och tro att det är en skillnad mellan konst och byggnad. Man kan också vara orolig för att beteckningen ’konst’ skall tillföra objektet ett besvärande värde. Exempelvis angav regeringen i sitt rivningsbeslut att Nimis var ett ’träverk och undvek nogsamt ’konstverk’. – Men som det brukar sägas: Stockholms stadshus är en byggnad men också ett konstverk.”

Verken ska rent juridiskt rivas, då de är otillåtet byggda, men på grund av att ägarfrågan befinner i limbo mellan att skulpturerna behandlas som konstverk eller byggnad, kan det inte genomföras. Frågan återstår om juridiken och politiken överhuvudtaget kan finna en plattform för att kunna behandla ett objekt både som konst OCH byggnad.

Taggad , , , ,

Modernautställningen som kritikens mandomsprov

På bloggar och dagstidingssidor rasar tuffar debatten vidare om hur bra
Modernautställningan 2010 egentligen är. Andreas Gedin, Magdalena Malm, Fredrik Liew, Power Ekroth (Facebook), Lars Vilks, Anna Brodow och flera andra försöker jaga varandras svans genom att debattera flera helt olika frågor var för sig och blandra för sina läsare ihop det mesta. Några klargöranden:

1. Modernautställningen 2010 är exempel på ett traditionellt utställningsformat, med flera ihopplockade curatorer, ett femtiotal konstnärer och flera parallella delar – performance, videoinstallationer, måleri, föreläsningar, seminarier etc. Sålunda kommer de flesta om 20 år knappast tycka bu eller bä om årets urval, snarare ytterligare göra upp med ett strikt postmodernt förhållningssätt till värderingsgrunden för en viktigt utställning som denna. Hur värdera Sveriges ‘viktigaste’ utställning när det inte finns något att ställa den mot?

2. Power Ekroth och Magdalena Malm är inne på ett intressant spår, där de diskuterar institutionens praktiska och strukurella problem att inhysa en viss typ av hyllad samtidskonst, nämligen den som ratar den modernistiska arkitekturen, ekonomin och presentationsformen. Ekroth: ”Problemet i min mening ligger inte heller nödvändigtvis vid själva institutionen som sådan utan snarare ett institutionalistiskt tänkande från nyckelpersonerna inom institutionen. Ty det starkaste som slår en när man vandrar mellan salarna i Modernautställningen är just att hängningen inte särskiljer alls sig från salarna där samlingarna finns. Hur har curatorn tänkt egentligen? Det verkar som om man inte tänkt alls utan endast inlemmat sig i en lång och konformistisk tradition av traditionellt handhavande av konsten och ett inkorporerande av konsten i institutionen som sådan.” Malm skyller på byggnaden och det är intuitivt svårt att hålla med, men hon har ändå en poäng. Jämför med hur konstnärers ateljéer har krympt och förändrats de senaste 50 åren, från den luftiga Peter-Dahlska målerirummet till Olafur-verkstaden eller det lilla kontoret för möten, photoshopande och emailande. Varför skulle inte en institution med det uttalade målet att följa den samtida konstens processer och svängningar också uttrycka detta i sin arkitektur och övriga verksamhet. Vi måste nog börja erkänna även offentligt att måleri och videoinstallationer är två olika modus operandi, kanske ska vi låta dessa medier bereda ny väg för museerna?

3. Hälsotecknet som representeras av denna mediala diskussion av Modernautställningen 2010 ska inte underskattas. Min och Frans-Josef Peterssons debatt kring nya mål och medel för svensk konstkritik 2005 såg liknande behandling av konstvärlden som framtidens konstkritk: institutionskritik (Till och med vice-chef Ann-Sofi Noring har visat färg i en artikel i SvD), identitetspolitik (Flera kritiker reagerar på urvalet, med många stammande från Malmö), aktualitet (En diskussion har lyfts av flera kritiker om Moderna Museets roll i samlandet och arbetet med flyktiga konstverk) och inte minst poängterandet av konsten som ett kritiskt medium där utsagor bör granskas och lyftas fram efter mångbottnad analys.

Taggad , ,

Black Swan Theory as a Means To Reinvigorate Art Criticism

Is art a Black Swan?

In my new article in Expressen I make the case for connecting the cultural criticism of late with the almost seamless expansion of science and other knowledge systems of today. I use Nassim Nicholas Taleb’s Black Swan Theory in order to argue for a greater diversity in analysis and interpretation within the field of art criticism, but without a doubt this is a reasoning that should infiltrate all cultural, philosophical and political criticism.

Art rascal Lars Vilks comments and briefly dismisses my points as ”already been tried” and misses his own point that art today must gather its raison d’être from without the art field. Thus, to best analyze the expanding field of art, critics should at least try to develop their limited and one-sighted experience and knowledge. Art really creates black swans all the time, I can just mention some recent examples in Marcel Duchamp, Warhol and Cindy Sherman. The entire field of art has been forced to re-examine its paradigm because these individuals found new ways of looking. So today, I predict that science, economics or ethnology will strong allies in the next game change.

Nassim Nicholas Talebs recently wrote this beautiful piece about the human and natural economic worlds. Read it!

Taggad , , , , ,

Lars Vilks and the Morals of Artists (Now on the Radio)

Yesterday I commented the recently sabotaged lecture given by Swedish I-attract-radical-muslims-like-flies-on honey-provocateur Lars Vilks on Swedish national radio. My main thesis is that Vilks has to be accountable for his actions and indirect consequences they might occasion. Not because he is attacking muslim symbols like Mohammed, but because he is pursuing his little artistic, investigative crusade with quite stark means: He is consciously provoking idiot crowds of so-called muslims and doing it without any real explanation of how and when he is going to reach out to these people.

The end result is a blunt illustration of a post colonial truism – yes there are differences in cultures, democracies and politics, and yes, some people hate jews, homosexuals, muslim veils, social democrats and Christians. But the hard problem is not to illustrate that they exist, but to reach out to the different groups and individuals in order to facilitate dialogue and open conversations. Because, believe me, conversations can be held with most people. This is what Vilks is missing, and in the process, quite possibly helping the burgeoning extremists of the far far right in Sweden to spread their medieval message. As much as I support contemporary art I cannot support that.

Taggad , , ,

Lars Vilks and His Mohammed Drawings Redux

Vilks - the artwork

Vilks - the artwork

Today I write a piece in the Swedish daily Expressen about the neglect by the artworld vis-a-vis Lars Vilks and his Mohammedesque drawings. I argue that the artworld are shielding themselves behind a veil of insecurity – is the media artwork initiated by Vilks but played out by thousands of reporters and Op-Ed writers around the world worth writing and fighting for or not? I believe so. Even if a good essay on his gesamtkunstwerk find that he is not doing a swell job, I still think he deserves a fair hearing.

Enjoy the article.

Taggad , , ,

The Notion of The Professional Artist – Emptiness Reloaded

What is our (the artwold’s) notion of what an artist is today and what is an artist percieved to be for the rest of the world? That is the question we all should ask ourselves while reading the Swedish Inquiry on Cultural Policy (Kulturutredningen) that celebrates a month in the coming week. Or for just the sake of humbling ourselves toward and cultural world, apparently more under siege than ever, if one refers to the most earsplitting cultural theorists of latter days. The considering of an artist’s ‘professionalism’ is a topic for the latest issue of Frieze. In a great essay Frieze editor Dan Fox delineates an image of a cultural sphere where professionalism rather than being ‘academised’ has turned into an emptiness reloaded, underpinned by a term he borrows from the philosopher Nina Power – ‘Nu-language’ (a play on Tony Blair’s New Labour and pop genres such as Nu-rave). The Nu-language of art or business and politics, for that matter is descibed as:

a non-grammatical set of abstractions that have the surface appearance of discussion and the exchange of ideas, but which in fact serve only in order to maintain the illusion of communication and creative dialogue.

Truly one of the most subversive sentences I have read in a commercial art magazine, latley. Fox goes on to discuss the point in which ‘revolution’, ’subversion’ or ‘critical research’ turn from major tropes of once-in-a-blue-moon exposiures that artworks can generate through their physical and conceptual form to becoming stale and commonplace ‘radical’. Now these terms used to infuse artistic value are mundane, gallery-assistant-formulated-post-guy-debord-frankfurt-school-critiqued commodities often found in large scale biennial text material as well as small in-house shows at the local artist-run space. Unfortunately Fox only opens the doors of critical thining half-way through, but leaves us with great stuff of thought. I am certain that artists, curators and critics who all aspire to delve deep into the question of What is to be done (in the arts)? have too often imagined themselves as system critics by default, thus eluding the conventions of the White Cube, the galleries’ economic system or the artists studio as workplace. The artist, curator or critic that subsequently wishes to gaze into his own pre-conceptions of art, life and politics will be described as a paradigm-shift-seeking brutalist that will stand before two choices: 1. get back in line and downplay your critique, or better yet move on to a more convenient field or 2. get out of the business, cause it will not emulate distortions that run too deep.

Sure, I am exaggerating a tad, but the fact of the matter is that the social evolution of the art world follows a simple rule: learn the social rules of the economy and be rewarded. The basic tenets of this evolutionary current will be made more and more visible as the current crisis echoes within the expanded white cube. My guess is that we will see a generation of fresh critical artists, knowledgeable on the economy and thus infusing a bit more nomenclature from macroeconomics, game theory and business models.
caraib4

Lars Vilks, the Swedish rascal, has a somewhat interesting text about the rhetoric of the artworld in latest issue of 00tal. Other interesting art projects that pinpoint this economy of emptiness is Alessandra Di Pisa’s Tomhetes Triumf (a book of texts made out of existing catalogue essays of other artists, sampled as to come out about Di Pisa instead) and Maurizio Cattelans The Sixth International Carribean Biennale in 2002. This non-exhibition was a mocking with the mechanisms of critical writing and the signified by the elaborate press releases and press material: the biennial would offer a a space for dialogue and building relationships between the international art world and local communities – of course a load of bull. There was no exhibition and barely any party or other signalling of an event. Just emptiness, twisting and turning its way through the big-eyed critics reviews into a contemporary piece of art history.

Stay tuned fo mo on the notion of emptiness economy.

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: