Kategoriarkiv: Art History

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Taggad , , , , , ,

Modernautställningen som kritikens mandomsprov

På bloggar och dagstidingssidor rasar tuffar debatten vidare om hur bra
Modernautställningan 2010 egentligen är. Andreas Gedin, Magdalena Malm, Fredrik Liew, Power Ekroth (Facebook), Lars Vilks, Anna Brodow och flera andra försöker jaga varandras svans genom att debattera flera helt olika frågor var för sig och blandra för sina läsare ihop det mesta. Några klargöranden:

1. Modernautställningen 2010 är exempel på ett traditionellt utställningsformat, med flera ihopplockade curatorer, ett femtiotal konstnärer och flera parallella delar – performance, videoinstallationer, måleri, föreläsningar, seminarier etc. Sålunda kommer de flesta om 20 år knappast tycka bu eller bä om årets urval, snarare ytterligare göra upp med ett strikt postmodernt förhållningssätt till värderingsgrunden för en viktigt utställning som denna. Hur värdera Sveriges ‘viktigaste’ utställning när det inte finns något att ställa den mot?

2. Power Ekroth och Magdalena Malm är inne på ett intressant spår, där de diskuterar institutionens praktiska och strukurella problem att inhysa en viss typ av hyllad samtidskonst, nämligen den som ratar den modernistiska arkitekturen, ekonomin och presentationsformen. Ekroth: ”Problemet i min mening ligger inte heller nödvändigtvis vid själva institutionen som sådan utan snarare ett institutionalistiskt tänkande från nyckelpersonerna inom institutionen. Ty det starkaste som slår en när man vandrar mellan salarna i Modernautställningen är just att hängningen inte särskiljer alls sig från salarna där samlingarna finns. Hur har curatorn tänkt egentligen? Det verkar som om man inte tänkt alls utan endast inlemmat sig i en lång och konformistisk tradition av traditionellt handhavande av konsten och ett inkorporerande av konsten i institutionen som sådan.” Malm skyller på byggnaden och det är intuitivt svårt att hålla med, men hon har ändå en poäng. Jämför med hur konstnärers ateljéer har krympt och förändrats de senaste 50 åren, från den luftiga Peter-Dahlska målerirummet till Olafur-verkstaden eller det lilla kontoret för möten, photoshopande och emailande. Varför skulle inte en institution med det uttalade målet att följa den samtida konstens processer och svängningar också uttrycka detta i sin arkitektur och övriga verksamhet. Vi måste nog börja erkänna även offentligt att måleri och videoinstallationer är två olika modus operandi, kanske ska vi låta dessa medier bereda ny väg för museerna?

3. Hälsotecknet som representeras av denna mediala diskussion av Modernautställningen 2010 ska inte underskattas. Min och Frans-Josef Peterssons debatt kring nya mål och medel för svensk konstkritik 2005 såg liknande behandling av konstvärlden som framtidens konstkritk: institutionskritik (Till och med vice-chef Ann-Sofi Noring har visat färg i en artikel i SvD), identitetspolitik (Flera kritiker reagerar på urvalet, med många stammande från Malmö), aktualitet (En diskussion har lyfts av flera kritiker om Moderna Museets roll i samlandet och arbetet med flyktiga konstverk) och inte minst poängterandet av konsten som ett kritiskt medium där utsagor bör granskas och lyftas fram efter mångbottnad analys.

Taggad , ,

Black Swan Theory as a Means To Reinvigorate Art Criticism

Is art a Black Swan?

In my new article in Expressen I make the case for connecting the cultural criticism of late with the almost seamless expansion of science and other knowledge systems of today. I use Nassim Nicholas Taleb’s Black Swan Theory in order to argue for a greater diversity in analysis and interpretation within the field of art criticism, but without a doubt this is a reasoning that should infiltrate all cultural, philosophical and political criticism.

Art rascal Lars Vilks comments and briefly dismisses my points as ”already been tried” and misses his own point that art today must gather its raison d’être from without the art field. Thus, to best analyze the expanding field of art, critics should at least try to develop their limited and one-sighted experience and knowledge. Art really creates black swans all the time, I can just mention some recent examples in Marcel Duchamp, Warhol and Cindy Sherman. The entire field of art has been forced to re-examine its paradigm because these individuals found new ways of looking. So today, I predict that science, economics or ethnology will strong allies in the next game change.

Nassim Nicholas Talebs recently wrote this beautiful piece about the human and natural economic worlds. Read it!

Taggad , , , , ,

Artists Explore the Religious Mind

Art and religion has historically massive ties, but contemporary art is looking very agnostic since the fall of modernism the Grand Narratives a few years ago. But in a new series of projects in various venues artists such as Damien Hirst, Bill Viola, Mats Hjelm, Cecilia Parsberg, Poste Restante etc. In London’s St. Paul’s Cathedral art’s former bad boi Damien Hirst will exhibit new paintings called Hope and Salvation. And while an atheist by heart, he has been lurking within the religious question with various works during his career, exploring life and death as it merges with ideology, religion and culture.

In Sweden a recent project in S:t Jacob’s church included talks, installations and performances that used the church space as an extension of the usual white cube neutrality. The result is an awkward but fascinating mix of usual interventions (such as the not yet realized proposal by Mats Hjelm to cover the Jesus figure in black paper, making him appear…well, dark).

Gilbert & George also like religious themes

Stories of art and the spiritual dates back a long time, Kandinsky and Mondrian were of course pursuing their purification of the spirituality of art although in different forms. Anyway, the story of art and the religious experience still haunts us, whilst the scientists tries to find connections between the two. A book to read on this topic is Lying Awake – Art, Religion and a Brain Disorder by Mark Salzman. It connects these two states of mind in a great way.

Taggad , , , ,

Totally Un-Unreadable Books – How does Amazon Know?

Amazon has some pretty handy systems of book recommendations running on their servers, but as a customer you cannot help feeling a bit controlled, moulded and steered in certain (money spending) directions. Through their system om gathering what you buy and what others buy, they keep your interest up. A braniac at Google Answers makes some good points on the behaviour of why we buy at Amazon; its is basically a simple algorithmic model combined with a large pool of data on how we spend money, but it does in return, seldom register information of what we think about certain books. amazon_download_free_books_digital_pdfAmazon has a rating system but which is still arbitrary, not compulsive to fill in. Buying a cookbook by Bill Gates, for example, would not decisively signal if you like cooking in general or just wish out find out about the richest nerd ever lived. In an interview with Steven Johnson, author of Interface Culture, he further comments this, and connects it more to how the brain registers and ignores information clusters, compared to, say, ants.

But all this aside I do want to reccomend a few no-brainers-to-buy: Last year’s most I’am-a-highbrow-Dan-Brown-hating-V.S.-Naipaul-reading-intellctual title is certainly Neuroarthistory: From Aristotle and Pliny to Baxandall and Zeki, by John Onians. Its a must-have. Upcoming in November 2009 is Irving Massey‘s The Neural Imagination: Aesthetic and Neuroscientific Approaches to the Arts. Should be an interesting comparison within the fields of art and nueroscience. obamaArtist and former neurologist Warren Neidich‘s new book Lost Between the Extensivity / Intensivity Exchange with essays by Sven-Olov Wallenstein, among others should be great. Last but not least is Shepard Fairey‘s Art for Obama: Designing the Campaign for Change. I really want ot find out the deal with that one!

For a less bluntly promoted marketplace of books, check the books.google.com that is getting flak from all corners of the world for their new book scanning project. Making all books searchable is one of the greatest endeavor of humanity, I dare to say. Go Google, Go!

Taggad , , , , ,

Poster Boy street art myth spread by the NY Times: There is no Poster Boy!

Henry Matyjewicz, a 27-year-old Brooklynite, was  arrested by NYPD’s a few days ago. He is known around the city and beyond as Poster boy, a street artist that for years have remodelled New York subway ads and billboards with a little razor, exerting a feisty but playfully intuitive critique of consumer culture. He works in a similar tradition as many other of recent years’ street artists such as Swedish AKAY, Polish M-city, or Swoon from Brooklyn. His cut-outs are literally live adbusting (or ‘subvertising’), while at times he has done it even in front of an audience, something which he might find more difficult to pursue in the future.

But the NY Times casts some mythological doubt-cum-Banksy glow to this matter, referring to an anonymous call they received from ”Henry”, part of the self proclaimed ”Poster Boy movement”, stating: There is no one Poster Boy, we are many. If this is true, the poster slashing will not halt for long, since  ”Henry”-the-voice claims that Matyjewicz only plays a minor role in the movement at large. Future will tell, then.

The complicated story of art and graffiti have been debated over and out whence the complex theories often begin with the notions of cleaning, destruction or iconoclasm. Removing graffiti from the public space have been the main issue for graffiti artists and transportation authorities alike for four decades. Street artists have thus since the 1990’s pursued new forms of expressions beyond the spraycan, and slowly started to smudge the concept of simple removal of graffiti, which in turn have taken interesting forms of consumption critique.

A nice connection between the concept of iconoclasm and graffiti is graff critic Jakob Kimvalls essay in Swedish downloadable here.

Taggad , , , , ,

The way the Brain Buys

 

Andreas Gursky taps in on consumption

Artist Andreas Gursky taps in on consumption

The finest newsprint on the planet, The Economist, ended the year of 2008 with a great story on why we buy the things we are compelled to buy especially around holidays, and the scary tactics of Wal-Mart and Sainsbury’s when they employ neuroeconomics in the marketplace. The problem as I see it relies mostly in the pushing forward of the concept of privacy, the same could be argued in relation to the fundamentals of personal advertising of the kinds used mostly in new media. Remember the  parellel with the Google debate and how The Evil One they are monitoring you in full, whether you enjoy it or not. Articles Here and here.

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: