Kategoriarkiv: Biopolitics

Varför tala om erotiskt kapital?

Image

Erotiskt kapital lanserades ordentligt som ett begrepp för fyra år sedan av sociologen Catherine Hakim. Utseende, karisma och social utstrålning är inte bara viktigt, det är så pass avgörande att vi måste börja räkna in det i samhällsekonomins omsättning av kapital.

Jag försöker ge en introduktion till tankesättet utifrån hennes senaste bok. Läs texten i Arena.

Annonser
Taggad , ,

Neuroporr – missbrukets baksida

neurologists_rock_greeting_card-p137244034132121122encfs_210Min kommentar kring fenomenet neuroporr sändes nyligen i OBS i P1. Neuroporr låter raljant men kommer att bli ett verkligt problem i vår vetenskapligt genomdränkta mediavärld. Beware alla neuromissbrukare. Nedan följer texten som jag läser i programmet:

 

Neuroporr kallas det. Det kommer ständigt nya forskningsrön om människans fantastiska hjärna, o de här nya upptäckterna har också fått stort genomslag i populärvetenskapliga och skönlitterära böcker. Det råder neurofeber på bokmarknaden. Men, nu kommer kritik från forskare som menar att forskningsresultaten förvanskats och förenklats för att passa författarnas agenda. Robert Stasinski summerar debatten.

Det är fullständigt självklart för oss idag att den mänskliga hjärnan är ett unikt organ. Dess möjligheter och hemligheter verkar till synes oändliga, och hjärnforskningen tillhör samtidens kanske mest tilldragande och expansiva forskningsfält. Men nu höjs röster mot slentrianmässigt hänvisande till neurovetenskap och flera böcker och författare anklagas för att oproportionerligt och ibland grovt förenklat blåsa upp forskningsresultat om hjärnan för att passa en viss agenda. Enligt flera framstående vetenskapsmän, journalister och bloggare överskattas ibland nya om hjärnan i syfte att sälja böcker om hur vi kan förbättra vår intelligens, kreativitet och välbefinnande. Dessa kritiker har nu börjat cirkulera ett ord för denna överkonsumtion av neurologi och förenkling av psykets mekanismer – neuroporr.

De ihärdigste motståndarna till neuroporrens utbredning rannsakar nu populära  vetenskapliga neurologiartiklar, böcker och föreläsningar som sprids som troslära i media. Och det är lätt att själv förföras av skarpa inlägg om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärna, vilken sorts musik som gör oss mest lyckliga eller vilken sorts blå färg på väggarna som gör oss mest kreativa. Bloggarna och författarna – som kallar sig neurokritiker – attackerar inte själva vetenskaperna psykologi och neurologi. De riktar istället sin kritik mot alla reduktionister. De som tenderar att förenkla och inte sällan profitera på att vräka ur sig korta Tweets, artiklar och böcker om det mest komplexa i mänskligt beteende, gärna med en länk till en vetenskaplig studie för att signalera fakta och kunskap.

Vi befinner oss numera i neuroprefixets tidsålder där allt mellan himmel och jord verkar medryckande så fort det har något med neurologi att göra: Idag är bland annat Neuroekonomi, neuroteologi, neuropedagogik och neurojuridik egna ämnen på flera internationella universitet.

Dessa hybridområden signalerar ju vad vi trånar efter – både naturvetenskaplig enkelhet och öppenhet för tolkning och kulturella värderingar. Det finns än så länge ganska lite forskning inom vart och ett av dessa nya fält, vilket ofta leder till fantasifulla tolkningar när resultaten rapporteras i media. Eftersom det ännu inte finns tillräckligt med samlad vetenskap för att med viss säkerhet säga vad som händer i hjärnan när man exempelvis spelar ett parti poker eller blir förälskad ökar risken för att artiklar som framstår som vetenskapliga mest är spekulationer.

Deena Weisberg, vid Yaleuniversitetet visade för några år sedan i en studie, att helt vanliga vuxna studenter i neurologi var relativt duktiga på att upptäcka fel i på förhand påhittade forskningresultat. Men detta kritiska tänkande upphörde när man i nästa experiment stoppat in de tre orden ”Hjärnröntgen indikerar att”. Försökspersonerna accepterade då hopfantiserade resultat och analyser enbart på grund av anspelningar till neurovetenskap.

Det senaste året har mycket av detta ytliga tänkande kommit att debatteras inte minst efter publiceringen av Naomi Wolfs nya bok “Vagina” förra året. Flera neurokritiker stör sig på att hon i boken felaktigt redogjort för elementär neurokemi i syfte att bättre passa hennes argument om män och kvinnors beteende. Även en av USA’s mest kända psykologibloggare Jonah Lehrerkraschlandade i somras efter att det uppdagats att han inte bara grovt förenklat viss neuropsykologisk forskning, utan även fabricerat material för att passa sina smart formulerade tankegångar. Lehrer har genom några års snedvridande av fakta i bloggar och böcker, kunnat arvodera 20 000 dollar per föreläsning vid blott 31 års ålder. Neurotrash, skanderar nu flera kända vetenskapsjournalister och neurologer bland annat britten Raymond Tallis. Dessa granskare pekar på en ny klassklyfta mellan hjärnvetenskapen och populärvetenskapen. En klyfta mellan de som nöjer sig med att konstatera att vi har mycket långt kvar innan vi helt förstår hur tankar och känslor skapas och de som redan nu skriker ut till världen: Hjärnrevolutionen är här.

Taggad , , , , , , ,

Pengar är den stora frågan i kulturens framtidsfabrik

En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.

Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.

EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.

Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.

Några kommentarer om fettkriget och Fredrik Paulúns näringslära

Det har väl inte gått någon förbi under 2011 att det pågår ett så kallat fettkrig inom traditionell medicin och nutrition mellan den traditionella kolesterolfettskräcken och evolutionärt baserad stenålderskost och LCHF. Ikväll kommer debatten rasa på bästa sändingstid då min favoritgranskare och Plus-alumin Sverker Olofsson bjuder in till en debatt som med all sannolikhet befäster en del myter om kost, träning och fetma som vi alla vuxit upp med under 70-, 80- och 90-talen. Grundproblemet är en hönon-eller-ägget-problematik där ena sidan uppfattar världens fetmaproblem som ett kalorier-in-kalorier-ut-problem och den andra sidan menar att det är maten i sig som skapar hunger, höga insulinvärden och så kallat metabolt syndrom. Nyligen kunde vi läsa ett nytt argt inlägg av en körmedlem i ät-lite-av-allt-skolan i Sundsvalls Tidning som gick loss mot lågkolhydratkost utan vare sig ha kollat upp forskning eller sitt eget Confirmation bias i frågan.

Grunden till detta ekorrhjul av felaktiga slutsatser är för det mesta att vi har svårt att gå ifrån de usla och farliga råd som vi alla levt större delen av våra liv med, för att vi generellt har aversion mot att koppla loss kunskap som vi en gång lärt oss. I en studie som nyligen publicerats av psykologen Ullrich Ecker vid University of Western Australia visar med viss tydlighet att information som testsubjekten explicit fått reda på är falsk ändå användes för att tänka över nästkommande frågeställningar. Vi har ett minne som präglas av stabilitet OCH flexibilitet, ibland har vi helt enkelt svårt att släppa en tidigare inlärd misinformation.

I min intervju med en av Sveriges mest kända kostrådgivare Fredrik Paulun, publicerad här förra veckan uppvisar han exempel på den skepsis som så många av oss uppvisar när vi får uppkörda i ansiktet att vi hela livet baserat vår ”balanserade kost” på ganska kass vetenskap, hörsägen och industrilögner. Han har de senaste fem åren visserligen anpassat sin sina kostråd mot en lågkolhydratdiet, först genom Isodieten och nu senast genom LCHP och LCHQ. Paulun har ytterligare en dimension som gör honom inmålad i ett hörn – han är en bestsellerförfattare. Men dett kommer också många offentliga framtyrädanden och alltså stora trovärdighetsproblem för honom om han inte vill att folk ska känna sig lurade eller förvirrade av hans kostråd som tidigare främst baserade sig på Glykemiskt Index.

Paulun får en rejäl känga av bland andra Andreas Eenfeldt och Sid Knutsson på Fitnessguru.se som menar att Paulun rider på lågkolhydratvågen bland annat genom ren missinformation i en artikel i Aftonbladet där en vanlig LCHF-diet propagerats som en LCHQ-diet, ett begrepp som Paulun myntat men som inte har någon bäring utanför dennes böcker.

"Six pack abs. Ripped in four weeks"

I New York Times hänger Well-bloggaren Tara Parker-Pope på den eviga skepsisen mot ketogena dieter som stenålderskost och LCHF. Hennes långa inlägg får mycket mothugg bland annat av journalisten Gary Taubes som gjort mer än någon annan på jorden för att sprida kunskap om Ancel Keys och forskningsfadäsen som är dagens moderna näringslära. Parker-Pope skippar helt att nämna det som Robert Lustig, Robb Wolf och Taubes menar är nyckeln till att förstå våra löivsstilproblem – insulinet. Det slutar med att hon klandrar sig själv för sina problem istället för att se hur hormonell obalans kan ha ett finger med i spelet, jag avskyr detta informationslösa klandrande av individen för att han eller hon är överviktiga. Rör på dig mer, ät mindre!! har alla fått höra, men ack vad vi slussas ned i misär om vi följer denna gamla devis. Nyckeln är helt enkelt att äta det som bäst fungerar med våra gener, hormoner och inre organ.

Ja enkelt och enkelt, så enkelt är det inte. Modernt jordbruk har gjort vår kost så ensidig och fylld av gluten, soja, socker och andra anti-nutrienter och utfyllnadsprodukter att vi börjat tappa förmågan att skilja vad det engentigen är vi borde stoppa i oss (vilket i nödvändigtvis ska bygga på vad vi hittills stoppat i oss). Precis som jag tidigare förespråkat på dessa sidor: att lita till ditt sunda förnuft kan vara det farligaste du kan göra.

Taggad , , , ,

Neurocosmetics – Sorry Beautiful, It is Not Fo Yo Face

You might have missed neurologist and cognitive neuroscientist, Marcel Kinsbourne, professor at The New School, when he answered the Edge question in 2009, but do not worry, I didn’t. He described the new area of Neurocosmetics, and whether you know what the hell that is or not, it undoubtedly sounds pretty darn interesting. And it definitely is. The field of Neurocosmetics is about changing the human brain through medicine or technology, and not only about correcting psychopathology, as Kinsbourne puts it. It is also about improving our minds using psychoactive drugs, psychosurgery, electroshock, even what we eat, drink and smoke as well a the new tech on the block Deep Brain Stimulation (DBS). Even today you can actually buy so called Nootropics, cognitive enhancing drugs like Adderall and Ritalin on the internet.

In his book The Neuro Revolution, neuro entrepreneur Zach Lynch delves into the future of the brain industry and mentions strange statistics that 3 to 7 per cent of american college student have actively taken performance enhancing drugs, mostly ADHD drugs.

Marcel Kinsbourne paints a lominous picture of the future:

The example of cosmetic plastic surgery is instructive. Reconstructive in its origins, it is increasingly used for cosmetic purposes. I predict the same shift for deep brain stimulation. Cosmetic surgery is used to render people more appealing. In human affairs, appearance is critical. For our hypersocial species, personal appeal opens doors that remain shut to mere competence and intellect. Undoubtedly, cosmetic surgery enhances quality of life, so how can it be denied to anyone? And yet, it is by its very nature deceptive; the operated face is not really the person’s face, the operated body not really their body. However, experience teaches that these reservations as to authenticity remain theoretical. The cosmetically adjusted nose, breast, thighs or skin tones become the person’s new reality, without significant social backlash. Even face transplants are now feasible. We read so much into a face—but what if it is not the person’s ”real” face? Does anyone care, or even remember the previous appearance? So it will be with neurocosmetics.

Here is a great pice in the New Yorker about the topic and another blog post that analyzes the issues involved. I believe we have few if any ways of stopping people getting drugs that enhances their ability, since he spektrum runs from stimulants like caffenine and Paraxanthine to Ritalin or the velvet bean and other L-DOPA drugs like Sinemet, Parcopa.

Taggad , , ,

The Unique Selling Point – The Reality Behind Mad Men

Adam Curtis - stickin' it to the Man

I have long hoped for a comment (or even better – a film) of some sorts on the vastly poular series Mad Men from the guy who gave us The Century of The Self, arguably the most stunning peice of 20th century social analysis I have witnessed on television. Finally, my long wait is no more, because on his blog he recently shared some great insights on the protaginists of Mad Men:

The story begins at the end of the 1950s. There were two distinct camps on Madison Avenue. And they loathed each other.

One group was led by Rosser Reeves who ran the Ted Bates agency. Reeves had invented the idea of the USP – the unique selling point. You found a phrase that summed up your product and you repeated it millions and millions of times on all media so it ”penetrated” the minds of the consumers.

His favourite was Lucky Strike’s ”It’s Toasted”.He laid this all out, with diagrams, in his ”bible” – called Reality in Advertising.

Trust me - I'm a doctor

 

The other camp were known as ”the depth boys”. They believed the opposite. That you penetrated the consumer’s mind by using all sorts of subtle psychological techniques to find out what they really wanted. These were feelings the consumer often didn’t even consciously realise themselves. It was called ‘Motivational Research’.

Read on and watch some never before seen footage by Curtis that further explains the goings on at Madison Avanue in the 50’s and 60’s.

Taggad , ,

Obama to Replace Bush’s Bioethics Posse

Stem_Cell_Cartoon

Members of the President’s Council on Bioethics were told by the White House last week that their services were no longer needed and were asked to cancel a planned meeting, a council staff member said Wednesday to The New York Times.

The rumour has it that the bunch was dismissed due to the inherent design by GW Bush in 2001 as an advisory group on philosophical issues of bioethics and behavioral sciences issues. Basically he instated them to advise him on the controversial stem cell debate that blossomed at the time. The One President Obama will appoint a new bioethics commission shortly, one that surprisingly is meant to offer more ”practical policy options”, as told by The White House.

Bush’s council was first led by Leon Kass of the University of Chicago and, since 2005, by Edmund Pellegrino of Georgetown University. Kass has been famous for his conservative views on stem cell research, cloning and euthanasia, and consequently got lots of flak for being an ideologue under Bush.

My vote for its new chiarperson goes to Jonathan Glover, philosopher and professor at the Centre of Medical Law & Ethics at King’s College London, great thinker in the field, althouth he is not American so for the moment all bets are off.

Taggad , , ,

Konstfuck acting Venomous – We Need a Remedy

Konstfack, Konstfcuk, Konstfuck. Now its reputation tumbles down one step more to the point of  “definitely no return whatsoever” by issuing legal scrutinizing of all artworks for this year’s graduation show. Student Magdalena Nordin will not be participating with her work since it infringes on several accounts of copyright infringement. The Konstfack lawyer Anders Stening has obviously just done his job (soulless as it may seem) but principal Ivar Björkman and head of the art department Olof Glemme should consider if they are fit to stay on their position as this explosive news spreads around the country and blog world. Cultural critic Martin Aagård writes a comment in Aftonbladet believing that artists now will (after the recent Swedish art scandals) be knowledgeable in both media spin and law. I beg to disagree. Although I wish he was right. Artists will not bother creating a forum for fighting the political and legal upsurge, but rather find ways of circumventing legal issues and moral fallacies along the way. This is both a sad and realist remark.

Hopefully some artists and cultural workers will not stand by and let Konstfack turn its cowardly head down, but rather start checking out www.artlaws.com and stirring up some heat in this undercooked stew.

1975_abba_w_swedish_flag

Some Konstfack students was caugth defacing the Swedish flag. Kill em all!

Susan M Bielstein, lecturer on art, architecture and literature as well as working as an editor at Chicago University Press writes a radiant introduction to an aesthetic field that is not, as one might believe, a praise to freedom of choice for artists, but rather a complex system of permissions. As editor she has lots to say about the different ways which artists and artists are interlocked in a web of permission, fair use, copyright and the public domain. I have no general objections to the right of a piece of work, but I do take issue when the right to own and be rewarded as author infringes on the right of re-use, remix and reinterpretation.

One answer suiting these crazy times that Bielstein got after asking for permission to reproduce an artwork for a book was: “I’m sorry. The picture you asked after carries a curse.”

From the book Permissions – A survival guide. Blunt talk about Art as Intellectual Property.

For some interesting updates on art copyright and economics don’t miss the talk by Daniel McClean: Santiago Sierras ”DEATH COUNTER” at Magasin 3 the 8th of May. McClean has previously edited the great book Dear Images: Art, Copyright and Culture, 2002. Read it!

Eh… does someone even remember what Anna Odell was supposed to be doing at the Konstfack graduate show?

Comments by Vilks, DN

Taggad , , , ,

What is Biopolitics Pt. 1 – The Vatican Answers

I get a lot of questions from time to time about the nature of the all-so-obscure concept of biopolitics. It eludes myself many a times, while it always stays much alive in theoretical debates on racism, ecology, activism or health care regulation. The concept of Biopolitics or Biopower is grounded in Michel Foucaults writings in The Will To Knowledge and in lectures collected in The Birth of Biopolitics, for example. He saw biopower as completely and utterly connected to his philosophical analysis of political power, and to the concept of governmentality. Foucault saw the modern western state and its regulation of its subjects (citizens) through ”an explosion of numerous and diverse techniques for achieving the subjugations of bodies and the control of populations.” But I would not build my analysis of today’s political organisation of the state technology of control solely on Foucault, since he clearly states in his lectures at College de France between 1978-1979  that he has no intention to study the development of governmental practice, the problems raised, the tactics chosen etc.

For me his view was interesting but very limited and most people use a hybrid concept that derives from people such as Donna Haraway, Giorgio Agamben and Michel Hardt and Antonio Negri for a contemporary update of the term. Foucault was deliberately vague in his writings and definitions of the term ”life”, which is of course fundamental to his thoughts on biopolitics, which is a useful enterprise, since the ever changing field of the life sciences have constantly redefined the notion of life in accordance to developments in medicine, neuropsychology and genetics during the last 200 years. So we today see some of the most important political force of biopoltics in the political economy well as in genetic selection and human reproduction in medicine;  Regulation and law in the areas of abortion, euthanasia, artificial insemination etc present hard practical dilemmas in newly formed areas such as bioethics and neuroethics: how to control or let people live free in the (post)modern state?

A current area of debate in this pressing matter is of course the issue of contraception as recently was commented in a now (in)famous preaching by Pope. New York times wrote a devastating blow to the Pope’s weak rhetoric and The Economist provides an interesting analysis as well. What is at the core is a fight over the interpretation of human sexuality, as a means of upholding ideology between rigid scripture and pragmatist modernity. Since the Vatican is an institution of control – control over interpretation and practice of Catholicism – it struggles between upholding the means of control and the unequivocal research showing that condom use is  positive in the war on HIV, not negative as the Pope suggested. 

Stay tuned for next chapter on BioPolitics! 

Taggad , , , , , ,

Obama to Jump Back on The Stem Cell Wagon

Meistre Obama creates goodwill as well as uproars around the world with the announcement that he is reversing the Bush administration limits on federal financing for embryonic stem cell research as part of his thrust forward for science. Stem cell research is an uncontroversial issue in the world few secular societies but have been a severe controversy not least in the USA since  scientists Martin Evans, Matthew Kaufman, and Gail R. Martin in 1981 derived mouse embryonic stem cells and coined the term ”Embryonic Stem Cell”. This concept is not to be mistaken for ”Adult Stem cells”, which can be retracted out of the bone marrow of adult humans, alas, the quality of these cells are inferior to that found in embryos, therefor the controversy. Pope John Paul II in a famous speech on July 2001, addressed to GW Bush, asked for fall back of American support to stem cell research:

Experience is already showing how a tragic coarsening of consciences accompanies the assault on innocent human life in the womb, leading to accommodation and acquiescence in the face of other related evils such as euthanasia, infanticide and, most recently, proposals for the creation for research purposes of human embryos, destined to destruction in the process. (An excerpt from the Pope John Paul II’s address to President Bush at Castel Gandolfo, Italy, July 23, 2001. )

stem-cell-research1Obama now fulfills a mission started in 2005 with his vote for the Stem Cell Research Enhancement Act, which proposed the conducting and supporting of research that utilizes human embryonic stem cells, regardless of the date on which the stem cells were derived from a human embryo. The controversy, basically an ontological issue has two sides as reported by the medical doctor Robin Cook: 1. how embryonic cells are created and harvested, and 2. the point at which an embryo becomes a human life. The controversy is a truely a matter of pragmatism and deontology, utilitarianism and moral faith, basically it surrounds the blastocyst, an embryo at an early stage of development, comprising around 120 undifferentiated stem cells. These cells can differentiate into any cell type, including other so called totipotent cells. So while for some the human life enters this world right after conception, for some it starts about 14 days after fertilization, when they become individualised, before that time they can develop into any sort of cell for any individual. When life actually starts, I am not the right person to argue, fo sho, but I am a certified pragmatist, thus embracing most research that develop social consequences toward the greater good – a truth as sure as anything when it comes to stem cell research.

What is important with Grandmaster Obama is not that he has philosophically more poignant arguments than had Bush for his policies (rhetorically, yes definitely!), but that after eight years, it is time to move to a different path, with more and more funding going to both the arts and science than it did during Bush. Very exciting times for the life sciences indeed let’s extract some undifferentiated stem cells and save some brains!

Reports by New York Times, Washington Post and me favorurite Scientific American

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: