Etikettarkiv: Jonah Lehrer

Neuroporr – missbrukets baksida

neurologists_rock_greeting_card-p137244034132121122encfs_210Min kommentar kring fenomenet neuroporr sändes nyligen i OBS i P1. Neuroporr låter raljant men kommer att bli ett verkligt problem i vår vetenskapligt genomdränkta mediavärld. Beware alla neuromissbrukare. Nedan följer texten som jag läser i programmet:

 

Neuroporr kallas det. Det kommer ständigt nya forskningsrön om människans fantastiska hjärna, o de här nya upptäckterna har också fått stort genomslag i populärvetenskapliga och skönlitterära böcker. Det råder neurofeber på bokmarknaden. Men, nu kommer kritik från forskare som menar att forskningsresultaten förvanskats och förenklats för att passa författarnas agenda. Robert Stasinski summerar debatten.

Det är fullständigt självklart för oss idag att den mänskliga hjärnan är ett unikt organ. Dess möjligheter och hemligheter verkar till synes oändliga, och hjärnforskningen tillhör samtidens kanske mest tilldragande och expansiva forskningsfält. Men nu höjs röster mot slentrianmässigt hänvisande till neurovetenskap och flera böcker och författare anklagas för att oproportionerligt och ibland grovt förenklat blåsa upp forskningsresultat om hjärnan för att passa en viss agenda. Enligt flera framstående vetenskapsmän, journalister och bloggare överskattas ibland nya om hjärnan i syfte att sälja böcker om hur vi kan förbättra vår intelligens, kreativitet och välbefinnande. Dessa kritiker har nu börjat cirkulera ett ord för denna överkonsumtion av neurologi och förenkling av psykets mekanismer – neuroporr.

De ihärdigste motståndarna till neuroporrens utbredning rannsakar nu populära  vetenskapliga neurologiartiklar, böcker och föreläsningar som sprids som troslära i media. Och det är lätt att själv förföras av skarpa inlägg om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärna, vilken sorts musik som gör oss mest lyckliga eller vilken sorts blå färg på väggarna som gör oss mest kreativa. Bloggarna och författarna – som kallar sig neurokritiker – attackerar inte själva vetenskaperna psykologi och neurologi. De riktar istället sin kritik mot alla reduktionister. De som tenderar att förenkla och inte sällan profitera på att vräka ur sig korta Tweets, artiklar och böcker om det mest komplexa i mänskligt beteende, gärna med en länk till en vetenskaplig studie för att signalera fakta och kunskap.

Vi befinner oss numera i neuroprefixets tidsålder där allt mellan himmel och jord verkar medryckande så fort det har något med neurologi att göra: Idag är bland annat Neuroekonomi, neuroteologi, neuropedagogik och neurojuridik egna ämnen på flera internationella universitet.

Dessa hybridområden signalerar ju vad vi trånar efter – både naturvetenskaplig enkelhet och öppenhet för tolkning och kulturella värderingar. Det finns än så länge ganska lite forskning inom vart och ett av dessa nya fält, vilket ofta leder till fantasifulla tolkningar när resultaten rapporteras i media. Eftersom det ännu inte finns tillräckligt med samlad vetenskap för att med viss säkerhet säga vad som händer i hjärnan när man exempelvis spelar ett parti poker eller blir förälskad ökar risken för att artiklar som framstår som vetenskapliga mest är spekulationer.

Deena Weisberg, vid Yaleuniversitetet visade för några år sedan i en studie, att helt vanliga vuxna studenter i neurologi var relativt duktiga på att upptäcka fel i på förhand påhittade forskningresultat. Men detta kritiska tänkande upphörde när man i nästa experiment stoppat in de tre orden ”Hjärnröntgen indikerar att”. Försökspersonerna accepterade då hopfantiserade resultat och analyser enbart på grund av anspelningar till neurovetenskap.

Det senaste året har mycket av detta ytliga tänkande kommit att debatteras inte minst efter publiceringen av Naomi Wolfs nya bok “Vagina” förra året. Flera neurokritiker stör sig på att hon i boken felaktigt redogjort för elementär neurokemi i syfte att bättre passa hennes argument om män och kvinnors beteende. Även en av USA’s mest kända psykologibloggare Jonah Lehrerkraschlandade i somras efter att det uppdagats att han inte bara grovt förenklat viss neuropsykologisk forskning, utan även fabricerat material för att passa sina smart formulerade tankegångar. Lehrer har genom några års snedvridande av fakta i bloggar och böcker, kunnat arvodera 20 000 dollar per föreläsning vid blott 31 års ålder. Neurotrash, skanderar nu flera kända vetenskapsjournalister och neurologer bland annat britten Raymond Tallis. Dessa granskare pekar på en ny klassklyfta mellan hjärnvetenskapen och populärvetenskapen. En klyfta mellan de som nöjer sig med att konstatera att vi har mycket långt kvar innan vi helt förstår hur tankar och känslor skapas och de som redan nu skriker ut till världen: Hjärnrevolutionen är här.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Jag blev både upprymd, besviken, avståndstagande, ledsen och konfunderad av att höra att popvetenskapstjärnan Jonah Lehrer förfalskat vissa citat i sin senaste bok Imagine, något som fått honom att avgå från New Yorker och förlaget att dra tillbaka hela den tryckta upplagan av boken, plus eboken. Det är en duktig skribent, en av få med neurovetenskaplig skolning som också haft ett stort intresse för estetik och konst, vilket han kombinerade i sin första bok Proust was a Neuroscientist. Det är extra synd av den anledningen, men det är inte därför detta är en intressant händelse just nu.

Lehrer blev faktiskt tagen på sängen redan för några månader sedan när Jim Romenesko upptäckte att Lehrer direkt samplade tidigare artiklar han skrivit och satt flera stycken i ”nya” blogginlägg. Det blev ett semiupprört mediebrus men Lehrer fick då behålla jobbet på New Yorker. Men nu är journalisten som kallats ”superstar science writer” och ”wunderkind writer” tagen med byxorna nere och min initiala reaktion är: så farligt kan det väl inte vara. Jag menar, studierna han hänvisar till i böckerna och många blogginlägg har jag nästan alltid också läst om genom andra källor så det verkar inte fabricerade. Kanske han fortfarande står upp efter att stormen dragit förbi, tänker jag idealistiskt. Det är tyvärr mest känslomässigt önsketänk. Verkligheten är brutalt kallblodig.

För jag blir snart påmind om den stora skandalen med New York Times-reportern Jayson Blair som i en läsvärd intervju i Salon beskriver sina reaktioner av Lehers felsteg. Blairs i flera fall påhittade reportage ansågs vara de värsta fabriceringarna i tidningens historia och alltsammans beskrevs i en massiv artikel på över 7000 ord på New York Times förstasida. Min naiva tro på att media och dess läsare och annonsörer skulle kunna förlåta går snart över, inte minst när man i en mängd amerikanska medier redan läser att Lehrer kastat bort sin karriär inom press och media, som att den redan är ihoppackad och förseglad tillsammans med hans tre snart bortglömda böcker (som jag på många sätt tycker är briljanta, har dem allihop).

Förfalskaren Jayson Blair har sedan 2003 tvingats från NY Times till att bli karriärcoach, vad säger inte det om den resa han tvingats till efter sina felsteg? Blair säger också till Salon att han tror att det finns fler sura äpplen att hitta i Jonah Lehrer-grytan. Det borde ju han också veta bättre än någon annan. Sorgligt för Lehrer och hans nära och kära, men makalöst intressant för media som nu kan ge sina läsare banalt skvaller, så som vi är skapade för att lyssna noggrant till när helst det dyker upp.

Detta uppfattar jag som en historia om karriärshets, modern geni-kult och mediaekonomi. Lehrer som många lärt sig mycket av har uppenbarligen vid 31 års ålder hunnit med mer än många av sina äldre kolleger i mediebranchen någonsin kunnat drömma om. Jag tänker direkt på psykologiska problem, störningar kopplade till perfectionism och överarbetande. Psykologen Barbara Kilinger, somhar skrivit boken Workaholics: The Respectable Addics, förklarade i en bloggpost för en tid sedan kopplingarna mellan viljan till perfektionism och arbetsnarkomani:

When the pursuit of perfectionism and excellence becomes obsessional, the personality fails to develop normally, and chronic fears begin to immobilize psychological growth. The proud workaholic, torn between arrogance and growing insecurity, solves the dilemma by consciously identifying with only those positive attributes that project an idealized publicimage. A persona that broadcasts successhow that individual wants to be perceived—must be preserved, sometimes at any cost.

Kilinger menar att hjärnan jobbar övertid för att inte låta något förstöra bilden av den duktiga, perfekta personan. Även om det innebär lögner och självförnekelse, allt rationaliseras. För Lehrer tror jag att detta kan vara både en tid av avslappning, nu vet iallafall han att det inte blir värre än detta. Att oroa sig under flera månader, vilken har garanterat har gjort, för att riskera att bli avslöjad kan fräta på ens psykiska hälsa mer än något annat, speciellt när man är så unisont hyllad. Känslan av att manipulera verkligheten verkar starkare i dagens samhälle än någonsin tidigare, när vi nu har så mycket digitala och tryckta gränssnitt omkring oss att vi hela tiden kan riskera att bli utsatta för propaganda, reklam eller sena falsifikat.

Tills sist skriver Andrew Price i Good News Magazine en artikel som i det närmaste tar Lehrer i försvar, genom att kritisera oss, marknaden för de sorters texter som Lehrer skrev. Price menar att det är närmast omöjligt att i längden kunna skriva så mycket intressanta lätt-djupa artiklar utifrån avancerad vetenskap som Lehrer pressats att göra. Hans slutsats är att istället för att lägga ned TED, ForaTV eller alla tusentals lättlästa bloggar om supersvåra ämnen kanske vi ska rycka oss själva i örat för ett ögonblick. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket kittlande vetenskap och analys man kan producera varje vecka, året runt.

Fler länkar om Jonahgate: Salon  New York Times Huffpost Norran Business Insider

Jonah Lehrers perfektionism slutet för hans karriär

Taggad , ,
%d bloggare gillar detta: