Kategoriarkiv: Philosophy

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Taggad , , , , , ,

Får Gud plats i dagens verklighetsmodeller? Om vetenskapens mordförsök på religion

En mängd bloggar, tankesmedjor och böcker har nyligen reagerat på möjligheten för religion och vetenskap att samexistera. Inte minst efter Alain de Bottons nu famösa TED Talk och efterföljande förslag om att bygga ett sekulärt tempel. I den anglosaxiska världen är det främst Templeton Foundation som arbetar för denna idé men många framstående forskare och debattörer argumenterar utifrån religiöst patos för att religion inte nödvändigtvis behöver förkrympa den vetenskapliga processen. I Sverige är detta en icke-debatt eftersom vi har så pass sekulariserade institutioner så att tro sällan kan influera beslut.

Evolutionsbiologen Jerry Coyne har i debatten myntat begreppet ”Accomodationism” för den ideologi som gärna ser möjligheter för religion att fortleva i ett annars rationellt/sekulärt samhälle. Neurologen David Eagleman har i ett smajlande häckel över nyateisten Sam Harris myntat ”possibilianism”, även detta en ny variant av den gamla agnostiska positionen. I en intervju i The New York Times uttrycker Eagleman sin djupt pragmatiska hållning till kunskap:

”Our ignorance of the cosmos is too vast to commit to atheism, and yet we know too much to commit to a particular religion. A third position, agnosticism, is often an uninteresting stance in which a person simply questions whether his traditional religious story (say, a man with a beard on a cloud) is true or not true. But with Possibilianism I’m hoping to define a new position — one that emphasizes the exploration of new, unconsidered possibilities. Possibilianism is comfortable holding multiple ideas in mind; it is not interested in committing to any particular story.”

Att ta ställning mot religion som ett parallellt (och möjligt) tankespår är i ett land som USA inte helt förvånande, även om det ter sig ganska radikalt här i Norden. Men med tank på att  I studien the British Council international survey on evolution  som nyligen gjordes visades att en fjärdedel (27%) av amerikaner helt förnekade möjligheten till att tro på evolution och Gud samtidigt. Vad en sådan ”faith-of-the-gaps” kan skapa för konsekvenser för vetenskapens ställning hos allmänheten bör inte underskattas men vetenskapens vara eller inte vara är inte avhängigt en individs trosuppfattning. De flesta historiska vetenskapsmän som Newton, Einstein, Copernicus, Max Planck samt flera nya som Francis Collins, Ken Miller och Martin Nowak. Detta kan man anta inte påverkade jättemycket för att hindra deras respektive framsteg inom sina discipliner, men det är naturligtvis omöjligt att mäta detta idag, man behöver en experimentell situation där en religiös dogm påtvingar ett ”research bias” som ger ett missvisande resultat. Problemet med detta, även om det gick att konstruera ett sådant experiment är att det finns oerhört många andra små tankefel som kan korrumpera forskning som inte är religiös så det verkar knappast rädda vetenskapen nämnvärt.

Men om vetenskapens metafysiska utsvävningar som ständigt lanseras och debatteras, nyligen av fysikerna Laurence Krauss och Stephen Hawking kan påverka kultur och gruppmoral mot ett mer gudlöst samhälle, kommer något radikalt att förändras i vårt välbefinnande? Som Rickard Dawkins så riktigt konstaterat så är ju alla människor på jorden extrema aeister i det att vi inte tror på 99, 99 % av alla religoner och tillhörande dogmer som någonsin extisterat. Så, kommer vår kultur förändras så mycket om vi når 100? Jag ser inga tecken på detta, varken i forskning eller i observerbar empiri. Men en som knappast håller med mig är astronomen och fysikern Victor Stenger som i sin kommande bok God and the Folly of Faith argumenterar för att det faktiskt går att plocka fram konkreta fall som historiskt visar att kristendomen har hållit tillbaka vetenskapen. Håll utkik efter denna bok, tills dess rekommenderar jag Templeton Foundations Big Questions Online-projekt och deras Essay-projekt där frågan om gud och vetenskap ställs till ledande tänkare här. Själv tror jag att nobelpristagaren Steven Weinberg hade rätt: ”Science does not make faith in God impossible, it just makes it possible to NOT believe in God.”

Taggad , , , , , , , ,

Kulturvärldens moral utmanas – om marknaden, Bengt Ohlsson och gruppdynamik

Bengt Ohlsson publicerade igår en krönika på steroider i DN om huruvida man får motsäga klassiska vänsteråsikter som kulturarbetare. Ja, Ohlsson följer både ett flockbeteende genom att det blivit mer rumsrent att företräda en politisk pragmatism även till höger, men han går också kraftigt emot strömmen genom att bryta med sin egen grupps (”kulturvänstern”) moraliska värdegrund, åtminstone i enskilda frågor. Allt det här går tillbaka till en lång polemik mellan konsten och makten, kulturen och marknaden eller om man så vill vänster mot höger och omöjligheten att skapa en tydlig plats utanför denna förenklade världsbild.

John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets mest tongivande ekonomer, argumenterade sin überliberala idélära till trots mot att konstnärer (vänster?) och ekonomer (höger?) någonsin kan utväxla kunskap och erfarenheter med varandra och föra dialog. För en genomsnittlig kulturarbetare i Sverige idag är Galbraiths dikotomi mellan kultur och ekonomi helt självfallna. Man vill generellt hålla sig borta från krafter som anses konservera maktstrukturer och liksom alla människor vill man ogärna motsäga sig själv genom influenser från andra källor än de som bekräftar flockens åsikt. Bodil Juggas gör detta tydligt i Arbetarbladet då hon tydligt uttrycker att Ifrågasättandet med stort I är en trossats som konsten alltid bör följa, vilket detta leder till tesen att slussenförslaget som nu ska genomföras är FEL. Confirmation bias är ett psykologiskt begrepp för vår förmåga att främst lyssna till argument som inte motsäger vår på förhand etablerade världsbild. Juggas bör titta extra på sina motståndares åsikter, kanske de kan innehålla några korn av sanning de också, ibland.

Det konstnärliga innehållet i ett verk, pjäs eller bok riskerar genom detta låsta tankesätt att neutraliseras av den möjliga ekonomiska vinningen eller motprestationen. Sell-outproblematiken är gammal och trött. Detta tänkta nollsummespel mellan vad man tjänar genom sin konst kontra hur subversiv man kan vara likställer per automatik de ekonomiska ramarna med en begränsning snarare än en möjlig källa till frigörelse. Konstens autonomi är den heliga kon här, som fåfängt ställs mot dagens krympande kulturbudgetar, byråkratiska finansieringsstrukturer och den djupt sårade europeiska ekonomin. Enligt en av världens ledande konstsociologer Hans Abbing är beroendet av statliga stipendier och offentliga ekonomiska strukturer snarare ett hinder mot utvecklingen av konstnärers autonomi. För honom är autonomi synonymt med en större integration med marknaden, alltså en mångfald möjligheter att finansiera kultur. Ur politisk synvinkel är den konstnärliga autonomin naturligtvis ett luftslott, skapat för att lura i kulturarbetare och kulturinstitutioner att de ekonomiska, sociala och politiska krav som ställs på samhällets samtliga medborgare på nåt magiskt sätt inte skulle gälla dem. Och vill vi som exempelvis curatorn Maria Lind tala om staten som garant för en god konstnärlig finansiering kunde vi nyligen med slem i halsen läsa om CIA’s Propaganda Assets Inventory som under 20 år finansierade Jackson Pollock och andra konstnärer i ett uttalat propagandakrig mot Sovjet. Autonomi?

Det som samtida konst och kultur är världsbäst på – att skapa fundament för kritiska diskussioner – måste ständigt behandlas med yttersta ödmjukhet inför den kunskap som vi förfäktar och den kunskap vi hatar. Vara kritiska mot vårt kunskapssystem, inte bara vår kunskap.

En av världens mest citerade moralpsykologer, Jonathan Haidt menar att våra värderingar knappast är av ett rationellt övervägande slag, utan kommer från en flockmentalitet, precis vad Benke Ohlsson flera gånger var inne på i sin artikel. Haidt menar att det finns kunskap på båda sidor av höger-vänsterskalan som är extremt värdefull, men eftersom många akademiska och kulturella kretsar domineras av vänsteranhängare missar vi ofta en del viktig kunskap. Han påvisar exempelvis att konservativa ofta är bättre på att förstå nyttan med bevarandet av vissa fungerande strukturer och värdegrunder, vänsteranhängare har en vana att vilja riva ned strukturer, vilket inte alltid är av godo. Även om jag aldrig någonsin betraktat mig som konservativ kan jag se mycket positivt i konservativ, liberal och högerpolitisk teori. Haidt har i många studier visat hur vi skapar vår moral och värderingar genom ett grupptänk, snarare än rationella överväganden. Detta tycker jag Benke Ohlsson beskriver bra utifrån en personlig reflexion, han försöker säga att han ogillar att haka på en åsikt bara för att man omfattat den tidigare.

Tanken om konsten och kulturen som helt autonom sträcker sig tillbaka till upplysningen och den kantianska definitionen av estetisk upplevelse som någon helt funktionslöst och omätbart. Här tänds en gnista till romantikens syn på konst som sakralt och heligt. Ett hoppets fackla brinner sedan 1936 genom Walter Benjamin och essän Konstverket i reproduktionsåldern, där han förfäktade att konstens sakrala ”aura” och autenticitet var beroende av samhällets produktionsförhållanden. Inspirerad av Marx menade han att det därför under den innovativa moderniteten, med utvecklandet av tekniker för massproduktion, som konst med sakral aura kunde förlora sin upphöjda ställning och göras tillgänglig för massorna. Benjamin var dock helt fel ute när han förutspådde att tekniska framsteg kunde sudda ut skillnaderna mellan högt och lågt. Vad han istället startade var en rörelse av teori om subversivitet som kommit att övergå i hat mot den västerländska modellen av demokrati och liberalism – marknaden. Vi i konstvärlden skrattar idag med ena mungipan åt den flitigt använda devisen under 68-revolterna: ”Man kan inte bli förälskad i en tillväxtkurva”, men bejakar marxistiskt genomsyrad, sekelgammal teori med andra. Anti-kapitalism som tankegods har påverkat generationer av kulturarbetare och deras bild av vad de är och hur de ska arbeta, och resultatet idag är få och begränsade finansieringssystem för kultur, inte minst i Norden där kulturen i stort sett är helt offentligt finansierad, delvis för att vi haft turen att ha goda och fungerande statliga myndigheter.

Så frågan är vem som egentligen producerar kulturen – finansiären eller konstnären? En fråga som alltid verkar självklar ända tills en del eller hela finansieringen rycks loss, som nyligen i flera stora europeiska länder, Holland och Storbritannien som tydliga exempel. Då blir det tydligt att kultur och ekonomi lever i ett system av symbios, precis som kultur och politik eller kultur och utbildning. När den franske filosofen Jean-François Lyotard under 80-talet skrev att kulturen riskerar att anta maktens språk, struktur och tankesätt, lästes det av somliga som att konsten och kulturen alltid ska begränsas inom sitt egna fält. Men det bör snarare ses som en möjlighet att översätta det samhällsnyttiga, lekfulla och gränsöverskridande i konsten så att även maktens företrädare förstår, tvingas förstå vad konsten FAKTISKT bidrar med i samhället.

Amartya Sen - nobelpristagare, nationalekonom, marxist

Benke Ohlssons sökande efter en nyansering av våra olika identiteter fick för några år sedan en fantastisk analys av den marxistiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i boken Identity and Violence – the illusion of destiny, 2006. Han angriper vårt sekteristiska våld som uppstår genom uppdelningen av individer som tillhörande EN grupp, EN identitet, Sen kallar detta sectarian singularity. Han vill att vi ska hitta nya vägar för att sluta se människor och samhällen som binära oppositioner och istället se möjligheten för att omfatta många identiteter som religion, nationalitet, klass, kultur, kön, språk, politiska åsikt, hudfärg, fotbollslag, klädstil, musiksmak och en mängd andra markörer som kan binda oss samman i olika, ibland men inte alltid, överlappande grupper. Kanske kan vi alltså tillhöra kulturvänstern, men ändå omfatta idén om en fri marknad, göra subversiv konst samtidigt som vi vill bevara andra delar av samhället. Kanske kan en kulturarbetare vara intresserad av ekonomi samtidigt som hon är kritisk till delar av vårt ekonomiska system, något som låter självklart, men inte i ljuset av Jonathan Haidts teorier om gruppdynamik och moral som ett vi-och-dom-tänkande.

Kulturarbetare bör tala mer om ekonomi, inte mindre. Och vara ödmjuka inför att vi inte behärskar dagens komplexa finansiella system, både på lokal och globala nivå. Det gör ju knappt ekonomerna själva. Därför bör vi gå emot vår konstnärliga intuition och lyssna mer på ekonomer, statsvetare och en och annan högerteoretiker för att söka närma oss metoder för hur marknaden kan hjälpa vår sak – konstens intressen. Detsamma gäller ju självklart högern som måste lära sig lyssna på socialvetenskaperna och konstnärerna som kan lära ut mycket om världen. Nyttan med detta i förlängningen är en professionalisering av konstnärsrollen, med ökade löner, arbetstillfällen och produktionsmedel som resultat. Kanske kan på så sätt samhällets behov av kultur befästas och reaktiveras i marknadens tidsålder. Och vår aversion mot multipla identiteter och trossystem kan kanske utmanas, bara en aning.

Nämnvärda kommentarer i övriga medier:

Nina Lekander i Expressen
Lars Anders Johansson i Barometern
Debatt i Studio Ett i P1
Marcus Birro i Expressen
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Lisa Magnusson i Metro
Dan Wolgers i Aftonbladet
Samtal i P1

Taggad , , , , , ,

Vad är egentligen ‘neurocinema’? Min text i tidskriften FLM

I senaste numret av Sveriges bästa filmtidskrift FLM skriver jag om neurocinematics och neurokosmetika i en betraktelse av droger, hjärnan och i synnerhet mainstream-thrillern Limitless som nyss gick på svenska biografer. I filmen spelar Bradley Cooper och Robert De Niro upp ett faustiskt drama där Cooper finner en drog som gör honom till übermench. Mina resonemang är minst sagt kritiska till psykofarmaka och den industri och människosyn som driver handlingen i filmen framåt. För vad väljer Cooper att göra efter hans nybefriade hjärna lär sig allt och allting? Han blir börsmäklare. Inget nödvändigt fel i det, med tanke på hur ekonomin i väst ser ut kanske det är det bästa han kan göra. Märkligt bara då att från konstnärlig bohem med författardrömmar till slipad börsmäklare och sedermera politiker. Säger något om samhället syn på lyckad människa månne?

Ur texten:

Att hjärnan blivit 2000-talets slagfält för alla möjliga typer av idéer är kanske inte särkilt konstigt, då vi sett en explosiv utveckling där bioteknik, medicin och psykologiska behandlingsmetoder förfinats och under senare tid möjliggör en förändring av vad människor tidigare betraktade som en sammanhållen, individuell personlighet. Idag börjar idén om hjärnan som ett organ som kan modifieras hur som helst, spridas i populärkulturen. Med ett sådant synsätt kommer naturligtvis även möjligheten att mer osentimentalt förändra egenskaper eller till och med personligheter för att kunna åstadkomma drömmen om det perfekta livet.

Få filmer har presenterat en sådan cynisk och kosmetisk bild av hjärnan och i förlängningen själva vårt ’jag’ som Limitless (2011). I den möter vi New York-losern Eddie Morra (Bradley Cooper), som i inledningsscenerna beskriver sitt trassliga författarjag, med brist på självkontroll och motivation. Under ytan anas den annars så typcastat stilige Cooper, men i filmens inledning verkar Eddie Morra snarare vara ett fall för socialen. Ända tills ex:ets bror, langaren Vernon (Johnny Whitmorth) öppnar en möjlighet att förändra huvudkaraktörens håglösa liv med ett faustiskt erbjudande. Han ställer först retoriskt frågan om Morra känner till att människan endast brukar använda 20 % av sin hjärnkapacitet, och en med nästkommande gest skjuter han fram allas vår moderna lösning på världsproblemen – ett litet piller. Med denna testade och godkända drog, lovar Vernon att Morra kommer att bli den han innerst inne alltid velat och vetat att han kan bli, han kommer ha tillgång till 100% av sin hjärnkapacitet. Men allt är inte guld och gröna skogar i de förlovade pillrenas land, för i filmens allra första scen ser vi en välklädd Morra på väg att ta sitt liv, så bieffekterna av det perfekta livet har redan introducerats genom en icke-linjär berättelse. Pillret i fråga, NZT-48, är dock precis vad karaktären Morra behöver – hjärnans och därmed också hela livets dörröppnare. Eddie Morras egna ord efter att ha testa kuren under några dagar: ”I was blind but now I see”.

Klicka på bilderna för att läsa artikeln.

Sida 1

Sida 2

Taggad , , , ,

Black Swan Theory as a Means To Reinvigorate Art Criticism

Is art a Black Swan?

In my new article in Expressen I make the case for connecting the cultural criticism of late with the almost seamless expansion of science and other knowledge systems of today. I use Nassim Nicholas Taleb’s Black Swan Theory in order to argue for a greater diversity in analysis and interpretation within the field of art criticism, but without a doubt this is a reasoning that should infiltrate all cultural, philosophical and political criticism.

Art rascal Lars Vilks comments and briefly dismisses my points as ”already been tried” and misses his own point that art today must gather its raison d’être from without the art field. Thus, to best analyze the expanding field of art, critics should at least try to develop their limited and one-sighted experience and knowledge. Art really creates black swans all the time, I can just mention some recent examples in Marcel Duchamp, Warhol and Cindy Sherman. The entire field of art has been forced to re-examine its paradigm because these individuals found new ways of looking. So today, I predict that science, economics or ethnology will strong allies in the next game change.

Nassim Nicholas Talebs recently wrote this beautiful piece about the human and natural economic worlds. Read it!

Taggad , , , , ,

Science and Religion Compatible? Yes and No – Let’s Look Pragmatically

science cartoon
The one true debate of contemporaneity is the science-religion dispute; it hold the last block of reasoning that plagues most people that feel sliced in between the idea of religion, faith and transcendence and rational thought, science and verifiability. Astrophysicist Sean Carroll (not to be confused with Sean B Carroll, evolutionary biologist) of the Discover Magazine blog (definitely not to be confused with the Discovery Institute’s blog!) shares very interesting thoughts on the issue of closing the gap between science and religion.

cover500carrollThis issue has been raised in abundance historically, but during the 20th century atheist scientist came more and more into prominence and fundamentally changed the landscape for religion and a close cousin of science.  The latest attempt championed by many atheist scientists, as well as theists have labeled itself Accommodationism, in short trying to accommodate both a religious faith as well as scientific progress. Carroll does not or tries not to disprove a possible compatibility of science and religion, but he puts brackets around it. Saying:

The reason why science and religion are actually incompatible is that, in the real world, they reach incompatible conclusions. It’s worth noting that this incompatibility is perfectly evident to any fair-minded person who cares to look. Different religions make very different claims, but they typically end up saying things like “God made the universe in six days” or “Jesus died and was resurrected” or “Moses parted the red sea” or “dead souls are reincarnated in accordance with their karmic burden.” And science says: none of that is true. So there you go, incompatibility.

Carroll is interested in keeping inconsistencies out of his tradition and institution, and frankly put: religion is a waterhole of inconsistencies and questionable facts. And as for the sake of keeping intact the scientific community with its deductive methods and standards, I totally agree – religious organizations’ claims of factual events (like Jesus rising from the dead, incarnation, the existence of heaven) are by and large false. But this does not necessarily mean that the endeavor to bridge the social, psychological and institutional gap of science and religion should be rejected.

Anthropologist Scott Atran, who has studied the evolution of religion in history, irrationality and the religious base of terrorism has a fundamentally different view of this issue. In long debates at Edge.org as well as in What is your dangerous idea by John Brockman he asserts that “Religion is the hope that is missing in science”. He grounds his thinking in scientific studies of how religion can and does affect peoples lives, and the way religion in its better moment does affect science. He finds no evidence that scientists or atheists live a more moral life than theists, there are many arguments pro and contra.

Religion, he continues, is a knowledge system, which does not – as opposed to science – treat important human anxieties such as death, birth, loneliness and happiness as incidental accidents in the universe. atranReligion instead, treats these features as central in the universe. And here is of course the lure of religion – its system of belief mirrors the way each individual ponders his/hers place in the universe. However, I do not agree with Atran when he points to the lack of address of science to the issues of love, death and eternity. There is plenty of interesting science written about life and death, but nothing is conclusive and almost always lacks the PR-packaging that religious organizations have perfected through thousands of years (Although recent reports from around the globe clearly shows that atheists are trying their best to catch up).

I do argue in the same manner as both Carroll AND Atran, but my focus is from a pragmatist’s standpoint: I agree that the substantiation of Gods existence is not well-defined and his/hers presence is completely unnecessary to fit the data when we observe the world, and that it adds useless (but pretty) layers of complexity without any relevant increase in understanding. But I also think that science and religion are not incompatible and we can certainly imagine a religion that is directly correlated to new scientific findings and keep intact the nonaligned status of scientific thought. But whether or not the accommodationalists are on a path toward greater scientific integration in religion and whether or not the Tempelton Foundation’s enterprise to debate non-scientific issues life with the use of scientists and theologians alike is something for the future to decide.

More articles and news on the science-religion debate here, herehere, here and here

Taggad , , , , ,

Obama to Replace Bush’s Bioethics Posse

Stem_Cell_Cartoon

Members of the President’s Council on Bioethics were told by the White House last week that their services were no longer needed and were asked to cancel a planned meeting, a council staff member said Wednesday to The New York Times.

The rumour has it that the bunch was dismissed due to the inherent design by GW Bush in 2001 as an advisory group on philosophical issues of bioethics and behavioral sciences issues. Basically he instated them to advise him on the controversial stem cell debate that blossomed at the time. The One President Obama will appoint a new bioethics commission shortly, one that surprisingly is meant to offer more ”practical policy options”, as told by The White House.

Bush’s council was first led by Leon Kass of the University of Chicago and, since 2005, by Edmund Pellegrino of Georgetown University. Kass has been famous for his conservative views on stem cell research, cloning and euthanasia, and consequently got lots of flak for being an ideologue under Bush.

My vote for its new chiarperson goes to Jonathan Glover, philosopher and professor at the Centre of Medical Law & Ethics at King’s College London, great thinker in the field, althouth he is not American so for the moment all bets are off.

Taggad , , ,

Totally Un-Unreadable Books – How does Amazon Know?

Amazon has some pretty handy systems of book recommendations running on their servers, but as a customer you cannot help feeling a bit controlled, moulded and steered in certain (money spending) directions. Through their system om gathering what you buy and what others buy, they keep your interest up. A braniac at Google Answers makes some good points on the behaviour of why we buy at Amazon; its is basically a simple algorithmic model combined with a large pool of data on how we spend money, but it does in return, seldom register information of what we think about certain books. amazon_download_free_books_digital_pdfAmazon has a rating system but which is still arbitrary, not compulsive to fill in. Buying a cookbook by Bill Gates, for example, would not decisively signal if you like cooking in general or just wish out find out about the richest nerd ever lived. In an interview with Steven Johnson, author of Interface Culture, he further comments this, and connects it more to how the brain registers and ignores information clusters, compared to, say, ants.

But all this aside I do want to reccomend a few no-brainers-to-buy: Last year’s most I’am-a-highbrow-Dan-Brown-hating-V.S.-Naipaul-reading-intellctual title is certainly Neuroarthistory: From Aristotle and Pliny to Baxandall and Zeki, by John Onians. Its a must-have. Upcoming in November 2009 is Irving Massey‘s The Neural Imagination: Aesthetic and Neuroscientific Approaches to the Arts. Should be an interesting comparison within the fields of art and nueroscience. obamaArtist and former neurologist Warren Neidich‘s new book Lost Between the Extensivity / Intensivity Exchange with essays by Sven-Olov Wallenstein, among others should be great. Last but not least is Shepard Fairey‘s Art for Obama: Designing the Campaign for Change. I really want ot find out the deal with that one!

For a less bluntly promoted marketplace of books, check the books.google.com that is getting flak from all corners of the world for their new book scanning project. Making all books searchable is one of the greatest endeavor of humanity, I dare to say. Go Google, Go!

Taggad , , , , ,

Science Gurus Gather In Origins Symposium

origins
The Origins Symposium
at Arizona State University was held a few days ago inaugurating a new initiative called The Origins Initiative at ASU. The leading numero unos of the science world gathered for a dozen panels about the world and its intelligibility. From the program:

In partnership with The Science Network, this unprecedented event will bring together 70 of the world’s leading scientists and scholars, including 8 Nobel Laureates, and the world’s pre-eminent scientific public intellectuals, for three days of panels directed at exploring important outstanding research questions, and will be capped by several remarkable associate activities, including a full day of public lectures and panels at the 3000 seat Gammage Auditorium on ASU’s Tempe campus.

The only problem I have with the perspective of the The Science Network and Lawrence Krauss, who initiated this symposium, is the exclusion of social and humanist sciences. There is only one panel about the contemporary culture, and it could very well be parallelled with a panel on consumption, culture and the political Bios. And why not include a few artists and art historians while you’re at it?

Watch out for the videos, they will be posted here soon.

Taggad ,

What is Biopolitics Pt. 1 – The Vatican Answers

I get a lot of questions from time to time about the nature of the all-so-obscure concept of biopolitics. It eludes myself many a times, while it always stays much alive in theoretical debates on racism, ecology, activism or health care regulation. The concept of Biopolitics or Biopower is grounded in Michel Foucaults writings in The Will To Knowledge and in lectures collected in The Birth of Biopolitics, for example. He saw biopower as completely and utterly connected to his philosophical analysis of political power, and to the concept of governmentality. Foucault saw the modern western state and its regulation of its subjects (citizens) through ”an explosion of numerous and diverse techniques for achieving the subjugations of bodies and the control of populations.” But I would not build my analysis of today’s political organisation of the state technology of control solely on Foucault, since he clearly states in his lectures at College de France between 1978-1979  that he has no intention to study the development of governmental practice, the problems raised, the tactics chosen etc.

For me his view was interesting but very limited and most people use a hybrid concept that derives from people such as Donna Haraway, Giorgio Agamben and Michel Hardt and Antonio Negri for a contemporary update of the term. Foucault was deliberately vague in his writings and definitions of the term ”life”, which is of course fundamental to his thoughts on biopolitics, which is a useful enterprise, since the ever changing field of the life sciences have constantly redefined the notion of life in accordance to developments in medicine, neuropsychology and genetics during the last 200 years. So we today see some of the most important political force of biopoltics in the political economy well as in genetic selection and human reproduction in medicine;  Regulation and law in the areas of abortion, euthanasia, artificial insemination etc present hard practical dilemmas in newly formed areas such as bioethics and neuroethics: how to control or let people live free in the (post)modern state?

A current area of debate in this pressing matter is of course the issue of contraception as recently was commented in a now (in)famous preaching by Pope. New York times wrote a devastating blow to the Pope’s weak rhetoric and The Economist provides an interesting analysis as well. What is at the core is a fight over the interpretation of human sexuality, as a means of upholding ideology between rigid scripture and pragmatist modernity. Since the Vatican is an institution of control – control over interpretation and practice of Catholicism – it struggles between upholding the means of control and the unequivocal research showing that condom use is  positive in the war on HIV, not negative as the Pope suggested. 

Stay tuned for next chapter on BioPolitics! 

Taggad , , , , , ,
%d bloggare gillar detta: