Kategoriarkiv: Uncategorized

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Annonser
Taggad , , , , , ,

Varför tala om erotiskt kapital?

Image

Erotiskt kapital lanserades ordentligt som ett begrepp för fyra år sedan av sociologen Catherine Hakim. Utseende, karisma och social utstrålning är inte bara viktigt, det är så pass avgörande att vi måste börja räkna in det i samhällsekonomins omsättning av kapital.

Jag försöker ge en introduktion till tankesättet utifrån hennes senaste bok. Läs texten i Arena.

Taggad , ,

Varför genomför Google 12 000 randomiserade experiment per år? Kulturen har svaret

Image

För några dagar sedan talade jag i OBS i P1 om två näringslivstänkare och deras tro på experimenterande, (samhällsekonomisk motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip). Den ena – Nassim Nicholas Taleb – har de flesta samhällsvetare och företagsekonomer någon gång testat att läsa, många erkänner hans storhet men fattar inte riktigt vad det är han jiddrar om. The Black Swan var faktiskt en ganska rörig bok, men hans nya bok Anti-Fragile går det mycket bättre. I den försöker han montera ner den moderna idén att vetenskapen gett oss tillräckligt med kunskap för att förstå den riskfyllda, osäkra framtiden. Vi jagar därför efter tydliga mönster i samtiden, men det enda vi gör, är att packa in det okända och nya i befintliga tankestrukturer. Nya så kallade ”teorier” som vi aldrig testar mote verkligheten, vi bara genomför dem. Planlöst och arrogant.

Tillsammans med amerikanen Jim Manzi har Taleb gjort till sin mission att förkunna experimentets roll i samhällsekonomin. Konstnären, soldaten och entreprenören är Talebs hjältar. Varför? Jo, eftersom de samtliga riskerar att personligen förlora mycket för att lyckas. Bankmän, filosofer och journalister anser Taleb kan komma upp med all världens idiotier utan att det behöver påverka dem personligen. Risken externaliseras.

Manzi skriver att företaget Capital One genomför över 60 000 experiment per år och Google ca 12 000 per. Varför experimenterar vi inte mer, kan man undra. Manzi vill att politisk datainsamling (mining) ska öka till samma grad som i näringlivet, något som skulle kunna skapa en kultur som vågar ta ut svängarna i visionerna. När visioner släpps fria, kan de föras ned på jorden genom studier och experiment. Vilken samhällssektor är bättre på experiment och visioner än kulturens och humanioran? Vore inte detta ett fantastiskt uppsving för kulturens kris i samhällskroppen?

 

Läs hela texten här

Gläntas Framtidsencyklopedi till Iphone + Ipad

Gläntas fantastiska idé till en framtida encyklopedi har nu möt samtiden genom att återfödas som app till iPhone och iPad. Det var några år sedan jag blev tillfrågad att bidra med något, men det var en fantastiskt kul möjlighet. 

Bläddra ned till bokstaven N och ordet Neuropolitik för min lilla lektion i framtidsanalys

Länk till iTunes Här

Några stora tankefel om försvarets kampanj, Erik Helmerson

Både Erik Helmerson och Försvarsmakten tar kritiken mot den senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som något slags privilegierat Södermalmsförsvar av surdegsbakande framför ”humanitära insatser”. Eller som rubriksättaren för artikeln antyder – surdeg går hos vissa före kampen för självaste demokratin.

Jodå Helmerson, även vi kulturarbetare förstår oss på humorn i kampanjen, tihi. Mitt skratt fastade snart i halsen. I Sverige är vi (läs: 80- och 90-talister) liksom helt världsfrånvända och speciellt de unga hipsters som i kampanjerna utför lekfulla aktiviteter. De kan väl knappast tänkas ta något ansvar för att bidra till samhället OCH SAMTIDIGT ägna delar av sin vakna tid för lek? I kampanjens svartvita värld anses det totalt orimligt, därför gör kampanjen mer skada än nytta.

De starka reaktionerna som debattörer som Fredrik Strage och Inti Chavez Perez uttryckt har av flera feltolkats som ett angrepp på försvarets existens eller slapphänt inställning till demokratiarbete. Försvaret behövs, demokratiarbete är otroligt viktigt, vem säger emot? Sedan uttrycker Helmerson att ”Nu måste man i och för sig ha ett extremt tolerant kulturbegrepp för att där kunna inkorporera aktiviteter som att tejpa fast sig på väggen och instagramma sin frukost”. Tillåt mig att blända dig med mitt toleranta kulturbegrepp Erik, genom att påpeka att post-its varit grundmateralet i ett av de mest intressanta konstverken i Sverige under 2000-talet: ”Ett försök att förstå” av Johan Thurfjell. Och den tejpglade unge mannen på väggen är ju nästan en direkt kopia av världsberömde konstnären Maurizio Cattelans verk ”A perfect day”, 1999 där han tejpat upp sin gallerist Massimo De Carlo på väggen i galleriet i Milano. Behövs fler kulturella referenser?

Första felet: Att anta att bilderna visar något utan värde.

Det fundamentala felet med kampanjen blir de absurda jämförelserna, något som gjorts otaliga gånger när lekfulla, kreativa och excentriska aktiviteter ifrågasatts. Det är en felaktigt uppställd dikotomi mellan något som varje mentalt frisk person i Sverige ser som livsviktigt – demokratifrämjande – och en aktivitet som bredvidställd naturligtvis verkar helt jävla banal. Det är fullkomligt ointressant att ställa lekfulla aktiviteter (”Lek” definieras här som glädjefullt skapande, med eller utan syfte) mot en myndighets arbetsuppgifter, speciellt när man kan tala om liv och död i detta arbete.

Andra felet: jämföra fritidssysslor med arbetsuppgifter

Problemet med kampanjens bild av sakernas tillstånd är att nästan inget som vi arbetar med i västvärlden handlar om att i första hand rädda någons liv. Jag kommer faktiskt inte på en enda människa runt omkring mig som har arbetat med en verksamhet som räddar liv, inklusive forskare inom demensvård, konstnärer, art directors, säljare, kommunpolitiker, skribenter, dagmammor och lärare. Skulle dessa personers arbete vara mindre viktigt för att de inte arbetar med väpnade konflikter i demokratifattiga områden? ska alla bli soldater? Det är ju absurt.

Tredje felet: Arbetsuppgifter kan inte svartvitt ställas mot varandra.

Liknande jämförelser kan vi ju enkelt göra mellan andra aktiviteter och se hur meningsfullt det verkar. Vilket av följande två alternativ verkar mest relevant för att rädda liv och främja samhällsutvecklingen. Svara ärligt nu.

1. Knäoperation – 2. demokratifrämjande arbete i konflikthärd
1. Träning inför triathlonlopp – 2. demokratifrämjande arbete i utvecklingsländer
1. skjutsa barn till fotbollsträning – 2. demokratifrämjande arbete i krigszoner
1. Skriva ledarartiklar – 2. demokratifrämjande arbete i flyktingläger

Vad drar vi för slutsatser nu? att sluta skriva artiklar för att de inte rädda liv? Ska vi anta en hållning om vårt arbete som oviktigt bara för att vi inte räddat någons liv innan tre-fikat?

Men det stora misstaget som utmärker kampanjens tilltal är dess syn på vad som görs på bilderna och i filmerna – leken. Vi har i hela västvärlden ett outtalat hat mot leken – det syfteslösa, det som inte på ett enkelt och rationellt sätt har en slutprodukt som kan vägas och mätas. Kulturhistorikern Johan Huizinga skrev klassikern Homo Ludens 1938 som menade att leken var själva förutsättningen för kultur, religion och samhällsliv. Han hade i allt väsentligt dessutom rätt! Utvecklingspsykologer har i över tjugo år forskat på lekens betydelse för barn och även vuxna och det visar sig att leken är helt central för vår psykologiska och sociala hälsa, intelligens och förståelse av tillvaron.

Världsledande forskare som Stuart Brown kan faktiskt visa att bristen på lek hos barn och vuxna är helt förödande, leder till skadade, sjuka individer. Leken är en katalysator för sammanhållning, kreativitet, nytänk, glädje och känslan av välbefinnande.

Det är kanske därför som Brown är en av många lekforskare som också konsultar åt Fortune 500-företag som i hög utsträckning i snart tjugo år försökt skapa miljöer som är mer lekfulla eftersom det ökar lönsamheten och människors hälsa.

Adobes nya kontor i Utah

Adobes nya kontor i Utah

Se på Adobes nya kontor i Utah som bara avsatt 15% av sin yta till kontor. Resten till lek och inspiration, inklusive klättervägg och basketplan. Är det någon som tvivlar på Googles eller Facebooks affärsidéer och deras kontorsinredningar som också haft lekfullhet som ledord, Googles appbutik heter ju till och med Google Play. Lego skapade för några år sedan Serious Play, ett antal legoleksaker och mentala verktyg som använts av Tetra Pak, Nokia och Astra Zeneca. Syftet är att ge fantasi och träna hjärnan i kreativt problemlösande och samtidigt vara glädjefull och stimulerande.

Vad håller ni på med forskare och storföretag? Leker ni?

Fjärde felet: Att anta att syfteslös lek inte har en viktig samhällsfunktion

Kulturen hamnar ofta i skottlinjen här eftersom många skapandeprocesser är lekfulla, absurda och inte minst direkt syfteslösa – åtminstone på ett direkt sätt. Att kultur faktiskt kan främja demokrati genom att öka förtroendet för samhällsinstitutioner eller rädda liv genom att påverka tillfrisknande och hälsa är något som alltid kommer i skymundan eftersom det är INDIREKTA EFFEKTER, men likväl vetskapligt understödda.

Femte felet: Att anta att kultur inte har stora effekter på samhälle och demokrati.

Kultur och för den delen mänsklig lek är mer komplext och svårare mäta och förstå än andra samhällsområden, det betyder inte att konsten inte har något övergripande syfte eller betydelse, bara att dess syfte inte ryms inom en ledarsidas trånga marginaler.

Taggad , , , , , , , , ,

Neuroporr – missbrukets baksida

neurologists_rock_greeting_card-p137244034132121122encfs_210Min kommentar kring fenomenet neuroporr sändes nyligen i OBS i P1. Neuroporr låter raljant men kommer att bli ett verkligt problem i vår vetenskapligt genomdränkta mediavärld. Beware alla neuromissbrukare. Nedan följer texten som jag läser i programmet:

 

Neuroporr kallas det. Det kommer ständigt nya forskningsrön om människans fantastiska hjärna, o de här nya upptäckterna har också fått stort genomslag i populärvetenskapliga och skönlitterära böcker. Det råder neurofeber på bokmarknaden. Men, nu kommer kritik från forskare som menar att forskningsresultaten förvanskats och förenklats för att passa författarnas agenda. Robert Stasinski summerar debatten.

Det är fullständigt självklart för oss idag att den mänskliga hjärnan är ett unikt organ. Dess möjligheter och hemligheter verkar till synes oändliga, och hjärnforskningen tillhör samtidens kanske mest tilldragande och expansiva forskningsfält. Men nu höjs röster mot slentrianmässigt hänvisande till neurovetenskap och flera böcker och författare anklagas för att oproportionerligt och ibland grovt förenklat blåsa upp forskningsresultat om hjärnan för att passa en viss agenda. Enligt flera framstående vetenskapsmän, journalister och bloggare överskattas ibland nya om hjärnan i syfte att sälja böcker om hur vi kan förbättra vår intelligens, kreativitet och välbefinnande. Dessa kritiker har nu börjat cirkulera ett ord för denna överkonsumtion av neurologi och förenkling av psykets mekanismer – neuroporr.

De ihärdigste motståndarna till neuroporrens utbredning rannsakar nu populära  vetenskapliga neurologiartiklar, böcker och föreläsningar som sprids som troslära i media. Och det är lätt att själv förföras av skarpa inlägg om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärna, vilken sorts musik som gör oss mest lyckliga eller vilken sorts blå färg på väggarna som gör oss mest kreativa. Bloggarna och författarna – som kallar sig neurokritiker – attackerar inte själva vetenskaperna psykologi och neurologi. De riktar istället sin kritik mot alla reduktionister. De som tenderar att förenkla och inte sällan profitera på att vräka ur sig korta Tweets, artiklar och böcker om det mest komplexa i mänskligt beteende, gärna med en länk till en vetenskaplig studie för att signalera fakta och kunskap.

Vi befinner oss numera i neuroprefixets tidsålder där allt mellan himmel och jord verkar medryckande så fort det har något med neurologi att göra: Idag är bland annat Neuroekonomi, neuroteologi, neuropedagogik och neurojuridik egna ämnen på flera internationella universitet.

Dessa hybridområden signalerar ju vad vi trånar efter – både naturvetenskaplig enkelhet och öppenhet för tolkning och kulturella värderingar. Det finns än så länge ganska lite forskning inom vart och ett av dessa nya fält, vilket ofta leder till fantasifulla tolkningar när resultaten rapporteras i media. Eftersom det ännu inte finns tillräckligt med samlad vetenskap för att med viss säkerhet säga vad som händer i hjärnan när man exempelvis spelar ett parti poker eller blir förälskad ökar risken för att artiklar som framstår som vetenskapliga mest är spekulationer.

Deena Weisberg, vid Yaleuniversitetet visade för några år sedan i en studie, att helt vanliga vuxna studenter i neurologi var relativt duktiga på att upptäcka fel i på förhand påhittade forskningresultat. Men detta kritiska tänkande upphörde när man i nästa experiment stoppat in de tre orden ”Hjärnröntgen indikerar att”. Försökspersonerna accepterade då hopfantiserade resultat och analyser enbart på grund av anspelningar till neurovetenskap.

Det senaste året har mycket av detta ytliga tänkande kommit att debatteras inte minst efter publiceringen av Naomi Wolfs nya bok “Vagina” förra året. Flera neurokritiker stör sig på att hon i boken felaktigt redogjort för elementär neurokemi i syfte att bättre passa hennes argument om män och kvinnors beteende. Även en av USA’s mest kända psykologibloggare Jonah Lehrerkraschlandade i somras efter att det uppdagats att han inte bara grovt förenklat viss neuropsykologisk forskning, utan även fabricerat material för att passa sina smart formulerade tankegångar. Lehrer har genom några års snedvridande av fakta i bloggar och böcker, kunnat arvodera 20 000 dollar per föreläsning vid blott 31 års ålder. Neurotrash, skanderar nu flera kända vetenskapsjournalister och neurologer bland annat britten Raymond Tallis. Dessa granskare pekar på en ny klassklyfta mellan hjärnvetenskapen och populärvetenskapen. En klyfta mellan de som nöjer sig med att konstatera att vi har mycket långt kvar innan vi helt förstår hur tankar och känslor skapas och de som redan nu skriker ut till världen: Hjärnrevolutionen är här.

Taggad , , , , , , ,

Expressendebatt och min idé om Konstnärskap 2.0

Jag har just skrivit ett debattinlägg i Expressen som svar på både Madeleine Sjöstedt och Martina Montelius som jag menar måste förenas i en ny vision om hur vi talar om olika konstnärskap 2012. Språkbruk och status måste förändras och där kan vi lära mycket från Kulturekonomi och den stora debatten om humaniorans status.

Varför det är en god idé att lära sig mer om CrossFit

Jag hoppas det inte undgått någon att Träningsguiden i dagarna släppt Sveriges första tidskriftsnummer om CrossFit med mig som chefredaktör. Ett fantastiskt projekt som initierats av hälsoentreprenören och tidskriftsmakaren Ove Rytter med muskler från Fitness-Magazine och stöd från CrossFit-communityn inklusive Reebok. Det har varit en ära och ett nöje att få vara numrets chefredaktör Nu kommer förhoppningsvis numrets spridning skapa större kunskap hos gemene man och kvinna om vad CrossFit är och hur man kan komma igång.

Det finns mycket intressant med CrossFit förutom att det utan någon större debatt kan klassas som det främsta sättet att bli verkligt vältränad (om träningen utförs korrekt). Något av det mest intressant med CrossFit är att träningen bygger på gemenskap både i och utanför CrossFit-boxen. I boxen tränar man generellt med en tränare och ett gäng glada hälsofreaks som alla har samma mål – att bli bättre både i fysisk och mental förmåga. Gemenskapen är inte något unikt för CrossFit, men ofta förbisett som en hälsofördel, vilket är olyckligt. Forskare vid Brigham Young University och University of North Carolina at Chapel Hill publicerade nyligen en meta-studie av just sociala relationer och hälsa och visade att av de ca 300 000 som ingick i studien var människor med dåliga eller inga sociala relationer upp till 50% troligare att dö efter 7,5 år. Mycket av detta har man inom medicinen inte ännu forskat så mycket kring då man har ett alltför atomistiskt synsätt på hälsa och kroppen. CrossFit ser gruppen OCH individen som centrala i hälsomatrisen, och denna aspekt har under de senaste åren eroderats av den traditionella gymkulturen.

Den andra spekten är den affärsmodell som CrossFit bygger på, nämligen en närmast syndikalistisk-kapitalistisk modell där ca 4500 affilliates (certifierade CF-boxar) runt om i världen enbart abonnerar på rätten att använda namnet CrossFit. Detta skiljer modellen starkt från en traditionell Franchise-modell där alltifrån kläder, design och innehåll hårt kontrolleras av ”the franchisor” – centralorganisationen. I detta fall är det CrossFit, Inc. i Los Angelses som utbildar och certifierar tränare som tillåts använda namnet med dubbla versaler ”CrossFit”. Denna modell har nyligen varit i gungning då halva företaget är i stånd att köpas upp av en småskalig riskkapitalist Anthos Capital. CrossFit utvecklas istället av enskilda gymägare som utvecklar nya smaker av sporten och väjer själva hur de ska profitera eller inte.

Grunden i CrossFit är samtida forskning kring evolutionär psykologi och antropologi vilket får fler och fler att förstå grunden i vår fysiska och mentala utveckling och de otroliga effekter som ett skiftat synsätt kan ha  på vår kropp och mentala horisont. Att ställa sig utanför denna positiva rörelse är både dumt och kunskapsfientligt. Fler och fler människor är genuint trötta på att se vältränade ut istället för att faktiskt vara vältränade. Innehåll, inte yta är framtidens devis, både för vår kropp och själv liksom resten om samhället.

Tipsar om en bra artikel i The Messenger om CrossFit, funktionell träning och vetenskap. Läs!

Taggad , , , ,

Jag blev både upprymd, besviken, avståndstagande, ledsen och konfunderad av att höra att popvetenskapstjärnan Jonah Lehrer förfalskat vissa citat i sin senaste bok Imagine, något som fått honom att avgå från New Yorker och förlaget att dra tillbaka hela den tryckta upplagan av boken, plus eboken. Det är en duktig skribent, en av få med neurovetenskaplig skolning som också haft ett stort intresse för estetik och konst, vilket han kombinerade i sin första bok Proust was a Neuroscientist. Det är extra synd av den anledningen, men det är inte därför detta är en intressant händelse just nu.

Lehrer blev faktiskt tagen på sängen redan för några månader sedan när Jim Romenesko upptäckte att Lehrer direkt samplade tidigare artiklar han skrivit och satt flera stycken i ”nya” blogginlägg. Det blev ett semiupprört mediebrus men Lehrer fick då behålla jobbet på New Yorker. Men nu är journalisten som kallats ”superstar science writer” och ”wunderkind writer” tagen med byxorna nere och min initiala reaktion är: så farligt kan det väl inte vara. Jag menar, studierna han hänvisar till i böckerna och många blogginlägg har jag nästan alltid också läst om genom andra källor så det verkar inte fabricerade. Kanske han fortfarande står upp efter att stormen dragit förbi, tänker jag idealistiskt. Det är tyvärr mest känslomässigt önsketänk. Verkligheten är brutalt kallblodig.

För jag blir snart påmind om den stora skandalen med New York Times-reportern Jayson Blair som i en läsvärd intervju i Salon beskriver sina reaktioner av Lehers felsteg. Blairs i flera fall påhittade reportage ansågs vara de värsta fabriceringarna i tidningens historia och alltsammans beskrevs i en massiv artikel på över 7000 ord på New York Times förstasida. Min naiva tro på att media och dess läsare och annonsörer skulle kunna förlåta går snart över, inte minst när man i en mängd amerikanska medier redan läser att Lehrer kastat bort sin karriär inom press och media, som att den redan är ihoppackad och förseglad tillsammans med hans tre snart bortglömda böcker (som jag på många sätt tycker är briljanta, har dem allihop).

Förfalskaren Jayson Blair har sedan 2003 tvingats från NY Times till att bli karriärcoach, vad säger inte det om den resa han tvingats till efter sina felsteg? Blair säger också till Salon att han tror att det finns fler sura äpplen att hitta i Jonah Lehrer-grytan. Det borde ju han också veta bättre än någon annan. Sorgligt för Lehrer och hans nära och kära, men makalöst intressant för media som nu kan ge sina läsare banalt skvaller, så som vi är skapade för att lyssna noggrant till när helst det dyker upp.

Detta uppfattar jag som en historia om karriärshets, modern geni-kult och mediaekonomi. Lehrer som många lärt sig mycket av har uppenbarligen vid 31 års ålder hunnit med mer än många av sina äldre kolleger i mediebranchen någonsin kunnat drömma om. Jag tänker direkt på psykologiska problem, störningar kopplade till perfectionism och överarbetande. Psykologen Barbara Kilinger, somhar skrivit boken Workaholics: The Respectable Addics, förklarade i en bloggpost för en tid sedan kopplingarna mellan viljan till perfektionism och arbetsnarkomani:

When the pursuit of perfectionism and excellence becomes obsessional, the personality fails to develop normally, and chronic fears begin to immobilize psychological growth. The proud workaholic, torn between arrogance and growing insecurity, solves the dilemma by consciously identifying with only those positive attributes that project an idealized publicimage. A persona that broadcasts successhow that individual wants to be perceived—must be preserved, sometimes at any cost.

Kilinger menar att hjärnan jobbar övertid för att inte låta något förstöra bilden av den duktiga, perfekta personan. Även om det innebär lögner och självförnekelse, allt rationaliseras. För Lehrer tror jag att detta kan vara både en tid av avslappning, nu vet iallafall han att det inte blir värre än detta. Att oroa sig under flera månader, vilken har garanterat har gjort, för att riskera att bli avslöjad kan fräta på ens psykiska hälsa mer än något annat, speciellt när man är så unisont hyllad. Känslan av att manipulera verkligheten verkar starkare i dagens samhälle än någonsin tidigare, när vi nu har så mycket digitala och tryckta gränssnitt omkring oss att vi hela tiden kan riskera att bli utsatta för propaganda, reklam eller sena falsifikat.

Tills sist skriver Andrew Price i Good News Magazine en artikel som i det närmaste tar Lehrer i försvar, genom att kritisera oss, marknaden för de sorters texter som Lehrer skrev. Price menar att det är närmast omöjligt att i längden kunna skriva så mycket intressanta lätt-djupa artiklar utifrån avancerad vetenskap som Lehrer pressats att göra. Hans slutsats är att istället för att lägga ned TED, ForaTV eller alla tusentals lättlästa bloggar om supersvåra ämnen kanske vi ska rycka oss själva i örat för ett ögonblick. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket kittlande vetenskap och analys man kan producera varje vecka, året runt.

Fler länkar om Jonahgate: Salon  New York Times Huffpost Norran Business Insider

Jonah Lehrers perfektionism slutet för hans karriär

Taggad , ,

Tensta konsthall, Lundinfamiljen och abstraherade värden

Här skriver jag en översikt i Upsala Nya Tidning över det som hänt med Tensta Konsthalls utställning Abstract Possible och det efterspel som samarbetet med Bukowskis genererat:

Att en utställning har många teoretiska lager brukar vanligtvis betraktas som en fördel, då ingångarna blir vida och associationerna många. I Abstract possible blir inte bara ingångarna många utan utvägarna likaså. Tensta konsthall och Maria Lind kan kreativt hitta olika förklaringar till komplexa invändningar som rör samarbetet och parallellt söka trovärdighet bland annat genom den antologi som man, enligt uppgift gett ut tack vare det arvode Bukowskis betalat Lind. ”Contemporary art and its commercial markets” är en välskriven och intressant publikation men riktar fokus på större frågor, inte åt det här-och-nu som Lundindebaclet som är knäckfrågan.

Ironiskt nog är det abstraherande av värden och utsagor som är temat för Tenstas senaste projekt också de metoder som man använder för att undvika att ta ställning på ett etiskt tydligt sätt. Att konsthallen inte vill avslöja storleken på det arvode som Maria Lind erhållit av Bukowskis är den sista spiken i kistan för konstens asymmetriska förhållande till sina abstrakta finansiärer.

Taggad , ,
%d bloggare gillar detta: