Kategoriarkiv: Economics

Fattigdom sätter sig på hjärnan

obsNyligen talade jag i OBS i P1 om forskningen kring fattigdom och dess psykologiska bieffekter. I boken Scarcity: Why Having Too Little Means So Much tar forskarna Sendhil Mullainathan och Eldar Shafir upp studier och policy-idéer som kanske skulle kunna minska klyftor och öka möjligheterna för samhällets svagaste grupper.

Länk till programmet HÄR

Annonser
Taggad ,

Varför tala om erotiskt kapital?

Image

Erotiskt kapital lanserades ordentligt som ett begrepp för fyra år sedan av sociologen Catherine Hakim. Utseende, karisma och social utstrålning är inte bara viktigt, det är så pass avgörande att vi måste börja räkna in det i samhällsekonomins omsättning av kapital.

Jag försöker ge en introduktion till tankesättet utifrån hennes senaste bok. Läs texten i Arena.

Taggad , ,

Varför genomför Google 12 000 randomiserade experiment per år? Kulturen har svaret

Image

För några dagar sedan talade jag i OBS i P1 om två näringslivstänkare och deras tro på experimenterande, (samhällsekonomisk motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip). Den ena – Nassim Nicholas Taleb – har de flesta samhällsvetare och företagsekonomer någon gång testat att läsa, många erkänner hans storhet men fattar inte riktigt vad det är han jiddrar om. The Black Swan var faktiskt en ganska rörig bok, men hans nya bok Anti-Fragile går det mycket bättre. I den försöker han montera ner den moderna idén att vetenskapen gett oss tillräckligt med kunskap för att förstå den riskfyllda, osäkra framtiden. Vi jagar därför efter tydliga mönster i samtiden, men det enda vi gör, är att packa in det okända och nya i befintliga tankestrukturer. Nya så kallade ”teorier” som vi aldrig testar mote verkligheten, vi bara genomför dem. Planlöst och arrogant.

Tillsammans med amerikanen Jim Manzi har Taleb gjort till sin mission att förkunna experimentets roll i samhällsekonomin. Konstnären, soldaten och entreprenören är Talebs hjältar. Varför? Jo, eftersom de samtliga riskerar att personligen förlora mycket för att lyckas. Bankmän, filosofer och journalister anser Taleb kan komma upp med all världens idiotier utan att det behöver påverka dem personligen. Risken externaliseras.

Manzi skriver att företaget Capital One genomför över 60 000 experiment per år och Google ca 12 000 per. Varför experimenterar vi inte mer, kan man undra. Manzi vill att politisk datainsamling (mining) ska öka till samma grad som i näringlivet, något som skulle kunna skapa en kultur som vågar ta ut svängarna i visionerna. När visioner släpps fria, kan de föras ned på jorden genom studier och experiment. Vilken samhällssektor är bättre på experiment och visioner än kulturens och humanioran? Vore inte detta ett fantastiskt uppsving för kulturens kris i samhällskroppen?

 

Läs hela texten här

Kulturens mätbarhet, några kommentarer

I senaste numret av Konstnären skriver jag om mätbarheten som både problem och möjlighet för kulturen i framtiden. Det som för de flesta kulturarbetare kan ses som en teknokratisering av konst och kultur ser jag främst som ett öppning för kulturen att kunna närma sig politiska samtal, som ju i regel utgår i från rationella resonemang och transparens, inte subjektiva anekdoter och idéer. Det är också intressant att notera att den svenska ”bibeln” inom området kring regional utveckling och kulturell mätning och utvärdering Kulturens Kraft nu har översatts till engelska på Routledge. En av bokens redaktörer Lars Lindkvist uttrycker i en intervju kärnan i hur kulturen och Sverige i stort bör förhålla sig till utbildning, mätbarhet, juridik och skatteregler, ett uttalande som bör inspirera, snarare än avskräcka:

Genom att lyfta fram värdet av konst och kultur som igångsättare i en process som fortsätter med innovation, design och formgivning. Konsten utgör inspiration för övriga delar som sedan kan koppla tillbaka som ett kommunicerande kärl. Genom konsten öppnas sinnena och kunskapen ökar så att man känner igen en innovation och utvecklar nya verksamheter. Därför måste ökade satsningar göras redan i skolan på mer konst och kultur, fortsätta med mer bildningsverksamhet på högskolor och skatteavdrag för kultursponsring som skulle stärka kultutövarnas levnadsmöjligheter.

Samtal med Lars Lindkvist, Kulturekekonomi.se

Här är min text i senaste Konstnären nr 1, 2013:

“What Gets Measured Gets Managed”, utropade management-filosofen Peter Drucker på 1950-talet. Eller, troligtvis var det någon annan som formulerade just dessa fem ord men det sammanfattar väldigt väl de idéer som Drucker kungjorde. Det var i första hand företag och organisationer som Drucker ansåg behövde mer kunskap och bättre struktur. Kapitlet ”The Sickness of Government” I hans bok The Age of Discontinuity (1969) lade själva grunden till vad som i dessa dagar får klä skott för mätbarhetens starka prägel på vår tid – New Public Management.

New Public Management, eller NPM, hänvisar till en strävan hos statliga och offentliga organisation att effektivisera sina verksamheter. Det hela utgick från början ifrån viljan att förbättra invanda och ineffektiva mönster hos vissa skattefinansierade verksamheter. Med hjälp av decentralisering och managementmetoder hämtade ur näringslivet. I detta låg naturligtvis också att försöka konstruera den kreativa konkurrens som så länge funnits på en fri marknad, men inte lika mycket i offentliga organisationer. Innovation och konkurrens ville man ju även i myndigheterna och nämnderna också se till att belöna, och för att göra det behövde man också skärpa rutinerna för mätning och utvärdering. Nu skulle resultatet, inte processen stå i centrum.

cultural-value tapeInom kulturen kommer mätning egentligen upp till ytan först efter att statsvetaren Lisbeth Lindeborgs kulturpolitiska rapport Kulturen som lokaliseringfaktor (1991) slog ned som en bomb i kultursverige. Här påvisade en samhällsforskare för första gången i Sverige att det finns samband mellan kultur och regioners utveckling både ekonomiskt och socialt. Detta var en ögonöppnare, vilket fortsatte i Landstingsrådets kulturmätarprojekt ”Från vision till verklighet” (1994) och ett flertal rapporter från Statens Kulturråd, KK-stiftelsen och universitet.

NPM har otvetydigt ökat kraven på att mäta och förstå verksamheters effektivitet, något som inom kulturen blivit tydligt kännbart i exempelvis stipendieansökningar där konstnärer och institutioner tvingas motivera verksamhetens betydelse för barn och unga, region och stad, konstområdet i stort, liksom effekterna på psykisk och fysisk hälsa och utbildning.

Vår traditionella bild av konsten som opolitisk, onyttig eller på ”armslängds avstånd” från makten har kantrat rejält och det är anses knappast idag märkligt att kultursatsningar motiveras utifrån samhällsmål, vare sig det är mer demokrati och kreativitet eller turism och minskade sjuktal. Men denna bild av konsten som fredad från utvärdering och mätning är falsk och ohistorisk. Redan i 1974 års kulturproposition uttryckes en tydlig vilja att följa upp och utvärdera kulturen för de enskilda institutionerna. 2009 års stora kulturpolitiska antiklimax Kulturutredningen beskrev det så tydligt det kan bli:

”Det ansvar som kommer att ligga på de föreslagna förvaltningsmyndigheter gör att dessa kommer att behöva utveckla sin kapacitet för uppföljning och utvärdering. De ska kunna förse regeringen med löpande relevant underlag och även ge underlag till de mer frekventa översyner av kulturpolitiken som vi föreslår. Även kulturinstitutionerna behöver utveckla sin uppföljning och utvärdering för att bättre redovisa och återrapportera till regeringen”.

Idén om kulturen som ett laboratorium där inga krav ställts på samhällsnytta framstår idag som en utopisk vision, snarare än möjligt kulturpolitiskt mål. Och onekligen kan mätningen ha många goda effekter som det faktum att den flyktiga kultursfären utvidgas i akademiska discipliner som statistik, ekonomi, psykologi och sociologi. Denna integration med samhällsvetenskapen kan i sin tur också bidra till ett språkbruk som är fungerar i politiska sammanhang där ”resultat”, ”effekter” och ”mål” är mindre laddade begrepp än ”experiment”, ”osynliga värden” eller ”processbaserad”.

Men kanske är denna utveckling också problematisk. Strax efter att Kulturutredningen släppts under 2009 skedde två centrala konsthändelser i Sverige – Anna Odells psykosperformance och NUG’s graffitifilmer visade på konstmässan Market. Speciellt i den förra exemplet kom självaste kulturministern att hamna i konstetablissemangets onåd genom att så tydligt ta offentlig ställning för det hon menade var brottsligt och därmed inte längre ett konstverk.

Här kom mätbarheten in bakifrån, genom flera ledarskribenters cost-benefit-perspektiv där siffror slängdes runt som slagträn i debatten om dessa konstverks egentliga nytta. NUG’s verk ansågs av Trafiklandstingsrådet kostat samhället 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg i en av filmerna. Detta plockades upp i debatter, Facebookgrupper och kulturpolitiska resonemang som ett enkelt och snabbt sätt att skapa en värdering av vad detta verk faktiskt betydde ur ett samhällsperspektiv. När konstskandalen blev ett faktum krävde också journalister också snabba svar från både galleristen, konstnären och den indignerade ministern. Många debattörer gjorde det då väldigt enkelt för sig och viftade först och främst med det som var mätbart, snarare än det som krävde eftertanke och analys.

Men ökningen av mätning och kvantifiering inom konsten och samhället i stort kan som managementforskaren Christopher Pollitt inte isoleras till några få händelser, utan måste ses som resultatet av flera parallella processer. Delvis har det kommit i led med ny samhällsplanering och urbanisering, som den uppmärksammade artikeln ”Artists as consumers” (1989) visade. I artikeln beskriver Joan Jeffri hur konstnärer påverkas och reagerar på gentrifieringen i New York, en effekt av att fastighetsvärdet steg i de delar av staden där konstnärer tidigare ostörda kunnat arbeta. Artikeln blev stilbildande i sin uppräkning av amerikanska konstnärer, deras utbildning och kompetens och hur samhället i flera led kunde vinna på att använda sig av denna resurs. Men det speciella med artikeln var att den så oförblommerat beskrev studier och statistik som visade att konstnärer tär på samhället genom att de flesta konstnärers lön är så låg och att denna grupp dessutom är svårare att omskola till en annan yrkeskategori.

Faktumet att något är mätbart är vi i konstvärlden generellt inte fientligt inställda till, ofta är det ganska bra att kunna påtala något på ett neutralt sätt, utan att alltid nödvändigtvis behöva proklamera någons subjektiva tolkning. Inom kulturekonomisk forskning har man de senaste trettio åren utvecklat sofistikerade metoder för mätning av kulturens värde, alltifrån neurologiska röntgeninstrument till breda, globala statistiksammanställningar. Men vanligast idag är Contingent Valuation Method som går ut på att fråga medborgare hur mycket de skulle kunna tänka sig betala för en specifik kulturell upplevelse. Här hamnar kvalitetsbegreppet inte i skottlinjen eftersom den inte behöver definieras generellt, bara hur den enskilda individen värdesätter den egna upplevelsen. Den stora bristen i denna metod är att den ju är hypotetisk och begränsad till besökarnas kulturintresse. Denna metod kan inte ge någon definitiv kunskap om hur mycket människor skulle vilja betala eftersom de inte alltid är väl insatta i vad de skulle få för pengarna. Jämför med hur mycket pengar man skulle kunna tänka sig lägga på en roman på ryska, när ens ryska består av en termins språkstudier för sisådär tjugo år sedan.

Regeringen bildade nyligen Framtidskommissionen för att bidra med analyser för de kommande fyrtio årens samhällsutveckling. I en debattartikel i Göteborgsposten skriver de att ”Kultursektorn som helhet saknar i många fall den mätbarhet som de kulturella och kreativa näringarna kan uppvisa. Det fråntar den inte dess betydelse för samhällsutvecklingen” Om detta perspektiv på mätning kommer att förgylla eller erodera kulturens ställning kan nog bara framtiden utvisa.

Pengar är den stora frågan i kulturens framtidsfabrik

En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.

Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.

EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.

Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.

Maria Linds version av Tensta konsthall – Marknadskritik som inte biter på Bukowskis

Mordet på Tensta konsthall heter Lars O Ericssons bok som kom 2005 i kölvattnet av sparkandet av Gregor Wroblewski från konsthallen och de etiska gränser som Ericsson menade överträtts å det grövsta. Spola fram till 2012 och öppnandet av Nya Tensta Konsthall i regi av Sveriges främsta diskurs-curator, tillika en kapitalistkritiker av högsta rang Maria Lind. En ny skandal målas nu upp. Det pågående projektet och utställningen Abstract Possible – The Stockholm Synergies har debatterats både medialt och inom det lokala medvetandet i konstvärlden i Sverige och sprider sig nu även utomlands, här Marti Manen i spanska A*Magazine. Det man rasar mot är hur en av Bukowskis ägare – Familjen Lundin – gnuggats samman med den socialkritiska och kapitalistifrågasättande Lind och (hittills) offentligt finansierade Tensta Konsthall. En del av projektet är en utställning på auktionshuset Bukowskis som sedan sålts som så kallat Primary Sale, förstahandsförsäljning. Lind får för detta ett arvode samt försäljningen av verken delas lika mellan Tensta, de enskilda konstnärerna och Bukowskis. Bukowskis får Maria Lind.

”Maria Lind har sålt ut Tensta alltför billigt”, är uttalanden som ekar, bland annat genom Sinziana Ravinis attack i DN igår. Clemens Poellinger och Erica Treijs har sedan tidigare slagit upp detta stort i SvD och till och med en anonym blogg har startats i ren protest mot sammanblandningen av finanskritisk konst och Maria Linds (tidigare) politiska ideal.

Igår torsdag samlades ett hundratal debattsugna i ett kvällslugnt Tensta, på konsthallen för att först lyssna till fem ganska banala introduktioner till olika bilder av finansiering av svensk konst, mestadels från det offentliga, vilket fortfarande står för en förkrossande majoritet av allt kulturfinansiering i detta land. Galleristen Ciléne Andréhn attackerade snart premisserna för debatten – att det skulle råda någon slags kommersiell konstboom både globalt och i Sverige – något som hävdas i den rapportantologi som Lind och ekonomen Olav Velthuis satt ihop som den kritiska massa som ska uppväga det till synes a-moraliska samarbetet Tensta Konsthall-Maria Lind-Bukowskis-Lundinfamiljen-Lundin Petroleum. Till en början var det ett traditionellt diskursivt samtal om konst, kommers och konstens möjligheter i framtiden, men snart tog indignationen över.

Det allvarliga inleddes med en person ur publiken som presenterades sig med en bakgrund inom miljö- och folkrätt som slängde en besk salva mot Lind och Bukowskis som under kvällen var företrätt av VD Michael Storåkers. Vidare ställdes ett flertal frågor från publiken som cirkulerade kring frågan som alla tänker men har svårt att säga rakt ut – Varför Maria, Varför har du sålt dig så billigt (?) och med ett till synes obefintligt ställningstagande i frågan om ditt eget ansvar för konstnärerna, konsthallen och legitimiteten du ger Lundin/Bukowskis?

Det latenta hatet som kunde skönjas under höjda ögonbryn resten utav kvällen fick mer bränsle. Vid en direkt fråga till Lind om hur stort hennes honorar varit från Bukowskis vägrade hon blankt att svara. Vid upprepade frågor om konstnärernas kännedom om ägandeförhållande svarade hon att de som valt att avstå gjorde så på grund av principer mot auktioner, snarare än Lundinrelationen. Andreas Gedin argumenterade väl när han i några frågor satte fingret på sakfrågan genom att hänvisa till de vidrigheter som många NGO’s och människorättsorganisationer anklagar Lundin Petroleum för. Lind försvarar sig med en klassisk bortdribbling när hon hänvisar till att bland annat 2:a och 5:e AP-fonderna investerat i stora vapenindustrier och därför är vi alla som pensionssparande lika goda kålsupare. Gedin menade att detta är två olika saker eftersom vi i nuläget inte riktigt kan välja hur AP-fonderna sköts men däremot har Lind varit helt fri att välja samarbeta med valfri aktör, knappast bakbunden.

Maria Lind kom att fokusera sin argumentation på en infiltrerande institutionskritik, vad Andrea Faser kallar ”Institution of Critique”. Detta resonemang menar att vi bäst uttrycker en kritisk ståndpunkt genom att jobba inom eller med de platser, institutioner eller företag som vi kritiserar, dock på ett explicit performativt sätt. Det kan alltså inte finnas någon tvehågsenhet i vad denna kritik riktar sig mot, då det skulle underminera det centrala resonemang om ökad hopgyttring av pengar, konst och politik som man vill få fram. Något som många uppfattar har hänt just i fallet med Tensta/Bukowskis, eftersom Maria Lind främst deklarerat att hon ger oss möjlighet till kritisk diskussion, men knappast ett uttalande eller resonamng om hur vi ska agera kritiskt. Vi är passiva. En idé som kan sägas motsvaras av att man vill diskutera djurrättsfrågor efter att ha slaktat ett lamm och med blodiga händer undra stint varför alla verkar så arga när man ska börja diskutera.

Den enskilt viktigaste kritiska punkten i detta projekt har enligt offerlammet Lind varit publikationen  Contemporary Art and Its Commercial Markets – A Report on Current Conditions and Future Scenarios som Maria Lind och Olav Velthuis satt ihop. I sju texter presenteras olika kritiska resonemang och lite statistik som visar på ökad kommersialisering inom konstfältet. Duh!Texterna varierar men resonemangen förs främst i essäform, vilket i detta fall underminerar den rapportstatus man velat tillskriva den. Detta är en idéskrift, inget fel med det men dess fokus på globala finansmarknader och konstmässor och auktioner är en ödesdiger begränsning. Här missar man exempelvis att nyansera konstinvesteringens baksidor som att avkastningen för investering i konst är lägre än både aktier och statsobligationer som kulturekonomern Bruno S Frey visat. Detta är något som eventuellt kullkastar många av de resomang om varför man investerar i konst idag. Frey bryter ned detta mot psykologi, beteendevetenskap och sociologi genom det han kallar behavioral anomalies som representeras av ett brott mot traditionell analys utifrån rationell så kallat Neumann-Morgestern-analys. Central forskning från början av 2000-talet som måste fram i ljuset.

En annan viktig aspekt är att Linds uppfattning om konsten som en oöverträffad ”metakategori” för kommentar och analys inte någonstans riktas mot curatorn generellt eller henne själv. Det antas gång på gång att konstnärerna är i händerna på makten (och underförstått curatorerna) och därför förs flera resonemang i boken ovanför deras huvuden. Att det är curatorns metakritik som hela konstsverige just nu vill debattera, inte objektets kommdifiering drar ner läsvärdheten i denna publikation just nu.

Att erinra Bourdieus reflexiva teorier om konstfältet och inte minst Andrea Frasers intresse för en kritik innifrån institutionen är också viktigt eftersom vad eller vem som egentligen slår mot Bukowskis i detta fall är så pass oklart. Andrea Fraser har i sina verk varit både raljerande OCH kritisk, här ett citat av Fraser från ett av hennes kritiska arbeten från 90-telt, A Project in Two Phases:

Corporations developing art collections—whether directly or through corporate foundations—often find that this activity becomes a source of discord within their organization. Conflicts arise between the consultant or staff member in charge of the collection and his or her corporate board of directors. Employees with an otherwise strong identification with the corporate culture resist the installation of art objects in their workplace. Clients are intimidated or confused when confronted by works outside of their cultural frame of reference.

Fraser visar alltså vägen genom att uttrycka och gestalta en hållning som skapar motstånd mot både de enskilda individerna involverade samt institutionens idéer om sina regler och koder. Men i allt detta finns det ytterligare viktiga röster som saknas för att detta faktiskt skulle öka sin kritiska potential: ridå Konstnärer. Var är ni som ingår i utställningen? Goldin + Senneby, och övriga konstnärer som utifrån en lite alternativ position i detta sammanhang kan generera en trovärdig och effektfull kritik, vilket i ärlighetens namn Maria Lind knappast längre kan.

Taggad , , , , ,

Kulturvärldens moral utmanas – om marknaden, Bengt Ohlsson och gruppdynamik

Bengt Ohlsson publicerade igår en krönika på steroider i DN om huruvida man får motsäga klassiska vänsteråsikter som kulturarbetare. Ja, Ohlsson följer både ett flockbeteende genom att det blivit mer rumsrent att företräda en politisk pragmatism även till höger, men han går också kraftigt emot strömmen genom att bryta med sin egen grupps (”kulturvänstern”) moraliska värdegrund, åtminstone i enskilda frågor. Allt det här går tillbaka till en lång polemik mellan konsten och makten, kulturen och marknaden eller om man så vill vänster mot höger och omöjligheten att skapa en tydlig plats utanför denna förenklade världsbild.

John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets mest tongivande ekonomer, argumenterade sin überliberala idélära till trots mot att konstnärer (vänster?) och ekonomer (höger?) någonsin kan utväxla kunskap och erfarenheter med varandra och föra dialog. För en genomsnittlig kulturarbetare i Sverige idag är Galbraiths dikotomi mellan kultur och ekonomi helt självfallna. Man vill generellt hålla sig borta från krafter som anses konservera maktstrukturer och liksom alla människor vill man ogärna motsäga sig själv genom influenser från andra källor än de som bekräftar flockens åsikt. Bodil Juggas gör detta tydligt i Arbetarbladet då hon tydligt uttrycker att Ifrågasättandet med stort I är en trossats som konsten alltid bör följa, vilket detta leder till tesen att slussenförslaget som nu ska genomföras är FEL. Confirmation bias är ett psykologiskt begrepp för vår förmåga att främst lyssna till argument som inte motsäger vår på förhand etablerade världsbild. Juggas bör titta extra på sina motståndares åsikter, kanske de kan innehålla några korn av sanning de också, ibland.

Det konstnärliga innehållet i ett verk, pjäs eller bok riskerar genom detta låsta tankesätt att neutraliseras av den möjliga ekonomiska vinningen eller motprestationen. Sell-outproblematiken är gammal och trött. Detta tänkta nollsummespel mellan vad man tjänar genom sin konst kontra hur subversiv man kan vara likställer per automatik de ekonomiska ramarna med en begränsning snarare än en möjlig källa till frigörelse. Konstens autonomi är den heliga kon här, som fåfängt ställs mot dagens krympande kulturbudgetar, byråkratiska finansieringsstrukturer och den djupt sårade europeiska ekonomin. Enligt en av världens ledande konstsociologer Hans Abbing är beroendet av statliga stipendier och offentliga ekonomiska strukturer snarare ett hinder mot utvecklingen av konstnärers autonomi. För honom är autonomi synonymt med en större integration med marknaden, alltså en mångfald möjligheter att finansiera kultur. Ur politisk synvinkel är den konstnärliga autonomin naturligtvis ett luftslott, skapat för att lura i kulturarbetare och kulturinstitutioner att de ekonomiska, sociala och politiska krav som ställs på samhällets samtliga medborgare på nåt magiskt sätt inte skulle gälla dem. Och vill vi som exempelvis curatorn Maria Lind tala om staten som garant för en god konstnärlig finansiering kunde vi nyligen med slem i halsen läsa om CIA’s Propaganda Assets Inventory som under 20 år finansierade Jackson Pollock och andra konstnärer i ett uttalat propagandakrig mot Sovjet. Autonomi?

Det som samtida konst och kultur är världsbäst på – att skapa fundament för kritiska diskussioner – måste ständigt behandlas med yttersta ödmjukhet inför den kunskap som vi förfäktar och den kunskap vi hatar. Vara kritiska mot vårt kunskapssystem, inte bara vår kunskap.

En av världens mest citerade moralpsykologer, Jonathan Haidt menar att våra värderingar knappast är av ett rationellt övervägande slag, utan kommer från en flockmentalitet, precis vad Benke Ohlsson flera gånger var inne på i sin artikel. Haidt menar att det finns kunskap på båda sidor av höger-vänsterskalan som är extremt värdefull, men eftersom många akademiska och kulturella kretsar domineras av vänsteranhängare missar vi ofta en del viktig kunskap. Han påvisar exempelvis att konservativa ofta är bättre på att förstå nyttan med bevarandet av vissa fungerande strukturer och värdegrunder, vänsteranhängare har en vana att vilja riva ned strukturer, vilket inte alltid är av godo. Även om jag aldrig någonsin betraktat mig som konservativ kan jag se mycket positivt i konservativ, liberal och högerpolitisk teori. Haidt har i många studier visat hur vi skapar vår moral och värderingar genom ett grupptänk, snarare än rationella överväganden. Detta tycker jag Benke Ohlsson beskriver bra utifrån en personlig reflexion, han försöker säga att han ogillar att haka på en åsikt bara för att man omfattat den tidigare.

Tanken om konsten och kulturen som helt autonom sträcker sig tillbaka till upplysningen och den kantianska definitionen av estetisk upplevelse som någon helt funktionslöst och omätbart. Här tänds en gnista till romantikens syn på konst som sakralt och heligt. Ett hoppets fackla brinner sedan 1936 genom Walter Benjamin och essän Konstverket i reproduktionsåldern, där han förfäktade att konstens sakrala ”aura” och autenticitet var beroende av samhällets produktionsförhållanden. Inspirerad av Marx menade han att det därför under den innovativa moderniteten, med utvecklandet av tekniker för massproduktion, som konst med sakral aura kunde förlora sin upphöjda ställning och göras tillgänglig för massorna. Benjamin var dock helt fel ute när han förutspådde att tekniska framsteg kunde sudda ut skillnaderna mellan högt och lågt. Vad han istället startade var en rörelse av teori om subversivitet som kommit att övergå i hat mot den västerländska modellen av demokrati och liberalism – marknaden. Vi i konstvärlden skrattar idag med ena mungipan åt den flitigt använda devisen under 68-revolterna: ”Man kan inte bli förälskad i en tillväxtkurva”, men bejakar marxistiskt genomsyrad, sekelgammal teori med andra. Anti-kapitalism som tankegods har påverkat generationer av kulturarbetare och deras bild av vad de är och hur de ska arbeta, och resultatet idag är få och begränsade finansieringssystem för kultur, inte minst i Norden där kulturen i stort sett är helt offentligt finansierad, delvis för att vi haft turen att ha goda och fungerande statliga myndigheter.

Så frågan är vem som egentligen producerar kulturen – finansiären eller konstnären? En fråga som alltid verkar självklar ända tills en del eller hela finansieringen rycks loss, som nyligen i flera stora europeiska länder, Holland och Storbritannien som tydliga exempel. Då blir det tydligt att kultur och ekonomi lever i ett system av symbios, precis som kultur och politik eller kultur och utbildning. När den franske filosofen Jean-François Lyotard under 80-talet skrev att kulturen riskerar att anta maktens språk, struktur och tankesätt, lästes det av somliga som att konsten och kulturen alltid ska begränsas inom sitt egna fält. Men det bör snarare ses som en möjlighet att översätta det samhällsnyttiga, lekfulla och gränsöverskridande i konsten så att även maktens företrädare förstår, tvingas förstå vad konsten FAKTISKT bidrar med i samhället.

Amartya Sen - nobelpristagare, nationalekonom, marxist

Benke Ohlssons sökande efter en nyansering av våra olika identiteter fick för några år sedan en fantastisk analys av den marxistiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i boken Identity and Violence – the illusion of destiny, 2006. Han angriper vårt sekteristiska våld som uppstår genom uppdelningen av individer som tillhörande EN grupp, EN identitet, Sen kallar detta sectarian singularity. Han vill att vi ska hitta nya vägar för att sluta se människor och samhällen som binära oppositioner och istället se möjligheten för att omfatta många identiteter som religion, nationalitet, klass, kultur, kön, språk, politiska åsikt, hudfärg, fotbollslag, klädstil, musiksmak och en mängd andra markörer som kan binda oss samman i olika, ibland men inte alltid, överlappande grupper. Kanske kan vi alltså tillhöra kulturvänstern, men ändå omfatta idén om en fri marknad, göra subversiv konst samtidigt som vi vill bevara andra delar av samhället. Kanske kan en kulturarbetare vara intresserad av ekonomi samtidigt som hon är kritisk till delar av vårt ekonomiska system, något som låter självklart, men inte i ljuset av Jonathan Haidts teorier om gruppdynamik och moral som ett vi-och-dom-tänkande.

Kulturarbetare bör tala mer om ekonomi, inte mindre. Och vara ödmjuka inför att vi inte behärskar dagens komplexa finansiella system, både på lokal och globala nivå. Det gör ju knappt ekonomerna själva. Därför bör vi gå emot vår konstnärliga intuition och lyssna mer på ekonomer, statsvetare och en och annan högerteoretiker för att söka närma oss metoder för hur marknaden kan hjälpa vår sak – konstens intressen. Detsamma gäller ju självklart högern som måste lära sig lyssna på socialvetenskaperna och konstnärerna som kan lära ut mycket om världen. Nyttan med detta i förlängningen är en professionalisering av konstnärsrollen, med ökade löner, arbetstillfällen och produktionsmedel som resultat. Kanske kan på så sätt samhällets behov av kultur befästas och reaktiveras i marknadens tidsålder. Och vår aversion mot multipla identiteter och trossystem kan kanske utmanas, bara en aning.

Nämnvärda kommentarer i övriga medier:

Nina Lekander i Expressen
Lars Anders Johansson i Barometern
Debatt i Studio Ett i P1
Marcus Birro i Expressen
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Lisa Magnusson i Metro
Dan Wolgers i Aftonbladet
Samtal i P1

Taggad , , , , , ,

DN och övriga media skriver om vår kulturrapport Noll Koll

Ett inspirerande mottagande av rapporten hittills, Dagens Nyheter skriver utförligt om utvärdering och uppföljning med intervjuer och resonemang av Yours Truly och även Stina Oscarsson från Sveriges Radio, tidigare Orionteatern. I samma ämne intervjuas Tobias Nielsén från Kulturekonomi.se och Volante förlag, föga förvånande håller han med fullständigt om att kultur inte ska beskrivas som ”skapare av osynliga värden” eller annat religiöst färgat språk. Politikerförakt kan översättas till kulturförakt och så får vi ett klassiskt vi-och-dom-tänkande, se på samtidskulturhatare som Johan Lundberg och hans gäng.

Smålandspostens ledarsida ger sitt stöd till de principer vi argumenterar för i Timbrorapporten och ser att kulturen faktiskt kan lyftas fram av Timbro, surprise, surprise?

Läs min och Sofia Hanssons rapport Noll Koll

Min artikel om konstens påverkan på hälsan nu online

Mycket hälsosam konst

I senaste numret av Konstnären skriver jag om de olika forskningsprojekt som studerar hälsa och kultur. Jag skriver bland annat om regeringens satsning Kultur på recept som i dagarna ska släppa sin utvärderande rapport. Ska bli mums att läsa och se om kultursatsningarna  faktiskt kan isoleras som en positiv kraft på de höga sjukskrivningstalentalen i regionen, eller inte. På frågan om jag tror konst är häslosamt eller inte svarar jag som journalisten Robert Brault:

Artistry is an innate distrust of the theory of reality combined by the five senses. 

Having Kids for Egotistic Reasons – Economist Bryan Caplan at it Again

My radio essay on Sveriges Radio P1 about economist Bryan Caplan’s new book Selfish Reasons to Have Kids. Link to the radio talk here.

Barn som en väg till personlig lycka

Det är nog inte många som väljer att skaffa barn först efter att ha vägt samman vinster och kostnader när det gäller bibehållen personlig lycka, sömn eller ekonomi. Det gjorde inte ekonomen Bryan Caplan heller, innan han blev pappa. Han satt inte med penna och miniräknare och familjeplanerade utifrån en cost-benefit analys. Men i hans nya bok Selfish reasons to have more kids finns faktiskt en manual just för att beräkna om det där med barn verkligen kommer löna sig.

—————————————————————————————————–

För några år sedan blev Bryan Caplan uppmärksammad genom boken The Myth of the Rational Voter. Där monterade han ned myten om den rationelle demokratiske medborgaren genom siffror och statistik. Nu använder han samma systematiska handgrepp för att granska föräldrars roll i sina barns liv. Caplan är bekymrad över att vi de senaste 40 åren skaffat allt färre barn. Varför gör vid det? Jo, för att vi har en felaktig och överdriven tro på vår betydelse som föräldrar, vi har en idé om att vi kan och måste påverka våra barns liv. I botten ligger den eviga debatten om arv kontra miljö.

Som nybliven förälder är det omöjligt att förhålla sig neutral till alla de studier och slutsatser som boken lyfter fram. Studie efter studie visar hur oviktig jag som förälder är för mitt barns framtid. Caplan visar att uppväxtmiljön inte har mycket påverkan på barnens framtida hälsa, livslängd eller inkomst. Ska vi inte spela klassisk musik för spädbarn som man alltid hört, köpa ekologisk mat eller söka efter stans allra bästa skola? Enligt Caplan och forskningen på området, som dessutom främst är gjord i Sverige blir svaret ett bestämt NEJ. Våra barn, kommer redan från unga år att välja sin egen väg hur gärna vi än vill påverka dem som föräldrar.

Jag protesterar från magen mot detta, de flesta barn växer ju upp och blir relativt lika sina föräldrar. Så det verkar ju ändå som vi till syvende och sist formar våra barn. Enligt Caplan är detta en felaktig observation.  Av två anledningar: för det första, likheten mellan förälder och barn beror främst på likheten i arvsmassa, inte den miljö föräldrarna skapar åt barnen. För det andra: våra barn påverkas och formas till vad vi som föräldrar vill – så länge de är barn under vårt tak. Men så snart de fyllt arton och börjar göra sina egna livsval framkommer skillnaderna tydligt. Så rådet som Caplan ger är: sluta försöka styra barnen, hitta istället möjlighet att uppskatta och odla ett ömsesidigt förhållande.

Bryan Caplan återkommer gång på gång till att alla borde skaffa så många barn de kan. Människor blir allt äldre och därför har de större glädje under längre tid av barn och barnbarn. Den moderna lyckoforskningen visar att föräldrar i regel är mindre lyckliga än sina singelkompisar, men att lyckan eller välbefinnandet ökar igen när barnen blir vuxna och barnbarnen kommer. Den vinst, eller lycka, som Caplan talar om kan alltså inkasseras först i 50-, 60- eller 70-årsåldern.

Så, hur kan man i en explosivt överbefolkad värld argumentera för att vi ska sätta fler barn till världen, som ju Caplan gör? Det självcentrerade, vinstmaximerande perspektivet på barnalstrande känns som en frisk fläkt, fram tills frågan om överbefolkning dyker upp i boken.

För trots många goda argument och historiska reflexioner är det svårt att övertygas om att fler människor på jorden enbart är positivt. Istället för ett globalt perspektiv hemfaller Caplan åt någon slags allmän medelklassnorm. Och hans resonemang är motsägelsefullt: han argumenterar för att se de unika individerna i våra barn, men samtidigt lyfter han fram att barn på något sätt finns för vår egen vinnings skull. Här krockar Caplans i grunden humanistiska syn på människan, med en bisarr form av egoistiskt nyttotänk.

Taggad , , ,
%d bloggare gillar detta: