Kategoriarkiv: Neuroaesthetics

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Annonser
Taggad , , , , , ,

Pengar är den stora frågan i kulturens framtidsfabrik

En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.

Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.

EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.

Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.

The Rise of Neurocinema

Fast Company has a brilliant piece on Neurocinematics, the area in which fMRI scanners infiltrate the domains om film and cinema. The article focuses mostly on the industry of neuromarketing and not so much on the artistic side of  it all. But it is fair to say that the testing grounds for endings of movies and TV-series will in the future contain EEG, fMRI and what not.

Taggad ,

Neuroreview in Latest Issue of Frieze Magazine

Oh how I adore the practice and style of the Neuroreview (I attribute myself for that neologism). The method is a difficult one, though. Try blending the self-annihilating prose of neurophilosophy with the transcendent materialism of international art criticism and you in a black hole of concepts and (parallax) point of views.  But I still love the effort och fusing introspection with artistic pondering. In latest Frieze Magazine lecturer in English Michael Sayeau writes about literature and the way of the brain:

New forms of communication and transformation disrupt our senses of space and time, while developments in the human sciences call into question many of the age-old ways in which we have understood who we are.

Spot on. Continue reading here.

Taggad , , , ,

The Enlightened Brain – It’s not Your Intellect, It’s your Brain’s

This past week the Karolinska Institutet in Stockholm have gathered the world’s foremost neuroscientists for a riveting symposium on the neurological bases of disease, art, emotion and consciousness. the name of the symposium is very non-Cartesian, anti-dualistic: The Enlightened Brain – Evolution and Development of the Human Brain.

Semir Zeki, Hugo Lagercrantz, Eric Kandel, Morten Kringelbach, Tania Singer, Torkel Klingberg and Jean-Pierre Changeux were some of the greats giving interesting lectures within their respective fields. I leave you wishing for more with an excerpt of Jean-Pierre Changeux lecture ”The Neuroscience of art”:

Any neurobiological hypothesis about artistic creation faces the combinatorial explosion of the 85 billion of neurons that compose the human brain. There is a need for rules that constrain and restrict in a top-down manner the selection of representations generated in the artist brain and which result in the personal style and quality of the work together with its efficient social communication and shared interpersonal recognition. These règles de l’art, hypothetically viewed as acquired patterns of connections, or scaffoldings, stored in long-term memory, include, among others: novelty, the coherence of the parts within the
whole (Alberti’s consensus partium), parsimony or the most frugal route of expression (Herbert Simon), the tension between bottom-up realism and top-down abstraction, the search for shared social recognition and the artist’s conception of the world (for instance the ”noble ideas” (belles idées) of Nicolas Poussin) (Changeux 2008).
Taggad , , , , , , , ,

Scanning for Picasso, Dalí Found in fMRI Study

Neuroscientist Yukiyasu Kamitani have in a small-scale study scanned a dozen students watching images by Picasso and Dalí trying to find patterns in their brain activity. Through the findings they purport that scientists will be able to read your mind when it comes to the exacts neural differences between artworks by different artistic hands. New Scientist reports.

The study was conducted at ATR Computational Neuroscience Laboratories in Kyoto, Japan where the team showed 12 students images of Picasso and Dalí while scanning their brains using functional MRI. A computer program then identified patterns in activity that were supposed to be unique for each of the two artists. But the program ”merely” completed about 80% of the guessing game, a bit more than just guessing.

Crucifixion (Hypercubic Body) by Salvador Dalí

The most interesting finding was that to identify the artists, the computer program relied on activity in multiple brain regions, not just the visual ones. But, we must be very wary to make statements about how the brain process styles, since this is not just biochemically given, it is also a matter of training the brain to see and identify images off multiple sorts.

Studies conducted on chess players find that a trained eye can remember and identify a given set of chess pieces but only if it correlates with a known scenario within the game of chess. A control group then has much harder remembering any such scenario, random or not.  So memory and constructed patterns in our minds can surely play a vital role for how these relults play out. I would advise mr Kamitani to continue the interesting research but extending it to art students and artists alike.

Taggad , , , , ,

Neuroreview: Hayward Gallery Got The Looks But Not The Brains

As I reported some time ago, The exhibition Walking in my mind recently opened at the Hayward Gallery in London and now some of the first reviews of it arrived. Critic Brian Dillon opens up with what seems to be a googling interest for art history’s neurological underpinnings, but he is, bluntly put, underwhelmed. But scoring easy points dissing Semir Zeki is not good journalism, maybe Dillon also should have read Warren Neidich, Zack Lynch or David Lewis-Williams before he just sneezed at the subject. The exhibition is for Dillon not more that  show ”about the act of artistic invention, rather than the rigors of thought as such”, and he totally omits the quite interesting catalogue texts.

brainThe Guardian gives a full-on review, critic Laura Cumming protrudes the installations and their underpinnings, but her uninterest in delving inside the minds of the curators when making claims about ana exhibition as a metaphor for going inside the artist’s mind, is telling for the crappy art criticism of today. Dillion is a more senior art critic but still, the review gives me utter dissatisfaction, as does Cumming’s last words:

The best way to experience Walking in My Mind is probably to forget this issue altogether (How to represent the mental space of the mind inside the gallery space) and see the show for what it is: a handful of good and serious artists caught up in a summer blockbuster. The rest is a lacklustre funfair.

I have also conducted an interview with one of the participant in the show Bo Christian Larsson, read it here.

Taggad , , , , ,

New Interview with artist Bo Christian Larsson

Larsson_Welcome_to_the_jungleAs I reported in a previous post, The Hayward Gallery in London recently opened a summer show on the aesthetic brain called Walking in my mind. I caught up with the only Swedish participant in the show, Bo Christian Larsson, for a brief interview through the web. In the interview I ask him about his work, the theme of the exhibition and what he reckons of the critic as a neurologist.

Jump to the text to find out what he answered.

Taggad , , , , , ,

New Research on Museums and Neuropsychology

One of the world’s first cross-disciplinary projects of empirical neuro-aesthetic research has recently been made public at the Kunstmuseum St. Gallen, Switzerland. The question is basically philosophical, but as neurophilosopher Patricia Churchland have explicated philosophy’s ground have always been challenged by scientific breakthrough and thus moved its realm furht toward the unknown. In this case the question ”Can the perception of ‘art’ be measured?” will possibly now be answered empirically, instead of philosophically, at least in the closed setting inside the Museum in Switzerland.

Modell_12_1eMotion – Psychogeographic Museum Cartography is the title of this research project, funded by the Swiss National Science Foundation. It follows in the conceptual tradition of Alexander Dorner, the preeminence of 20th century curating, by investigating the museum as a ”force field”, or kraftwerk. eMotion takes the concept of psycho-geography, mostly used within the field of architecture, to analyze the data that will spring from the 4-year project. In 2010 we will hopefully know more about this interesting endeavor, but right now the project can be experienced in situ at the Museum i St. Gallen.

Read more about it here.

Taggad , , , , ,

Hayward Gallery Goes Neuroaesthetics

2hirsch252_8862a55d97

The Mind In The Cave: Thomas Hirschhorn's Cavemanman

Neuroaesthetics just made another poke at contemporary art when an interesting show recently opened at the Hayward Gallery in London under the title Walking In My Mind. The exhibition gathers ten artists from USA, Europe and Japan that all have made works that can be “read as translations of the human mind into physical form.”, using the words by one of the two curators Stephanie Rosenthal (the other being Mami Kataoka). In her catalogue essay for the show Rosenthal tries to outline a non-engaged theory of mind and art institution. She does best in her attempt to relate works such as Thomas Hirschhorn‘s work Cavemanman. The work is described as a way of trying to structure the viewer’s mind as in a cave with cavities ”where you put something inside, with garbage, with unspeakable things.”. Sure Hirschhorn knows that he he working with metaphors, but I have a hard time seeing his cave metaphor pared with Hegel’s theory of absolute mind how this is more than a naive attempt at talking about the brain through an established artistic practice. Sorry Hirschhorn!

Much more intriguing is psychologist Susan Blackmore’s text ”Mysteries of the Mind”. In it she makes interesting (although no ground-breaking) points on the mind-body problem, as seen through the artifacts in a contemporary art exhibition.  Other artists in the exhibition include Pipilotti Rist, Mark Manders and Yoshitomo Nara.

If you are going anywhere this artsy summer, should be via London.

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: