Varför det är en god idé att lära sig mer om CrossFit

Jag hoppas det inte undgått någon att Träningsguiden i dagarna släppt Sveriges första tidskriftsnummer om CrossFit med mig som chefredaktör. Ett fantastiskt projekt som initierats av hälsoentreprenören och tidskriftsmakaren Ove Rytter med muskler från Fitness-Magazine och stöd från CrossFit-communityn inklusive Reebok. Det har varit en ära och ett nöje att få vara numrets chefredaktör Nu kommer förhoppningsvis numrets spridning skapa större kunskap hos gemene man och kvinna om vad CrossFit är och hur man kan komma igång.

Det finns mycket intressant med CrossFit förutom att det utan någon större debatt kan klassas som det främsta sättet att bli verkligt vältränad (om träningen utförs korrekt). Något av det mest intressant med CrossFit är att träningen bygger på gemenskap både i och utanför CrossFit-boxen. I boxen tränar man generellt med en tränare och ett gäng glada hälsofreaks som alla har samma mål – att bli bättre både i fysisk och mental förmåga. Gemenskapen är inte något unikt för CrossFit, men ofta förbisett som en hälsofördel, vilket är olyckligt. Forskare vid Brigham Young University och University of North Carolina at Chapel Hill publicerade nyligen en meta-studie av just sociala relationer och hälsa och visade att av de ca 300 000 som ingick i studien var människor med dåliga eller inga sociala relationer upp till 50% troligare att dö efter 7,5 år. Mycket av detta har man inom medicinen inte ännu forskat så mycket kring då man har ett alltför atomistiskt synsätt på hälsa och kroppen. CrossFit ser gruppen OCH individen som centrala i hälsomatrisen, och denna aspekt har under de senaste åren eroderats av den traditionella gymkulturen.

Den andra spekten är den affärsmodell som CrossFit bygger på, nämligen en närmast syndikalistisk-kapitalistisk modell där ca 4500 affilliates (certifierade CF-boxar) runt om i världen enbart abonnerar på rätten att använda namnet CrossFit. Detta skiljer modellen starkt från en traditionell Franchise-modell där alltifrån kläder, design och innehåll hårt kontrolleras av ”the franchisor” – centralorganisationen. I detta fall är det CrossFit, Inc. i Los Angelses som utbildar och certifierar tränare som tillåts använda namnet med dubbla versaler ”CrossFit”. Denna modell har nyligen varit i gungning då halva företaget är i stånd att köpas upp av en småskalig riskkapitalist Anthos Capital. CrossFit utvecklas istället av enskilda gymägare som utvecklar nya smaker av sporten och väjer själva hur de ska profitera eller inte.

Grunden i CrossFit är samtida forskning kring evolutionär psykologi och antropologi vilket får fler och fler att förstå grunden i vår fysiska och mentala utveckling och de otroliga effekter som ett skiftat synsätt kan ha  på vår kropp och mentala horisont. Att ställa sig utanför denna positiva rörelse är både dumt och kunskapsfientligt. Fler och fler människor är genuint trötta på att se vältränade ut istället för att faktiskt vara vältränade. Innehåll, inte yta är framtidens devis, både för vår kropp och själv liksom resten om samhället.

Tipsar om en bra artikel i The Messenger om CrossFit, funktionell träning och vetenskap. Läs!

Taggad , , , ,

Jag blev både upprymd, besviken, avståndstagande, ledsen och konfunderad av att höra att popvetenskapstjärnan Jonah Lehrer förfalskat vissa citat i sin senaste bok Imagine, något som fått honom att avgå från New Yorker och förlaget att dra tillbaka hela den tryckta upplagan av boken, plus eboken. Det är en duktig skribent, en av få med neurovetenskaplig skolning som också haft ett stort intresse för estetik och konst, vilket han kombinerade i sin första bok Proust was a Neuroscientist. Det är extra synd av den anledningen, men det är inte därför detta är en intressant händelse just nu.

Lehrer blev faktiskt tagen på sängen redan för några månader sedan när Jim Romenesko upptäckte att Lehrer direkt samplade tidigare artiklar han skrivit och satt flera stycken i ”nya” blogginlägg. Det blev ett semiupprört mediebrus men Lehrer fick då behålla jobbet på New Yorker. Men nu är journalisten som kallats ”superstar science writer” och ”wunderkind writer” tagen med byxorna nere och min initiala reaktion är: så farligt kan det väl inte vara. Jag menar, studierna han hänvisar till i böckerna och många blogginlägg har jag nästan alltid också läst om genom andra källor så det verkar inte fabricerade. Kanske han fortfarande står upp efter att stormen dragit förbi, tänker jag idealistiskt. Det är tyvärr mest känslomässigt önsketänk. Verkligheten är brutalt kallblodig.

För jag blir snart påmind om den stora skandalen med New York Times-reportern Jayson Blair som i en läsvärd intervju i Salon beskriver sina reaktioner av Lehers felsteg. Blairs i flera fall påhittade reportage ansågs vara de värsta fabriceringarna i tidningens historia och alltsammans beskrevs i en massiv artikel på över 7000 ord på New York Times förstasida. Min naiva tro på att media och dess läsare och annonsörer skulle kunna förlåta går snart över, inte minst när man i en mängd amerikanska medier redan läser att Lehrer kastat bort sin karriär inom press och media, som att den redan är ihoppackad och förseglad tillsammans med hans tre snart bortglömda böcker (som jag på många sätt tycker är briljanta, har dem allihop).

Förfalskaren Jayson Blair har sedan 2003 tvingats från NY Times till att bli karriärcoach, vad säger inte det om den resa han tvingats till efter sina felsteg? Blair säger också till Salon att han tror att det finns fler sura äpplen att hitta i Jonah Lehrer-grytan. Det borde ju han också veta bättre än någon annan. Sorgligt för Lehrer och hans nära och kära, men makalöst intressant för media som nu kan ge sina läsare banalt skvaller, så som vi är skapade för att lyssna noggrant till när helst det dyker upp.

Detta uppfattar jag som en historia om karriärshets, modern geni-kult och mediaekonomi. Lehrer som många lärt sig mycket av har uppenbarligen vid 31 års ålder hunnit med mer än många av sina äldre kolleger i mediebranchen någonsin kunnat drömma om. Jag tänker direkt på psykologiska problem, störningar kopplade till perfectionism och överarbetande. Psykologen Barbara Kilinger, somhar skrivit boken Workaholics: The Respectable Addics, förklarade i en bloggpost för en tid sedan kopplingarna mellan viljan till perfektionism och arbetsnarkomani:

When the pursuit of perfectionism and excellence becomes obsessional, the personality fails to develop normally, and chronic fears begin to immobilize psychological growth. The proud workaholic, torn between arrogance and growing insecurity, solves the dilemma by consciously identifying with only those positive attributes that project an idealized publicimage. A persona that broadcasts successhow that individual wants to be perceived—must be preserved, sometimes at any cost.

Kilinger menar att hjärnan jobbar övertid för att inte låta något förstöra bilden av den duktiga, perfekta personan. Även om det innebär lögner och självförnekelse, allt rationaliseras. För Lehrer tror jag att detta kan vara både en tid av avslappning, nu vet iallafall han att det inte blir värre än detta. Att oroa sig under flera månader, vilken har garanterat har gjort, för att riskera att bli avslöjad kan fräta på ens psykiska hälsa mer än något annat, speciellt när man är så unisont hyllad. Känslan av att manipulera verkligheten verkar starkare i dagens samhälle än någonsin tidigare, när vi nu har så mycket digitala och tryckta gränssnitt omkring oss att vi hela tiden kan riskera att bli utsatta för propaganda, reklam eller sena falsifikat.

Tills sist skriver Andrew Price i Good News Magazine en artikel som i det närmaste tar Lehrer i försvar, genom att kritisera oss, marknaden för de sorters texter som Lehrer skrev. Price menar att det är närmast omöjligt att i längden kunna skriva så mycket intressanta lätt-djupa artiklar utifrån avancerad vetenskap som Lehrer pressats att göra. Hans slutsats är att istället för att lägga ned TED, ForaTV eller alla tusentals lättlästa bloggar om supersvåra ämnen kanske vi ska rycka oss själva i örat för ett ögonblick. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket kittlande vetenskap och analys man kan producera varje vecka, året runt.

Fler länkar om Jonahgate: Salon  New York Times Huffpost Norran Business Insider

Jonah Lehrers perfektionism slutet för hans karriär

Taggad , ,

Ulf Lundell och kverulantens våta dröm

Skriver idag i Expressen om det anti-intellektualiserande bråket mellan en av våra största konstnärer Ulf Lundell och Kivik Art Centre som leds av allas vår Sune. Lundell har gått bärsärkagång eftersom han fruktar att någon eventuellt kan se honom via en Anthony Gormley-skulptur.

Kontentan av resonemanget är att vi med dessa och andra ogenomtänkta, egoistiska handlingar riskerar att outsourca debatten om konst, kultur och det offentliga/privata till myndigheter och andra organisationer som styrs av juridik, ekonomi eller strikta regler. Detta kommer i sin tur påverka inte bara enskilda insitutioner och konstnärskap men som både Vilks har visat i boken Myndigheterna som konstnärligt material och nu senast Jacob Kimvall i Nolltolerans – Kampen mot graffiti, så kan hela rörelser påverkas enormt av hur makthavare agerar.

Farligt otydligt konstverk – är det en byggnad eller ett konstverk???

Initiativet till att forma debatten är åp många sätt svårare att ta eftersom det finns fler medier att arbeta mot, men många medier är samtidigt också mer tillgängliga idag och därför måste kulturutövare själva ansvara för att stå längst fram och beskriva och debattera sin verklighet och verksamhet.

Uppdatering 28 augusti: Lundell får du ett brev publicerat i Ystads Allehanda som fortsätter samma bana han redan påbörjat, nämligen att verket är banalt, stort, fult och att hela verket representerar ett slags ”konsten som översitteri”. Jag hoppas på en nystart för debatten.

Taggad , , , ,

Tensta konsthall, Lundinfamiljen och abstraherade värden

Här skriver jag en översikt i Upsala Nya Tidning över det som hänt med Tensta Konsthalls utställning Abstract Possible och det efterspel som samarbetet med Bukowskis genererat:

Att en utställning har många teoretiska lager brukar vanligtvis betraktas som en fördel, då ingångarna blir vida och associationerna många. I Abstract possible blir inte bara ingångarna många utan utvägarna likaså. Tensta konsthall och Maria Lind kan kreativt hitta olika förklaringar till komplexa invändningar som rör samarbetet och parallellt söka trovärdighet bland annat genom den antologi som man, enligt uppgift gett ut tack vare det arvode Bukowskis betalat Lind. ”Contemporary art and its commercial markets” är en välskriven och intressant publikation men riktar fokus på större frågor, inte åt det här-och-nu som Lundindebaclet som är knäckfrågan.

Ironiskt nog är det abstraherande av värden och utsagor som är temat för Tenstas senaste projekt också de metoder som man använder för att undvika att ta ställning på ett etiskt tydligt sätt. Att konsthallen inte vill avslöja storleken på det arvode som Maria Lind erhållit av Bukowskis är den sista spiken i kistan för konstens asymmetriska förhållande till sina abstrakta finansiärer.

Taggad , ,

Maria Linds version av Tensta konsthall – Marknadskritik som inte biter på Bukowskis

Mordet på Tensta konsthall heter Lars O Ericssons bok som kom 2005 i kölvattnet av sparkandet av Gregor Wroblewski från konsthallen och de etiska gränser som Ericsson menade överträtts å det grövsta. Spola fram till 2012 och öppnandet av Nya Tensta Konsthall i regi av Sveriges främsta diskurs-curator, tillika en kapitalistkritiker av högsta rang Maria Lind. En ny skandal målas nu upp. Det pågående projektet och utställningen Abstract Possible – The Stockholm Synergies har debatterats både medialt och inom det lokala medvetandet i konstvärlden i Sverige och sprider sig nu även utomlands, här Marti Manen i spanska A*Magazine. Det man rasar mot är hur en av Bukowskis ägare – Familjen Lundin – gnuggats samman med den socialkritiska och kapitalistifrågasättande Lind och (hittills) offentligt finansierade Tensta Konsthall. En del av projektet är en utställning på auktionshuset Bukowskis som sedan sålts som så kallat Primary Sale, förstahandsförsäljning. Lind får för detta ett arvode samt försäljningen av verken delas lika mellan Tensta, de enskilda konstnärerna och Bukowskis. Bukowskis får Maria Lind.

”Maria Lind har sålt ut Tensta alltför billigt”, är uttalanden som ekar, bland annat genom Sinziana Ravinis attack i DN igår. Clemens Poellinger och Erica Treijs har sedan tidigare slagit upp detta stort i SvD och till och med en anonym blogg har startats i ren protest mot sammanblandningen av finanskritisk konst och Maria Linds (tidigare) politiska ideal.

Igår torsdag samlades ett hundratal debattsugna i ett kvällslugnt Tensta, på konsthallen för att först lyssna till fem ganska banala introduktioner till olika bilder av finansiering av svensk konst, mestadels från det offentliga, vilket fortfarande står för en förkrossande majoritet av allt kulturfinansiering i detta land. Galleristen Ciléne Andréhn attackerade snart premisserna för debatten – att det skulle råda någon slags kommersiell konstboom både globalt och i Sverige – något som hävdas i den rapportantologi som Lind och ekonomen Olav Velthuis satt ihop som den kritiska massa som ska uppväga det till synes a-moraliska samarbetet Tensta Konsthall-Maria Lind-Bukowskis-Lundinfamiljen-Lundin Petroleum. Till en början var det ett traditionellt diskursivt samtal om konst, kommers och konstens möjligheter i framtiden, men snart tog indignationen över.

Det allvarliga inleddes med en person ur publiken som presenterades sig med en bakgrund inom miljö- och folkrätt som slängde en besk salva mot Lind och Bukowskis som under kvällen var företrätt av VD Michael Storåkers. Vidare ställdes ett flertal frågor från publiken som cirkulerade kring frågan som alla tänker men har svårt att säga rakt ut – Varför Maria, Varför har du sålt dig så billigt (?) och med ett till synes obefintligt ställningstagande i frågan om ditt eget ansvar för konstnärerna, konsthallen och legitimiteten du ger Lundin/Bukowskis?

Det latenta hatet som kunde skönjas under höjda ögonbryn resten utav kvällen fick mer bränsle. Vid en direkt fråga till Lind om hur stort hennes honorar varit från Bukowskis vägrade hon blankt att svara. Vid upprepade frågor om konstnärernas kännedom om ägandeförhållande svarade hon att de som valt att avstå gjorde så på grund av principer mot auktioner, snarare än Lundinrelationen. Andreas Gedin argumenterade väl när han i några frågor satte fingret på sakfrågan genom att hänvisa till de vidrigheter som många NGO’s och människorättsorganisationer anklagar Lundin Petroleum för. Lind försvarar sig med en klassisk bortdribbling när hon hänvisar till att bland annat 2:a och 5:e AP-fonderna investerat i stora vapenindustrier och därför är vi alla som pensionssparande lika goda kålsupare. Gedin menade att detta är två olika saker eftersom vi i nuläget inte riktigt kan välja hur AP-fonderna sköts men däremot har Lind varit helt fri att välja samarbeta med valfri aktör, knappast bakbunden.

Maria Lind kom att fokusera sin argumentation på en infiltrerande institutionskritik, vad Andrea Faser kallar ”Institution of Critique”. Detta resonemang menar att vi bäst uttrycker en kritisk ståndpunkt genom att jobba inom eller med de platser, institutioner eller företag som vi kritiserar, dock på ett explicit performativt sätt. Det kan alltså inte finnas någon tvehågsenhet i vad denna kritik riktar sig mot, då det skulle underminera det centrala resonemang om ökad hopgyttring av pengar, konst och politik som man vill få fram. Något som många uppfattar har hänt just i fallet med Tensta/Bukowskis, eftersom Maria Lind främst deklarerat att hon ger oss möjlighet till kritisk diskussion, men knappast ett uttalande eller resonamng om hur vi ska agera kritiskt. Vi är passiva. En idé som kan sägas motsvaras av att man vill diskutera djurrättsfrågor efter att ha slaktat ett lamm och med blodiga händer undra stint varför alla verkar så arga när man ska börja diskutera.

Den enskilt viktigaste kritiska punkten i detta projekt har enligt offerlammet Lind varit publikationen  Contemporary Art and Its Commercial Markets – A Report on Current Conditions and Future Scenarios som Maria Lind och Olav Velthuis satt ihop. I sju texter presenteras olika kritiska resonemang och lite statistik som visar på ökad kommersialisering inom konstfältet. Duh!Texterna varierar men resonemangen förs främst i essäform, vilket i detta fall underminerar den rapportstatus man velat tillskriva den. Detta är en idéskrift, inget fel med det men dess fokus på globala finansmarknader och konstmässor och auktioner är en ödesdiger begränsning. Här missar man exempelvis att nyansera konstinvesteringens baksidor som att avkastningen för investering i konst är lägre än både aktier och statsobligationer som kulturekonomern Bruno S Frey visat. Detta är något som eventuellt kullkastar många av de resomang om varför man investerar i konst idag. Frey bryter ned detta mot psykologi, beteendevetenskap och sociologi genom det han kallar behavioral anomalies som representeras av ett brott mot traditionell analys utifrån rationell så kallat Neumann-Morgestern-analys. Central forskning från början av 2000-talet som måste fram i ljuset.

En annan viktig aspekt är att Linds uppfattning om konsten som en oöverträffad ”metakategori” för kommentar och analys inte någonstans riktas mot curatorn generellt eller henne själv. Det antas gång på gång att konstnärerna är i händerna på makten (och underförstått curatorerna) och därför förs flera resonemang i boken ovanför deras huvuden. Att det är curatorns metakritik som hela konstsverige just nu vill debattera, inte objektets kommdifiering drar ner läsvärdheten i denna publikation just nu.

Att erinra Bourdieus reflexiva teorier om konstfältet och inte minst Andrea Frasers intresse för en kritik innifrån institutionen är också viktigt eftersom vad eller vem som egentligen slår mot Bukowskis i detta fall är så pass oklart. Andrea Fraser har i sina verk varit både raljerande OCH kritisk, här ett citat av Fraser från ett av hennes kritiska arbeten från 90-telt, A Project in Two Phases:

Corporations developing art collections—whether directly or through corporate foundations—often find that this activity becomes a source of discord within their organization. Conflicts arise between the consultant or staff member in charge of the collection and his or her corporate board of directors. Employees with an otherwise strong identification with the corporate culture resist the installation of art objects in their workplace. Clients are intimidated or confused when confronted by works outside of their cultural frame of reference.

Fraser visar alltså vägen genom att uttrycka och gestalta en hållning som skapar motstånd mot både de enskilda individerna involverade samt institutionens idéer om sina regler och koder. Men i allt detta finns det ytterligare viktiga röster som saknas för att detta faktiskt skulle öka sin kritiska potential: ridå Konstnärer. Var är ni som ingår i utställningen? Goldin + Senneby, och övriga konstnärer som utifrån en lite alternativ position i detta sammanhang kan generera en trovärdig och effektfull kritik, vilket i ärlighetens namn Maria Lind knappast längre kan.

Taggad , , , , ,

Får Gud plats i dagens verklighetsmodeller? Om vetenskapens mordförsök på religion

En mängd bloggar, tankesmedjor och böcker har nyligen reagerat på möjligheten för religion och vetenskap att samexistera. Inte minst efter Alain de Bottons nu famösa TED Talk och efterföljande förslag om att bygga ett sekulärt tempel. I den anglosaxiska världen är det främst Templeton Foundation som arbetar för denna idé men många framstående forskare och debattörer argumenterar utifrån religiöst patos för att religion inte nödvändigtvis behöver förkrympa den vetenskapliga processen. I Sverige är detta en icke-debatt eftersom vi har så pass sekulariserade institutioner så att tro sällan kan influera beslut.

Evolutionsbiologen Jerry Coyne har i debatten myntat begreppet ”Accomodationism” för den ideologi som gärna ser möjligheter för religion att fortleva i ett annars rationellt/sekulärt samhälle. Neurologen David Eagleman har i ett smajlande häckel över nyateisten Sam Harris myntat ”possibilianism”, även detta en ny variant av den gamla agnostiska positionen. I en intervju i The New York Times uttrycker Eagleman sin djupt pragmatiska hållning till kunskap:

”Our ignorance of the cosmos is too vast to commit to atheism, and yet we know too much to commit to a particular religion. A third position, agnosticism, is often an uninteresting stance in which a person simply questions whether his traditional religious story (say, a man with a beard on a cloud) is true or not true. But with Possibilianism I’m hoping to define a new position — one that emphasizes the exploration of new, unconsidered possibilities. Possibilianism is comfortable holding multiple ideas in mind; it is not interested in committing to any particular story.”

Att ta ställning mot religion som ett parallellt (och möjligt) tankespår är i ett land som USA inte helt förvånande, även om det ter sig ganska radikalt här i Norden. Men med tank på att  I studien the British Council international survey on evolution  som nyligen gjordes visades att en fjärdedel (27%) av amerikaner helt förnekade möjligheten till att tro på evolution och Gud samtidigt. Vad en sådan ”faith-of-the-gaps” kan skapa för konsekvenser för vetenskapens ställning hos allmänheten bör inte underskattas men vetenskapens vara eller inte vara är inte avhängigt en individs trosuppfattning. De flesta historiska vetenskapsmän som Newton, Einstein, Copernicus, Max Planck samt flera nya som Francis Collins, Ken Miller och Martin Nowak. Detta kan man anta inte påverkade jättemycket för att hindra deras respektive framsteg inom sina discipliner, men det är naturligtvis omöjligt att mäta detta idag, man behöver en experimentell situation där en religiös dogm påtvingar ett ”research bias” som ger ett missvisande resultat. Problemet med detta, även om det gick att konstruera ett sådant experiment är att det finns oerhört många andra små tankefel som kan korrumpera forskning som inte är religiös så det verkar knappast rädda vetenskapen nämnvärt.

Men om vetenskapens metafysiska utsvävningar som ständigt lanseras och debatteras, nyligen av fysikerna Laurence Krauss och Stephen Hawking kan påverka kultur och gruppmoral mot ett mer gudlöst samhälle, kommer något radikalt att förändras i vårt välbefinnande? Som Rickard Dawkins så riktigt konstaterat så är ju alla människor på jorden extrema aeister i det att vi inte tror på 99, 99 % av alla religoner och tillhörande dogmer som någonsin extisterat. Så, kommer vår kultur förändras så mycket om vi når 100? Jag ser inga tecken på detta, varken i forskning eller i observerbar empiri. Men en som knappast håller med mig är astronomen och fysikern Victor Stenger som i sin kommande bok God and the Folly of Faith argumenterar för att det faktiskt går att plocka fram konkreta fall som historiskt visar att kristendomen har hållit tillbaka vetenskapen. Håll utkik efter denna bok, tills dess rekommenderar jag Templeton Foundations Big Questions Online-projekt och deras Essay-projekt där frågan om gud och vetenskap ställs till ledande tänkare här. Själv tror jag att nobelpristagaren Steven Weinberg hade rätt: ”Science does not make faith in God impossible, it just makes it possible to NOT believe in God.”

Taggad , , , , , , , ,

Äktenskapet konst och arkitektur

I min text publicerad i senaste Konstnären skriver jag lite om en möjlig försoning mellan konst och arkitektur. Utifrån Hal Foster, Ai Weiwei och Vilks ställer jag saker på sin spets. Här är texten:

Konst och arkitektur har alltid haft en nära vänskap, ända sedan Michelangelos design av Palazzo Farnese i Rom till Le Corbusiers samarbete med poeten och konstnären Max Jacob. Och när inhemske konstnären Ai Weiwei inkluderades i det designteam som skulle skapa Kinas viktigaste byggnad till OS-året 2008, var det just ett sånt samarbete mellan konst och arkitektur som kulturvärlden ofta betraktat som ett win-win-förhållande. Men om detta förhållande är kulturellt intressant så är det både politiskt och juridiskt ifrågasatt.

I deras fysiska uppenbarelse – som konstverk och byggnadsverk – finns en viktig distinktion, arkitektur skapas i regel aldrig utan ett väl formulerat uppdrag kring funktion och användning, något som i regel undantas konstverk. Som en reaktion har begreppet Unsolicited Architecture fått fotfäste hos en generation teoretiskt sinnade arkitekter, vilket innebär att kreatören helt enkelt själv är beställaren. Teoretikern Ole Bouman har beskrivit det hela som ett sätt för arkitekter att frångå det moras de sjunkit ned i efter att ha reducerats till spelare på en ekonomisk marknad som allt som ofta sväljer arkitekturs mer idealistiska strävan. Han föreslår en arkitektur utifrån det politiskt klingande slagordet: ”Don’t wonder where you can find a client; ask where you are needed”.

I det offentliga rummet är både arkitektur och konstverk ibland upphov till mediala stormar. I Sverige har bland andra Marianne Lindberg de Geers Jag tänker på mig själv och Kirsten Ortweds Raoul Wallenbergmonument väckt avsky, utomlands har Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington i åratal varit omdebatterat. Här är det väldigt ofta en smakfråga där det offentliga rummets, ’renhet’ och uppbygglighet skall bevaras, i vissa fall talas det i media om ’kränkningar’ av omgivningen.

Men i vissa fall beror avsmaken mot konstverket på att det i själva verket negerar arkitekturen, byggnaderna och platsen runtomkring. I världens kanske mest berömda fall av utskälld offentlig konst genomfördes i New York, i mars 1985 en offentlig hearing, där 122 personer argumenterade för och 58 argumenterade emot verkets bevarande. Det rörde sig om Tilted Arc, installerad 1981 på Federal Plaza i New York. Konstnären var Richard Serra, betraktad som en av världens främsta skulptörer.

Under samtalet hördes konstnärer, civilpersoner, politiker och en mängd andra med koppling till platsen eller verket, det ena argumentet mer elaborerat än det andra. Plötsligt uttrycker efter ett längre resonemang den federala domaren Dominick DiCarlo själva kärnan: ”…Enkelt uttryckt, intentionen har varit att förstöra torgets ursprungliga konstnärliga idé – arkitekternas idé”. Detta blev till slut fallet för skulpturen som efter ytterligare fyra års protester togs bor, bland annat med hänvisning till hur arkitekturen omintetgjordes runt torget. Följden blev att offentlig konst under många år hölls i hårt koppel i New York, de enda verk som uppfördes skulle vara noggrant planerade med en arkitekt.

Arkitektur är dock inte bara det som är byggt, utan också byggnaders konceptuella historia inklusive det som aldrig byggts, skrev direktören för FRAC Centre i Orléans Marie-Ange Brayer nyligen inför en utställning om konst och arkitektur. Många av modernitetens arkitekter/konstnärer som Le Corbusier, El Lissitzky, Vito Acconci eller Rem Koolhaas (OMA) har byggt upp en renommé främst genom förslag och idéer på hur stadsmiljö skulle kunna se ut. Idag har förhållandet konst-arkitektur främst kommit att fokusera kring byggnader för konst – museerna.

Under planeringsarbetet för Tate Modern i London under tidigt 90-tal, ställdes frågan till ett antal internationellt uppburna konstnärer vad de föredrog för typ av byggnad för att bäst representera deras verk. De allra flesta svarade då att de föredrog gamla fabrikslokaler och byggnader vars funktion ursprungligen varit något skilt från just museets. Ledningen för Tate, däribland sedermera Lars Nittve, bestämde sig för att lyssna till detta och sökte därför upp en av de största byggnaderna i London, Bankside Power Station, som under 1900-talet varit en viktig central för elproduktion. Sedan lät man arkitektstjärnor lämna in förslag för att bygga om strukturen till vad som skulle bli världens näst mest besökta moderna konstmuseum.

Denna kärlekskranka osämja beskriver konsthistorikern Hal Foster i sin senaste bok The Art-Architecture Complex. Han påtalar att det i dagens totalt ekonomiserade kulturproduktion finns två olika sorters samarbeten i vad han kallar konst- och arkitekturkomplexet: den ena är det spektakulära, det stadssäljande och något som föranleder passivitet. Den andra sorten stärker aktivt vår känsla av vilka vi är och våra sociala relationer. Risken är att arkitekturens fokus på det glätta, det hippa uttrycket, lockar politiker, lågprisflygbolag och turism men skyggar för riktigt pressande sociala frågor som hur fler och fler ska kunna leva på en begränsad yta.

Det verkar dock, till Fosters förtret som att denna distinktion mellan de två sorterna kommer att fördunklas under kommande år, inte minst när man ser de ökningar av museibyggen och museibesök som skett under de senaste femtio åren. Bara i USA ökade antalet museibesök sen 1960-talet med 300 % och ligger idag ett stycke över 100 miljoner besök per år på ett konstmuseum. Enligt SKL’s senaste statistik så har 20 % av landets konstmuseer byggts under 2000-talet. Men många kritiker suckar ändå surt om arkitekturens grepp över konstrummet. I världens mest ansedda publikation The New York Times, uttryckte nyligen den seniora kritikern Roberta Smith en glasklar attityd: “Buildings don’t make museums; art and only art does”.

Men rent politiskt-juridiskt måste distinktionen mellan byggnad och konstverk främst göras därför att lagen reglerar vad som får byggas, när och av vem. Bygglov kan utfärdas av kommunala byggnadsnämnder och gäller de flesta former av nybyggen, tillbyggen och ombyggnader. Men undantag finns, inte minst visade det sig på Österlen när Kivik Art Centre sjösattes 2008. Skulpturen/byggnaden Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av skulptören Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield blev snabbt upphov till en konflikt där dess funktion eller funktionslöshet blev avgörande. Grannen Ulf Lundell, menade att det sexton meter höga utkikstornet gav voyeurer möjlighet ta del av hans privatliv och började driva en process mot verket.  2008 beslutades att utkikstornet inte var en byggnad. Sedan överklagades det till Länsstyrelsen som ändrade beslutet. I nästa instans kom Förvaltningsrätten fram till att utkikstornet faktiskt var ett konstverk. Senast har jurister inom Kammarrätten beslutat att Kivik Arts konst- och arkitekturkomplex är svartbygge eftersom konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Simrishamns kommun har nu överklagat detta till Högsta förvaltningsdomstolen och fallet väntas tas upp på nytt.

Lars Vilks är annars den konstnär i Sverige som gjort sin primära verksamhet av de juridiska strider som uppstår i gränslandet mellan konst, juridik och arkitektur. Under 30 år har Vilks på Kullaberg i Skåne byggt och försvarat sina skulpturer Nimis, Arx och den numera bortagna Omfalos. På frågan om hans förhållande till gränsen mellan byggnad och konstverk svarar han: – Den frågan behöver jag inte ens ha en uppfattning om. När konst klassas som byggnadsverk blir det naturligtvis en byggnad. Det mesta är att betrakta som byggnad. Till exempel kan man behöva byggnadslov för en vedtrave och för stängsel. Konsten utgör inget undantag. – Däremot skall växande buskar och träd inte ses som byggnader som det framhålls i lagtexten. På lägre nivåer kan myndigheter blanda ihop korten och tro att det är en skillnad mellan konst och byggnad. Man kan också vara orolig för att beteckningen ’konst’ skall tillföra objektet ett besvärande värde. Exempelvis angav regeringen i sitt rivningsbeslut att Nimis var ett ’träverk och undvek nogsamt ’konstverk’. – Men som det brukar sägas: Stockholms stadshus är en byggnad men också ett konstverk.”

Verken ska rent juridiskt rivas, då de är otillåtet byggda, men på grund av att ägarfrågan befinner i limbo mellan att skulpturerna behandlas som konstverk eller byggnad, kan det inte genomföras. Frågan återstår om juridiken och politiken överhuvudtaget kan finna en plattform för att kunna behandla ett objekt både som konst OCH byggnad.

Taggad , , , ,

Dataspelande aggressivitet: Blir du våldsam lille vän?


Det känns ibland hopplöst när välrenommerade  forskare i åratal grälar om en fråga utan att någonsin verka komma till någon konsensus. Detta gäller mängder med frågor från Strängteori, näringslära, genusteori och nu, aktuellare än nånsin dataspelandets effekter på våra unga. På DN Debatt gick igår tre kända svenska forskare vid Karolinska Institutet till hårt angrepp mot den rapport som Statens Medieråd kom med nyligen: Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. Debattörerna i DN – Andreas Olsson, Predrag Petrovic, Martin Ingvar – menar att den internationella forskningen och rekommendationer av fler länders expertförbund inte tas på allvar i rapporten:

”Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.”

Denna debatt är färgad av lika delar ovetenskapliga resonemang, datorspelsbranschens särintressen och otillfredsställande studier. Ett sådant symtom är att en tredjedel av samtliga 161 vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt om ämnet dataspel och våld är metastudier eller kommentarer till andra studier. Det säger sig självt att det man kan mäta i ett labb inte nödvändigtvis är indikatorer på om man ett år senare mejar ned folk på öppen gata. Martin Ingvar et al. har länge argumenterat för större försiktighet vad gäller dataspel, jag är inte sen att hålla med om detta i vissa fall, det finns gott om extremt splattriga gore-spel som GTA 3, Call of Duty eller Soldier of Fortune som jag knappast vill att min son ska spela innan han nått ett viss grad av mental utveckling och kritiskt tänkande. Men denna debatt om voyeurens benägenhet att apa efter den han tittar på är samtidigt gammal och har omfattat alltifrån pornografi, film, Twitter och musiktexter.

I journalen Nature Neuroscience från november 2011 presenteras en av de mest välskrivna studierna på länge om kognitiva effekter av dataspelande och däribland de frågor som idag är oklara som hur dataspel faktiskt påverkar personer med olika neurologiska tillstånd och normavvikelser. I en liknande studie från 2010 skriver författarna:

At the core of these action video game-induced improvements appears to be a remarkable enhancement in the ability to efficiently deploy endogenous attention. The implications of such an enhancement are relevant to a variety of real-world applications, such as work force training, rehabilitation of clinical populations, and improvement of traditional educational approaches.”

Om det nu finns gott om indikationer att dataspelande kan förbättra visuell kontroll, inlärning och arbetsminne, så ska vi våga ‘låta’ våra barn, flickvänner, mammor och pappor spela våldsamma spel? Som allt annat vi inte har ordentliga empiriskt eller rationella argument för handlar det om en kombination av att följa vad som händer inom det vetenskapliga fältet blandat med egna specifika observationer i vår närhet. Betraktar man ett argument som ofta lyfts fram om sämre skolresultat om man spelar mer är 4-5 timmar per dag, har inga studier (mig veterligen) visat att det just är dataspelens innhåll som försämrar resultatet, snarare är det att tid tas från läxläsningen. En myt är därmed avlivad, två hundra återstår. Men inget tyder idag på att vi blir extra våldsamma av att spela dataspel i allmänhet, om inte en mängd psykiatriska aspekter också är närvarande.  

Taggad , ,

Några kommentarer om fettkriget och Fredrik Paulúns näringslära

Det har väl inte gått någon förbi under 2011 att det pågår ett så kallat fettkrig inom traditionell medicin och nutrition mellan den traditionella kolesterolfettskräcken och evolutionärt baserad stenålderskost och LCHF. Ikväll kommer debatten rasa på bästa sändingstid då min favoritgranskare och Plus-alumin Sverker Olofsson bjuder in till en debatt som med all sannolikhet befäster en del myter om kost, träning och fetma som vi alla vuxit upp med under 70-, 80- och 90-talen. Grundproblemet är en hönon-eller-ägget-problematik där ena sidan uppfattar världens fetmaproblem som ett kalorier-in-kalorier-ut-problem och den andra sidan menar att det är maten i sig som skapar hunger, höga insulinvärden och så kallat metabolt syndrom. Nyligen kunde vi läsa ett nytt argt inlägg av en körmedlem i ät-lite-av-allt-skolan i Sundsvalls Tidning som gick loss mot lågkolhydratkost utan vare sig ha kollat upp forskning eller sitt eget Confirmation bias i frågan.

Grunden till detta ekorrhjul av felaktiga slutsatser är för det mesta att vi har svårt att gå ifrån de usla och farliga råd som vi alla levt större delen av våra liv med, för att vi generellt har aversion mot att koppla loss kunskap som vi en gång lärt oss. I en studie som nyligen publicerats av psykologen Ullrich Ecker vid University of Western Australia visar med viss tydlighet att information som testsubjekten explicit fått reda på är falsk ändå användes för att tänka över nästkommande frågeställningar. Vi har ett minne som präglas av stabilitet OCH flexibilitet, ibland har vi helt enkelt svårt att släppa en tidigare inlärd misinformation.

I min intervju med en av Sveriges mest kända kostrådgivare Fredrik Paulun, publicerad här förra veckan uppvisar han exempel på den skepsis som så många av oss uppvisar när vi får uppkörda i ansiktet att vi hela livet baserat vår ”balanserade kost” på ganska kass vetenskap, hörsägen och industrilögner. Han har de senaste fem åren visserligen anpassat sin sina kostråd mot en lågkolhydratdiet, först genom Isodieten och nu senast genom LCHP och LCHQ. Paulun har ytterligare en dimension som gör honom inmålad i ett hörn – han är en bestsellerförfattare. Men dett kommer också många offentliga framtyrädanden och alltså stora trovärdighetsproblem för honom om han inte vill att folk ska känna sig lurade eller förvirrade av hans kostråd som tidigare främst baserade sig på Glykemiskt Index.

Paulun får en rejäl känga av bland andra Andreas Eenfeldt och Sid Knutsson på Fitnessguru.se som menar att Paulun rider på lågkolhydratvågen bland annat genom ren missinformation i en artikel i Aftonbladet där en vanlig LCHF-diet propagerats som en LCHQ-diet, ett begrepp som Paulun myntat men som inte har någon bäring utanför dennes böcker.

"Six pack abs. Ripped in four weeks"

I New York Times hänger Well-bloggaren Tara Parker-Pope på den eviga skepsisen mot ketogena dieter som stenålderskost och LCHF. Hennes långa inlägg får mycket mothugg bland annat av journalisten Gary Taubes som gjort mer än någon annan på jorden för att sprida kunskap om Ancel Keys och forskningsfadäsen som är dagens moderna näringslära. Parker-Pope skippar helt att nämna det som Robert Lustig, Robb Wolf och Taubes menar är nyckeln till att förstå våra löivsstilproblem – insulinet. Det slutar med att hon klandrar sig själv för sina problem istället för att se hur hormonell obalans kan ha ett finger med i spelet, jag avskyr detta informationslösa klandrande av individen för att han eller hon är överviktiga. Rör på dig mer, ät mindre!! har alla fått höra, men ack vad vi slussas ned i misär om vi följer denna gamla devis. Nyckeln är helt enkelt att äta det som bäst fungerar med våra gener, hormoner och inre organ.

Ja enkelt och enkelt, så enkelt är det inte. Modernt jordbruk har gjort vår kost så ensidig och fylld av gluten, soja, socker och andra anti-nutrienter och utfyllnadsprodukter att vi börjat tappa förmågan att skilja vad det engentigen är vi borde stoppa i oss (vilket i nödvändigtvis ska bygga på vad vi hittills stoppat i oss). Precis som jag tidigare förespråkat på dessa sidor: att lita till ditt sunda förnuft kan vara det farligaste du kan göra.

Taggad , , , ,

Kulturvärldens moral utmanas – om marknaden, Bengt Ohlsson och gruppdynamik

Bengt Ohlsson publicerade igår en krönika på steroider i DN om huruvida man får motsäga klassiska vänsteråsikter som kulturarbetare. Ja, Ohlsson följer både ett flockbeteende genom att det blivit mer rumsrent att företräda en politisk pragmatism även till höger, men han går också kraftigt emot strömmen genom att bryta med sin egen grupps (”kulturvänstern”) moraliska värdegrund, åtminstone i enskilda frågor. Allt det här går tillbaka till en lång polemik mellan konsten och makten, kulturen och marknaden eller om man så vill vänster mot höger och omöjligheten att skapa en tydlig plats utanför denna förenklade världsbild.

John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets mest tongivande ekonomer, argumenterade sin überliberala idélära till trots mot att konstnärer (vänster?) och ekonomer (höger?) någonsin kan utväxla kunskap och erfarenheter med varandra och föra dialog. För en genomsnittlig kulturarbetare i Sverige idag är Galbraiths dikotomi mellan kultur och ekonomi helt självfallna. Man vill generellt hålla sig borta från krafter som anses konservera maktstrukturer och liksom alla människor vill man ogärna motsäga sig själv genom influenser från andra källor än de som bekräftar flockens åsikt. Bodil Juggas gör detta tydligt i Arbetarbladet då hon tydligt uttrycker att Ifrågasättandet med stort I är en trossats som konsten alltid bör följa, vilket detta leder till tesen att slussenförslaget som nu ska genomföras är FEL. Confirmation bias är ett psykologiskt begrepp för vår förmåga att främst lyssna till argument som inte motsäger vår på förhand etablerade världsbild. Juggas bör titta extra på sina motståndares åsikter, kanske de kan innehålla några korn av sanning de också, ibland.

Det konstnärliga innehållet i ett verk, pjäs eller bok riskerar genom detta låsta tankesätt att neutraliseras av den möjliga ekonomiska vinningen eller motprestationen. Sell-outproblematiken är gammal och trött. Detta tänkta nollsummespel mellan vad man tjänar genom sin konst kontra hur subversiv man kan vara likställer per automatik de ekonomiska ramarna med en begränsning snarare än en möjlig källa till frigörelse. Konstens autonomi är den heliga kon här, som fåfängt ställs mot dagens krympande kulturbudgetar, byråkratiska finansieringsstrukturer och den djupt sårade europeiska ekonomin. Enligt en av världens ledande konstsociologer Hans Abbing är beroendet av statliga stipendier och offentliga ekonomiska strukturer snarare ett hinder mot utvecklingen av konstnärers autonomi. För honom är autonomi synonymt med en större integration med marknaden, alltså en mångfald möjligheter att finansiera kultur. Ur politisk synvinkel är den konstnärliga autonomin naturligtvis ett luftslott, skapat för att lura i kulturarbetare och kulturinstitutioner att de ekonomiska, sociala och politiska krav som ställs på samhällets samtliga medborgare på nåt magiskt sätt inte skulle gälla dem. Och vill vi som exempelvis curatorn Maria Lind tala om staten som garant för en god konstnärlig finansiering kunde vi nyligen med slem i halsen läsa om CIA’s Propaganda Assets Inventory som under 20 år finansierade Jackson Pollock och andra konstnärer i ett uttalat propagandakrig mot Sovjet. Autonomi?

Det som samtida konst och kultur är världsbäst på – att skapa fundament för kritiska diskussioner – måste ständigt behandlas med yttersta ödmjukhet inför den kunskap som vi förfäktar och den kunskap vi hatar. Vara kritiska mot vårt kunskapssystem, inte bara vår kunskap.

En av världens mest citerade moralpsykologer, Jonathan Haidt menar att våra värderingar knappast är av ett rationellt övervägande slag, utan kommer från en flockmentalitet, precis vad Benke Ohlsson flera gånger var inne på i sin artikel. Haidt menar att det finns kunskap på båda sidor av höger-vänsterskalan som är extremt värdefull, men eftersom många akademiska och kulturella kretsar domineras av vänsteranhängare missar vi ofta en del viktig kunskap. Han påvisar exempelvis att konservativa ofta är bättre på att förstå nyttan med bevarandet av vissa fungerande strukturer och värdegrunder, vänsteranhängare har en vana att vilja riva ned strukturer, vilket inte alltid är av godo. Även om jag aldrig någonsin betraktat mig som konservativ kan jag se mycket positivt i konservativ, liberal och högerpolitisk teori. Haidt har i många studier visat hur vi skapar vår moral och värderingar genom ett grupptänk, snarare än rationella överväganden. Detta tycker jag Benke Ohlsson beskriver bra utifrån en personlig reflexion, han försöker säga att han ogillar att haka på en åsikt bara för att man omfattat den tidigare.

Tanken om konsten och kulturen som helt autonom sträcker sig tillbaka till upplysningen och den kantianska definitionen av estetisk upplevelse som någon helt funktionslöst och omätbart. Här tänds en gnista till romantikens syn på konst som sakralt och heligt. Ett hoppets fackla brinner sedan 1936 genom Walter Benjamin och essän Konstverket i reproduktionsåldern, där han förfäktade att konstens sakrala ”aura” och autenticitet var beroende av samhällets produktionsförhållanden. Inspirerad av Marx menade han att det därför under den innovativa moderniteten, med utvecklandet av tekniker för massproduktion, som konst med sakral aura kunde förlora sin upphöjda ställning och göras tillgänglig för massorna. Benjamin var dock helt fel ute när han förutspådde att tekniska framsteg kunde sudda ut skillnaderna mellan högt och lågt. Vad han istället startade var en rörelse av teori om subversivitet som kommit att övergå i hat mot den västerländska modellen av demokrati och liberalism – marknaden. Vi i konstvärlden skrattar idag med ena mungipan åt den flitigt använda devisen under 68-revolterna: ”Man kan inte bli förälskad i en tillväxtkurva”, men bejakar marxistiskt genomsyrad, sekelgammal teori med andra. Anti-kapitalism som tankegods har påverkat generationer av kulturarbetare och deras bild av vad de är och hur de ska arbeta, och resultatet idag är få och begränsade finansieringssystem för kultur, inte minst i Norden där kulturen i stort sett är helt offentligt finansierad, delvis för att vi haft turen att ha goda och fungerande statliga myndigheter.

Så frågan är vem som egentligen producerar kulturen – finansiären eller konstnären? En fråga som alltid verkar självklar ända tills en del eller hela finansieringen rycks loss, som nyligen i flera stora europeiska länder, Holland och Storbritannien som tydliga exempel. Då blir det tydligt att kultur och ekonomi lever i ett system av symbios, precis som kultur och politik eller kultur och utbildning. När den franske filosofen Jean-François Lyotard under 80-talet skrev att kulturen riskerar att anta maktens språk, struktur och tankesätt, lästes det av somliga som att konsten och kulturen alltid ska begränsas inom sitt egna fält. Men det bör snarare ses som en möjlighet att översätta det samhällsnyttiga, lekfulla och gränsöverskridande i konsten så att även maktens företrädare förstår, tvingas förstå vad konsten FAKTISKT bidrar med i samhället.

Amartya Sen - nobelpristagare, nationalekonom, marxist

Benke Ohlssons sökande efter en nyansering av våra olika identiteter fick för några år sedan en fantastisk analys av den marxistiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i boken Identity and Violence – the illusion of destiny, 2006. Han angriper vårt sekteristiska våld som uppstår genom uppdelningen av individer som tillhörande EN grupp, EN identitet, Sen kallar detta sectarian singularity. Han vill att vi ska hitta nya vägar för att sluta se människor och samhällen som binära oppositioner och istället se möjligheten för att omfatta många identiteter som religion, nationalitet, klass, kultur, kön, språk, politiska åsikt, hudfärg, fotbollslag, klädstil, musiksmak och en mängd andra markörer som kan binda oss samman i olika, ibland men inte alltid, överlappande grupper. Kanske kan vi alltså tillhöra kulturvänstern, men ändå omfatta idén om en fri marknad, göra subversiv konst samtidigt som vi vill bevara andra delar av samhället. Kanske kan en kulturarbetare vara intresserad av ekonomi samtidigt som hon är kritisk till delar av vårt ekonomiska system, något som låter självklart, men inte i ljuset av Jonathan Haidts teorier om gruppdynamik och moral som ett vi-och-dom-tänkande.

Kulturarbetare bör tala mer om ekonomi, inte mindre. Och vara ödmjuka inför att vi inte behärskar dagens komplexa finansiella system, både på lokal och globala nivå. Det gör ju knappt ekonomerna själva. Därför bör vi gå emot vår konstnärliga intuition och lyssna mer på ekonomer, statsvetare och en och annan högerteoretiker för att söka närma oss metoder för hur marknaden kan hjälpa vår sak – konstens intressen. Detsamma gäller ju självklart högern som måste lära sig lyssna på socialvetenskaperna och konstnärerna som kan lära ut mycket om världen. Nyttan med detta i förlängningen är en professionalisering av konstnärsrollen, med ökade löner, arbetstillfällen och produktionsmedel som resultat. Kanske kan på så sätt samhällets behov av kultur befästas och reaktiveras i marknadens tidsålder. Och vår aversion mot multipla identiteter och trossystem kan kanske utmanas, bara en aning.

Nämnvärda kommentarer i övriga medier:

Nina Lekander i Expressen
Lars Anders Johansson i Barometern
Debatt i Studio Ett i P1
Marcus Birro i Expressen
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Lisa Magnusson i Metro
Dan Wolgers i Aftonbladet
Samtal i P1

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: