Kategoriarkiv: Art Criticism

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Taggad , , , , , ,

Kulturens mätbarhet, några kommentarer

I senaste numret av Konstnären skriver jag om mätbarheten som både problem och möjlighet för kulturen i framtiden. Det som för de flesta kulturarbetare kan ses som en teknokratisering av konst och kultur ser jag främst som ett öppning för kulturen att kunna närma sig politiska samtal, som ju i regel utgår i från rationella resonemang och transparens, inte subjektiva anekdoter och idéer. Det är också intressant att notera att den svenska ”bibeln” inom området kring regional utveckling och kulturell mätning och utvärdering Kulturens Kraft nu har översatts till engelska på Routledge. En av bokens redaktörer Lars Lindkvist uttrycker i en intervju kärnan i hur kulturen och Sverige i stort bör förhålla sig till utbildning, mätbarhet, juridik och skatteregler, ett uttalande som bör inspirera, snarare än avskräcka:

Genom att lyfta fram värdet av konst och kultur som igångsättare i en process som fortsätter med innovation, design och formgivning. Konsten utgör inspiration för övriga delar som sedan kan koppla tillbaka som ett kommunicerande kärl. Genom konsten öppnas sinnena och kunskapen ökar så att man känner igen en innovation och utvecklar nya verksamheter. Därför måste ökade satsningar göras redan i skolan på mer konst och kultur, fortsätta med mer bildningsverksamhet på högskolor och skatteavdrag för kultursponsring som skulle stärka kultutövarnas levnadsmöjligheter.

Samtal med Lars Lindkvist, Kulturekekonomi.se

Här är min text i senaste Konstnären nr 1, 2013:

“What Gets Measured Gets Managed”, utropade management-filosofen Peter Drucker på 1950-talet. Eller, troligtvis var det någon annan som formulerade just dessa fem ord men det sammanfattar väldigt väl de idéer som Drucker kungjorde. Det var i första hand företag och organisationer som Drucker ansåg behövde mer kunskap och bättre struktur. Kapitlet ”The Sickness of Government” I hans bok The Age of Discontinuity (1969) lade själva grunden till vad som i dessa dagar får klä skott för mätbarhetens starka prägel på vår tid – New Public Management.

New Public Management, eller NPM, hänvisar till en strävan hos statliga och offentliga organisation att effektivisera sina verksamheter. Det hela utgick från början ifrån viljan att förbättra invanda och ineffektiva mönster hos vissa skattefinansierade verksamheter. Med hjälp av decentralisering och managementmetoder hämtade ur näringslivet. I detta låg naturligtvis också att försöka konstruera den kreativa konkurrens som så länge funnits på en fri marknad, men inte lika mycket i offentliga organisationer. Innovation och konkurrens ville man ju även i myndigheterna och nämnderna också se till att belöna, och för att göra det behövde man också skärpa rutinerna för mätning och utvärdering. Nu skulle resultatet, inte processen stå i centrum.

cultural-value tapeInom kulturen kommer mätning egentligen upp till ytan först efter att statsvetaren Lisbeth Lindeborgs kulturpolitiska rapport Kulturen som lokaliseringfaktor (1991) slog ned som en bomb i kultursverige. Här påvisade en samhällsforskare för första gången i Sverige att det finns samband mellan kultur och regioners utveckling både ekonomiskt och socialt. Detta var en ögonöppnare, vilket fortsatte i Landstingsrådets kulturmätarprojekt ”Från vision till verklighet” (1994) och ett flertal rapporter från Statens Kulturråd, KK-stiftelsen och universitet.

NPM har otvetydigt ökat kraven på att mäta och förstå verksamheters effektivitet, något som inom kulturen blivit tydligt kännbart i exempelvis stipendieansökningar där konstnärer och institutioner tvingas motivera verksamhetens betydelse för barn och unga, region och stad, konstområdet i stort, liksom effekterna på psykisk och fysisk hälsa och utbildning.

Vår traditionella bild av konsten som opolitisk, onyttig eller på ”armslängds avstånd” från makten har kantrat rejält och det är anses knappast idag märkligt att kultursatsningar motiveras utifrån samhällsmål, vare sig det är mer demokrati och kreativitet eller turism och minskade sjuktal. Men denna bild av konsten som fredad från utvärdering och mätning är falsk och ohistorisk. Redan i 1974 års kulturproposition uttryckes en tydlig vilja att följa upp och utvärdera kulturen för de enskilda institutionerna. 2009 års stora kulturpolitiska antiklimax Kulturutredningen beskrev det så tydligt det kan bli:

”Det ansvar som kommer att ligga på de föreslagna förvaltningsmyndigheter gör att dessa kommer att behöva utveckla sin kapacitet för uppföljning och utvärdering. De ska kunna förse regeringen med löpande relevant underlag och även ge underlag till de mer frekventa översyner av kulturpolitiken som vi föreslår. Även kulturinstitutionerna behöver utveckla sin uppföljning och utvärdering för att bättre redovisa och återrapportera till regeringen”.

Idén om kulturen som ett laboratorium där inga krav ställts på samhällsnytta framstår idag som en utopisk vision, snarare än möjligt kulturpolitiskt mål. Och onekligen kan mätningen ha många goda effekter som det faktum att den flyktiga kultursfären utvidgas i akademiska discipliner som statistik, ekonomi, psykologi och sociologi. Denna integration med samhällsvetenskapen kan i sin tur också bidra till ett språkbruk som är fungerar i politiska sammanhang där ”resultat”, ”effekter” och ”mål” är mindre laddade begrepp än ”experiment”, ”osynliga värden” eller ”processbaserad”.

Men kanske är denna utveckling också problematisk. Strax efter att Kulturutredningen släppts under 2009 skedde två centrala konsthändelser i Sverige – Anna Odells psykosperformance och NUG’s graffitifilmer visade på konstmässan Market. Speciellt i den förra exemplet kom självaste kulturministern att hamna i konstetablissemangets onåd genom att så tydligt ta offentlig ställning för det hon menade var brottsligt och därmed inte längre ett konstverk.

Här kom mätbarheten in bakifrån, genom flera ledarskribenters cost-benefit-perspektiv där siffror slängdes runt som slagträn i debatten om dessa konstverks egentliga nytta. NUG’s verk ansågs av Trafiklandstingsrådet kostat samhället 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg i en av filmerna. Detta plockades upp i debatter, Facebookgrupper och kulturpolitiska resonemang som ett enkelt och snabbt sätt att skapa en värdering av vad detta verk faktiskt betydde ur ett samhällsperspektiv. När konstskandalen blev ett faktum krävde också journalister också snabba svar från både galleristen, konstnären och den indignerade ministern. Många debattörer gjorde det då väldigt enkelt för sig och viftade först och främst med det som var mätbart, snarare än det som krävde eftertanke och analys.

Men ökningen av mätning och kvantifiering inom konsten och samhället i stort kan som managementforskaren Christopher Pollitt inte isoleras till några få händelser, utan måste ses som resultatet av flera parallella processer. Delvis har det kommit i led med ny samhällsplanering och urbanisering, som den uppmärksammade artikeln ”Artists as consumers” (1989) visade. I artikeln beskriver Joan Jeffri hur konstnärer påverkas och reagerar på gentrifieringen i New York, en effekt av att fastighetsvärdet steg i de delar av staden där konstnärer tidigare ostörda kunnat arbeta. Artikeln blev stilbildande i sin uppräkning av amerikanska konstnärer, deras utbildning och kompetens och hur samhället i flera led kunde vinna på att använda sig av denna resurs. Men det speciella med artikeln var att den så oförblommerat beskrev studier och statistik som visade att konstnärer tär på samhället genom att de flesta konstnärers lön är så låg och att denna grupp dessutom är svårare att omskola till en annan yrkeskategori.

Faktumet att något är mätbart är vi i konstvärlden generellt inte fientligt inställda till, ofta är det ganska bra att kunna påtala något på ett neutralt sätt, utan att alltid nödvändigtvis behöva proklamera någons subjektiva tolkning. Inom kulturekonomisk forskning har man de senaste trettio åren utvecklat sofistikerade metoder för mätning av kulturens värde, alltifrån neurologiska röntgeninstrument till breda, globala statistiksammanställningar. Men vanligast idag är Contingent Valuation Method som går ut på att fråga medborgare hur mycket de skulle kunna tänka sig betala för en specifik kulturell upplevelse. Här hamnar kvalitetsbegreppet inte i skottlinjen eftersom den inte behöver definieras generellt, bara hur den enskilda individen värdesätter den egna upplevelsen. Den stora bristen i denna metod är att den ju är hypotetisk och begränsad till besökarnas kulturintresse. Denna metod kan inte ge någon definitiv kunskap om hur mycket människor skulle vilja betala eftersom de inte alltid är väl insatta i vad de skulle få för pengarna. Jämför med hur mycket pengar man skulle kunna tänka sig lägga på en roman på ryska, när ens ryska består av en termins språkstudier för sisådär tjugo år sedan.

Regeringen bildade nyligen Framtidskommissionen för att bidra med analyser för de kommande fyrtio årens samhällsutveckling. I en debattartikel i Göteborgsposten skriver de att ”Kultursektorn som helhet saknar i många fall den mätbarhet som de kulturella och kreativa näringarna kan uppvisa. Det fråntar den inte dess betydelse för samhällsutvecklingen” Om detta perspektiv på mätning kommer att förgylla eller erodera kulturens ställning kan nog bara framtiden utvisa.

Ulf Lundell och kverulantens våta dröm

Skriver idag i Expressen om det anti-intellektualiserande bråket mellan en av våra största konstnärer Ulf Lundell och Kivik Art Centre som leds av allas vår Sune. Lundell har gått bärsärkagång eftersom han fruktar att någon eventuellt kan se honom via en Anthony Gormley-skulptur.

Kontentan av resonemanget är att vi med dessa och andra ogenomtänkta, egoistiska handlingar riskerar att outsourca debatten om konst, kultur och det offentliga/privata till myndigheter och andra organisationer som styrs av juridik, ekonomi eller strikta regler. Detta kommer i sin tur påverka inte bara enskilda insitutioner och konstnärskap men som både Vilks har visat i boken Myndigheterna som konstnärligt material och nu senast Jacob Kimvall i Nolltolerans – Kampen mot graffiti, så kan hela rörelser påverkas enormt av hur makthavare agerar.

Farligt otydligt konstverk – är det en byggnad eller ett konstverk???

Initiativet till att forma debatten är åp många sätt svårare att ta eftersom det finns fler medier att arbeta mot, men många medier är samtidigt också mer tillgängliga idag och därför måste kulturutövare själva ansvara för att stå längst fram och beskriva och debattera sin verklighet och verksamhet.

Uppdatering 28 augusti: Lundell får du ett brev publicerat i Ystads Allehanda som fortsätter samma bana han redan påbörjat, nämligen att verket är banalt, stort, fult och att hela verket representerar ett slags ”konsten som översitteri”. Jag hoppas på en nystart för debatten.

Taggad , , , ,

Tensta konsthall, Lundinfamiljen och abstraherade värden

Här skriver jag en översikt i Upsala Nya Tidning över det som hänt med Tensta Konsthalls utställning Abstract Possible och det efterspel som samarbetet med Bukowskis genererat:

Att en utställning har många teoretiska lager brukar vanligtvis betraktas som en fördel, då ingångarna blir vida och associationerna många. I Abstract possible blir inte bara ingångarna många utan utvägarna likaså. Tensta konsthall och Maria Lind kan kreativt hitta olika förklaringar till komplexa invändningar som rör samarbetet och parallellt söka trovärdighet bland annat genom den antologi som man, enligt uppgift gett ut tack vare det arvode Bukowskis betalat Lind. ”Contemporary art and its commercial markets” är en välskriven och intressant publikation men riktar fokus på större frågor, inte åt det här-och-nu som Lundindebaclet som är knäckfrågan.

Ironiskt nog är det abstraherande av värden och utsagor som är temat för Tenstas senaste projekt också de metoder som man använder för att undvika att ta ställning på ett etiskt tydligt sätt. Att konsthallen inte vill avslöja storleken på det arvode som Maria Lind erhållit av Bukowskis är den sista spiken i kistan för konstens asymmetriska förhållande till sina abstrakta finansiärer.

Taggad , ,

Maria Linds version av Tensta konsthall – Marknadskritik som inte biter på Bukowskis

Mordet på Tensta konsthall heter Lars O Ericssons bok som kom 2005 i kölvattnet av sparkandet av Gregor Wroblewski från konsthallen och de etiska gränser som Ericsson menade överträtts å det grövsta. Spola fram till 2012 och öppnandet av Nya Tensta Konsthall i regi av Sveriges främsta diskurs-curator, tillika en kapitalistkritiker av högsta rang Maria Lind. En ny skandal målas nu upp. Det pågående projektet och utställningen Abstract Possible – The Stockholm Synergies har debatterats både medialt och inom det lokala medvetandet i konstvärlden i Sverige och sprider sig nu även utomlands, här Marti Manen i spanska A*Magazine. Det man rasar mot är hur en av Bukowskis ägare – Familjen Lundin – gnuggats samman med den socialkritiska och kapitalistifrågasättande Lind och (hittills) offentligt finansierade Tensta Konsthall. En del av projektet är en utställning på auktionshuset Bukowskis som sedan sålts som så kallat Primary Sale, förstahandsförsäljning. Lind får för detta ett arvode samt försäljningen av verken delas lika mellan Tensta, de enskilda konstnärerna och Bukowskis. Bukowskis får Maria Lind.

”Maria Lind har sålt ut Tensta alltför billigt”, är uttalanden som ekar, bland annat genom Sinziana Ravinis attack i DN igår. Clemens Poellinger och Erica Treijs har sedan tidigare slagit upp detta stort i SvD och till och med en anonym blogg har startats i ren protest mot sammanblandningen av finanskritisk konst och Maria Linds (tidigare) politiska ideal.

Igår torsdag samlades ett hundratal debattsugna i ett kvällslugnt Tensta, på konsthallen för att först lyssna till fem ganska banala introduktioner till olika bilder av finansiering av svensk konst, mestadels från det offentliga, vilket fortfarande står för en förkrossande majoritet av allt kulturfinansiering i detta land. Galleristen Ciléne Andréhn attackerade snart premisserna för debatten – att det skulle råda någon slags kommersiell konstboom både globalt och i Sverige – något som hävdas i den rapportantologi som Lind och ekonomen Olav Velthuis satt ihop som den kritiska massa som ska uppväga det till synes a-moraliska samarbetet Tensta Konsthall-Maria Lind-Bukowskis-Lundinfamiljen-Lundin Petroleum. Till en början var det ett traditionellt diskursivt samtal om konst, kommers och konstens möjligheter i framtiden, men snart tog indignationen över.

Det allvarliga inleddes med en person ur publiken som presenterades sig med en bakgrund inom miljö- och folkrätt som slängde en besk salva mot Lind och Bukowskis som under kvällen var företrätt av VD Michael Storåkers. Vidare ställdes ett flertal frågor från publiken som cirkulerade kring frågan som alla tänker men har svårt att säga rakt ut – Varför Maria, Varför har du sålt dig så billigt (?) och med ett till synes obefintligt ställningstagande i frågan om ditt eget ansvar för konstnärerna, konsthallen och legitimiteten du ger Lundin/Bukowskis?

Det latenta hatet som kunde skönjas under höjda ögonbryn resten utav kvällen fick mer bränsle. Vid en direkt fråga till Lind om hur stort hennes honorar varit från Bukowskis vägrade hon blankt att svara. Vid upprepade frågor om konstnärernas kännedom om ägandeförhållande svarade hon att de som valt att avstå gjorde så på grund av principer mot auktioner, snarare än Lundinrelationen. Andreas Gedin argumenterade väl när han i några frågor satte fingret på sakfrågan genom att hänvisa till de vidrigheter som många NGO’s och människorättsorganisationer anklagar Lundin Petroleum för. Lind försvarar sig med en klassisk bortdribbling när hon hänvisar till att bland annat 2:a och 5:e AP-fonderna investerat i stora vapenindustrier och därför är vi alla som pensionssparande lika goda kålsupare. Gedin menade att detta är två olika saker eftersom vi i nuläget inte riktigt kan välja hur AP-fonderna sköts men däremot har Lind varit helt fri att välja samarbeta med valfri aktör, knappast bakbunden.

Maria Lind kom att fokusera sin argumentation på en infiltrerande institutionskritik, vad Andrea Faser kallar ”Institution of Critique”. Detta resonemang menar att vi bäst uttrycker en kritisk ståndpunkt genom att jobba inom eller med de platser, institutioner eller företag som vi kritiserar, dock på ett explicit performativt sätt. Det kan alltså inte finnas någon tvehågsenhet i vad denna kritik riktar sig mot, då det skulle underminera det centrala resonemang om ökad hopgyttring av pengar, konst och politik som man vill få fram. Något som många uppfattar har hänt just i fallet med Tensta/Bukowskis, eftersom Maria Lind främst deklarerat att hon ger oss möjlighet till kritisk diskussion, men knappast ett uttalande eller resonamng om hur vi ska agera kritiskt. Vi är passiva. En idé som kan sägas motsvaras av att man vill diskutera djurrättsfrågor efter att ha slaktat ett lamm och med blodiga händer undra stint varför alla verkar så arga när man ska börja diskutera.

Den enskilt viktigaste kritiska punkten i detta projekt har enligt offerlammet Lind varit publikationen  Contemporary Art and Its Commercial Markets – A Report on Current Conditions and Future Scenarios som Maria Lind och Olav Velthuis satt ihop. I sju texter presenteras olika kritiska resonemang och lite statistik som visar på ökad kommersialisering inom konstfältet. Duh!Texterna varierar men resonemangen förs främst i essäform, vilket i detta fall underminerar den rapportstatus man velat tillskriva den. Detta är en idéskrift, inget fel med det men dess fokus på globala finansmarknader och konstmässor och auktioner är en ödesdiger begränsning. Här missar man exempelvis att nyansera konstinvesteringens baksidor som att avkastningen för investering i konst är lägre än både aktier och statsobligationer som kulturekonomern Bruno S Frey visat. Detta är något som eventuellt kullkastar många av de resomang om varför man investerar i konst idag. Frey bryter ned detta mot psykologi, beteendevetenskap och sociologi genom det han kallar behavioral anomalies som representeras av ett brott mot traditionell analys utifrån rationell så kallat Neumann-Morgestern-analys. Central forskning från början av 2000-talet som måste fram i ljuset.

En annan viktig aspekt är att Linds uppfattning om konsten som en oöverträffad ”metakategori” för kommentar och analys inte någonstans riktas mot curatorn generellt eller henne själv. Det antas gång på gång att konstnärerna är i händerna på makten (och underförstått curatorerna) och därför förs flera resonemang i boken ovanför deras huvuden. Att det är curatorns metakritik som hela konstsverige just nu vill debattera, inte objektets kommdifiering drar ner läsvärdheten i denna publikation just nu.

Att erinra Bourdieus reflexiva teorier om konstfältet och inte minst Andrea Frasers intresse för en kritik innifrån institutionen är också viktigt eftersom vad eller vem som egentligen slår mot Bukowskis i detta fall är så pass oklart. Andrea Fraser har i sina verk varit både raljerande OCH kritisk, här ett citat av Fraser från ett av hennes kritiska arbeten från 90-telt, A Project in Two Phases:

Corporations developing art collections—whether directly or through corporate foundations—often find that this activity becomes a source of discord within their organization. Conflicts arise between the consultant or staff member in charge of the collection and his or her corporate board of directors. Employees with an otherwise strong identification with the corporate culture resist the installation of art objects in their workplace. Clients are intimidated or confused when confronted by works outside of their cultural frame of reference.

Fraser visar alltså vägen genom att uttrycka och gestalta en hållning som skapar motstånd mot både de enskilda individerna involverade samt institutionens idéer om sina regler och koder. Men i allt detta finns det ytterligare viktiga röster som saknas för att detta faktiskt skulle öka sin kritiska potential: ridå Konstnärer. Var är ni som ingår i utställningen? Goldin + Senneby, och övriga konstnärer som utifrån en lite alternativ position i detta sammanhang kan generera en trovärdig och effektfull kritik, vilket i ärlighetens namn Maria Lind knappast längre kan.

Taggad , , , , ,

Äktenskapet konst och arkitektur

I min text publicerad i senaste Konstnären skriver jag lite om en möjlig försoning mellan konst och arkitektur. Utifrån Hal Foster, Ai Weiwei och Vilks ställer jag saker på sin spets. Här är texten:

Konst och arkitektur har alltid haft en nära vänskap, ända sedan Michelangelos design av Palazzo Farnese i Rom till Le Corbusiers samarbete med poeten och konstnären Max Jacob. Och när inhemske konstnären Ai Weiwei inkluderades i det designteam som skulle skapa Kinas viktigaste byggnad till OS-året 2008, var det just ett sånt samarbete mellan konst och arkitektur som kulturvärlden ofta betraktat som ett win-win-förhållande. Men om detta förhållande är kulturellt intressant så är det både politiskt och juridiskt ifrågasatt.

I deras fysiska uppenbarelse – som konstverk och byggnadsverk – finns en viktig distinktion, arkitektur skapas i regel aldrig utan ett väl formulerat uppdrag kring funktion och användning, något som i regel undantas konstverk. Som en reaktion har begreppet Unsolicited Architecture fått fotfäste hos en generation teoretiskt sinnade arkitekter, vilket innebär att kreatören helt enkelt själv är beställaren. Teoretikern Ole Bouman har beskrivit det hela som ett sätt för arkitekter att frångå det moras de sjunkit ned i efter att ha reducerats till spelare på en ekonomisk marknad som allt som ofta sväljer arkitekturs mer idealistiska strävan. Han föreslår en arkitektur utifrån det politiskt klingande slagordet: ”Don’t wonder where you can find a client; ask where you are needed”.

I det offentliga rummet är både arkitektur och konstverk ibland upphov till mediala stormar. I Sverige har bland andra Marianne Lindberg de Geers Jag tänker på mig själv och Kirsten Ortweds Raoul Wallenbergmonument väckt avsky, utomlands har Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington i åratal varit omdebatterat. Här är det väldigt ofta en smakfråga där det offentliga rummets, ’renhet’ och uppbygglighet skall bevaras, i vissa fall talas det i media om ’kränkningar’ av omgivningen.

Men i vissa fall beror avsmaken mot konstverket på att det i själva verket negerar arkitekturen, byggnaderna och platsen runtomkring. I världens kanske mest berömda fall av utskälld offentlig konst genomfördes i New York, i mars 1985 en offentlig hearing, där 122 personer argumenterade för och 58 argumenterade emot verkets bevarande. Det rörde sig om Tilted Arc, installerad 1981 på Federal Plaza i New York. Konstnären var Richard Serra, betraktad som en av världens främsta skulptörer.

Under samtalet hördes konstnärer, civilpersoner, politiker och en mängd andra med koppling till platsen eller verket, det ena argumentet mer elaborerat än det andra. Plötsligt uttrycker efter ett längre resonemang den federala domaren Dominick DiCarlo själva kärnan: ”…Enkelt uttryckt, intentionen har varit att förstöra torgets ursprungliga konstnärliga idé – arkitekternas idé”. Detta blev till slut fallet för skulpturen som efter ytterligare fyra års protester togs bor, bland annat med hänvisning till hur arkitekturen omintetgjordes runt torget. Följden blev att offentlig konst under många år hölls i hårt koppel i New York, de enda verk som uppfördes skulle vara noggrant planerade med en arkitekt.

Arkitektur är dock inte bara det som är byggt, utan också byggnaders konceptuella historia inklusive det som aldrig byggts, skrev direktören för FRAC Centre i Orléans Marie-Ange Brayer nyligen inför en utställning om konst och arkitektur. Många av modernitetens arkitekter/konstnärer som Le Corbusier, El Lissitzky, Vito Acconci eller Rem Koolhaas (OMA) har byggt upp en renommé främst genom förslag och idéer på hur stadsmiljö skulle kunna se ut. Idag har förhållandet konst-arkitektur främst kommit att fokusera kring byggnader för konst – museerna.

Under planeringsarbetet för Tate Modern i London under tidigt 90-tal, ställdes frågan till ett antal internationellt uppburna konstnärer vad de föredrog för typ av byggnad för att bäst representera deras verk. De allra flesta svarade då att de föredrog gamla fabrikslokaler och byggnader vars funktion ursprungligen varit något skilt från just museets. Ledningen för Tate, däribland sedermera Lars Nittve, bestämde sig för att lyssna till detta och sökte därför upp en av de största byggnaderna i London, Bankside Power Station, som under 1900-talet varit en viktig central för elproduktion. Sedan lät man arkitektstjärnor lämna in förslag för att bygga om strukturen till vad som skulle bli världens näst mest besökta moderna konstmuseum.

Denna kärlekskranka osämja beskriver konsthistorikern Hal Foster i sin senaste bok The Art-Architecture Complex. Han påtalar att det i dagens totalt ekonomiserade kulturproduktion finns två olika sorters samarbeten i vad han kallar konst- och arkitekturkomplexet: den ena är det spektakulära, det stadssäljande och något som föranleder passivitet. Den andra sorten stärker aktivt vår känsla av vilka vi är och våra sociala relationer. Risken är att arkitekturens fokus på det glätta, det hippa uttrycket, lockar politiker, lågprisflygbolag och turism men skyggar för riktigt pressande sociala frågor som hur fler och fler ska kunna leva på en begränsad yta.

Det verkar dock, till Fosters förtret som att denna distinktion mellan de två sorterna kommer att fördunklas under kommande år, inte minst när man ser de ökningar av museibyggen och museibesök som skett under de senaste femtio åren. Bara i USA ökade antalet museibesök sen 1960-talet med 300 % och ligger idag ett stycke över 100 miljoner besök per år på ett konstmuseum. Enligt SKL’s senaste statistik så har 20 % av landets konstmuseer byggts under 2000-talet. Men många kritiker suckar ändå surt om arkitekturens grepp över konstrummet. I världens mest ansedda publikation The New York Times, uttryckte nyligen den seniora kritikern Roberta Smith en glasklar attityd: “Buildings don’t make museums; art and only art does”.

Men rent politiskt-juridiskt måste distinktionen mellan byggnad och konstverk främst göras därför att lagen reglerar vad som får byggas, när och av vem. Bygglov kan utfärdas av kommunala byggnadsnämnder och gäller de flesta former av nybyggen, tillbyggen och ombyggnader. Men undantag finns, inte minst visade det sig på Österlen när Kivik Art Centre sjösattes 2008. Skulpturen/byggnaden Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av skulptören Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield blev snabbt upphov till en konflikt där dess funktion eller funktionslöshet blev avgörande. Grannen Ulf Lundell, menade att det sexton meter höga utkikstornet gav voyeurer möjlighet ta del av hans privatliv och började driva en process mot verket.  2008 beslutades att utkikstornet inte var en byggnad. Sedan överklagades det till Länsstyrelsen som ändrade beslutet. I nästa instans kom Förvaltningsrätten fram till att utkikstornet faktiskt var ett konstverk. Senast har jurister inom Kammarrätten beslutat att Kivik Arts konst- och arkitekturkomplex är svartbygge eftersom konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Simrishamns kommun har nu överklagat detta till Högsta förvaltningsdomstolen och fallet väntas tas upp på nytt.

Lars Vilks är annars den konstnär i Sverige som gjort sin primära verksamhet av de juridiska strider som uppstår i gränslandet mellan konst, juridik och arkitektur. Under 30 år har Vilks på Kullaberg i Skåne byggt och försvarat sina skulpturer Nimis, Arx och den numera bortagna Omfalos. På frågan om hans förhållande till gränsen mellan byggnad och konstverk svarar han: – Den frågan behöver jag inte ens ha en uppfattning om. När konst klassas som byggnadsverk blir det naturligtvis en byggnad. Det mesta är att betrakta som byggnad. Till exempel kan man behöva byggnadslov för en vedtrave och för stängsel. Konsten utgör inget undantag. – Däremot skall växande buskar och träd inte ses som byggnader som det framhålls i lagtexten. På lägre nivåer kan myndigheter blanda ihop korten och tro att det är en skillnad mellan konst och byggnad. Man kan också vara orolig för att beteckningen ’konst’ skall tillföra objektet ett besvärande värde. Exempelvis angav regeringen i sitt rivningsbeslut att Nimis var ett ’träverk och undvek nogsamt ’konstverk’. – Men som det brukar sägas: Stockholms stadshus är en byggnad men också ett konstverk.”

Verken ska rent juridiskt rivas, då de är otillåtet byggda, men på grund av att ägarfrågan befinner i limbo mellan att skulpturerna behandlas som konstverk eller byggnad, kan det inte genomföras. Frågan återstår om juridiken och politiken överhuvudtaget kan finna en plattform för att kunna behandla ett objekt både som konst OCH byggnad.

Taggad , , , ,

Kulturens ‘osynliga värden’ bör synliggöras. Läs varför

Efterskalvet av min och Sofia Hanssons kulturekonomiska rapport Noll koll har varit givande och utmanande. Vi har fått en del kritik av SKL (som bemöts här), kommunpolitiker och en del andra som kommenterat eller mailat direkt. För det mesta handlar kritiken om att vi antingen har för lite på fötterna för att kunna avförda alla kommuner som misslyckade i sin uppföljning av kulturen (något vi aldrig hävdar, bara att de fem granskade kommunerna har allvarliga brister) eller en del begrepp som felaktigt läggs i vår mun, exepmelvis att vi vill öka politisk ”kontroll”. Helt fel.

Några klargöranden bör göras. Först ut är rapporten en idérapport. vi har inte utgått från att samla statistik och nyckeltal, vilket är kommuners, kulturrådets och SKL’s uppgift. Vi har istället tittat på hur kunskap kan mätas, förbättras och följas upp genom kulturupplevelser. Vi utgår från forskning  och rapporter som gjorts av internationella och svenska kulturekonomer, sociologer och kognitionsforskare och som visar indikationer på hur kultur kan påverka människor på komplexa, indirekta nivåer. En av de framstående forskarna är David Throsby, Australien, som i en mängd skrifter, vetenskapliga artiklar och förläsningar hävdat det unika med kultursektorn, inte minst genom sin metod Contignet Valuation Method. Genom att utvärdera kan man också förbättra, helt enkelt följa med sin samtid, publik, makthavare och privata sponsorer som med all sannolikhet kommer att öka i vårt land. Throsby är dock exempel på en ekonom som kan ge kunskap om mätning, men tillbaka till institutioners kvalitet går han aldrig in på djupet.

Språket som används vid debatter och konst, kultur och kvalitet är ett teknokratiskt språk som främst kommer ur andra samhällsområden, byråkrati och ekonomiska system. The Economist skriver tänkvärt om detta i förhållande till Grekland och Italien som gjort slag i saken och utnämnt ekonomer till politiska ledare för att stävja krisen. Jag tror att lösningen snarare handlar om högre nivå på samtalet mellan kulturproducenter och makthavare. Ett fördjupat samtal om professionalitet och att bemöta de livsfarliga påståendena ”kultur kan vara väldigt svårt” och ”konst är bara subjektivt”. Målet är att börja föra en diskussion om att konsten ska formulera sitt eget språk om kultur. Jag är inte ute efter att reproducera en befintlig bild av vad kultur är och vad den är till för, jag vill formulera en egen mer omfattande kulturpolitik utifrån forskning och kulturproducenters erfarenheter. Se mer här:

http://www.world-television.se/projects/timbro/bin/TimbroChannelPlayer.swf?asset=8109&playerType=widget

Fler medier om rapporten:

 

Taggad , , ,

Min artikel om konstens påverkan på hälsan nu online

Mycket hälsosam konst

I senaste numret av Konstnären skriver jag om de olika forskningsprojekt som studerar hälsa och kultur. Jag skriver bland annat om regeringens satsning Kultur på recept som i dagarna ska släppa sin utvärderande rapport. Ska bli mums att läsa och se om kultursatsningarna  faktiskt kan isoleras som en positiv kraft på de höga sjukskrivningstalentalen i regionen, eller inte. På frågan om jag tror konst är häslosamt eller inte svarar jag som journalisten Robert Brault:

Artistry is an innate distrust of the theory of reality combined by the five senses. 

Några avslutande tankar om Modernautställningen

The chosen ones - Modernautställningen 2011

Det har den senaste tiden pågått vad många beskrivit som ”en livlig debatt” kring förra årets upplaga av Modernautställningen2010. För min del handlar det mest om en kritisk process där utsagor och värdeomdömen av kritiker snarare än bekräftat och omfamnat systemet de ingår i, faktiskt rört runt i den beska grytan. Att många sett detta som ett problem eller tecken på något som slint fel har jag ingen sympati för. Jag tycker det var en av de första försöken till granskning av den svenska kritikerkåren, som kollektiv betraktat.

Då jag personligen har svårt att se att det skulle vara någon extrem skillnad i genomförande och presentation mellan årets upplaga och den som visades 2006, får det mig att söka en annan slutsats: Konstkritiken och inte minst den internationella förväntan som byggs upp av kritisk teori, filosofi, konstteori, konstkritik och annan journalistik genererar ett slags originalitetsidé som är ur fas med konstutvecklingen. Med det menar jag att den tysta överenskommelsen kring hur konsten bör utvecklas och därmed vad som är institutioners och curatorers ansvar inför den verkar hamnat ur fas. För på fyra år har inte mycket hänt på internationella biennaler, mässor eller gallerier runt om i världen. Så varför är det så viktigt att Modernautställningen2010 nödvändigtvis bör gå en annan väg?

Det finns naturligtvis en myriad av anledningar – hatet mot konstnärlig forskning, den arroganta framtoningen av curatorerna och museet – men frågan om vad vi som publik kan vänta oss av en statlig myndighet i termer av konstnärlig framsynthet och experimentlusta kvarstår. Det som ska bli spännande under 2011 är vad Daniel Birnbaum anser att konstnärlig utveckling är för något.

Taggad , ,

Modernautställningen som kritikens mandomsprov

På bloggar och dagstidingssidor rasar tuffar debatten vidare om hur bra
Modernautställningan 2010 egentligen är. Andreas Gedin, Magdalena Malm, Fredrik Liew, Power Ekroth (Facebook), Lars Vilks, Anna Brodow och flera andra försöker jaga varandras svans genom att debattera flera helt olika frågor var för sig och blandra för sina läsare ihop det mesta. Några klargöranden:

1. Modernautställningen 2010 är exempel på ett traditionellt utställningsformat, med flera ihopplockade curatorer, ett femtiotal konstnärer och flera parallella delar – performance, videoinstallationer, måleri, föreläsningar, seminarier etc. Sålunda kommer de flesta om 20 år knappast tycka bu eller bä om årets urval, snarare ytterligare göra upp med ett strikt postmodernt förhållningssätt till värderingsgrunden för en viktigt utställning som denna. Hur värdera Sveriges ‘viktigaste’ utställning när det inte finns något att ställa den mot?

2. Power Ekroth och Magdalena Malm är inne på ett intressant spår, där de diskuterar institutionens praktiska och strukurella problem att inhysa en viss typ av hyllad samtidskonst, nämligen den som ratar den modernistiska arkitekturen, ekonomin och presentationsformen. Ekroth: ”Problemet i min mening ligger inte heller nödvändigtvis vid själva institutionen som sådan utan snarare ett institutionalistiskt tänkande från nyckelpersonerna inom institutionen. Ty det starkaste som slår en när man vandrar mellan salarna i Modernautställningen är just att hängningen inte särskiljer alls sig från salarna där samlingarna finns. Hur har curatorn tänkt egentligen? Det verkar som om man inte tänkt alls utan endast inlemmat sig i en lång och konformistisk tradition av traditionellt handhavande av konsten och ett inkorporerande av konsten i institutionen som sådan.” Malm skyller på byggnaden och det är intuitivt svårt att hålla med, men hon har ändå en poäng. Jämför med hur konstnärers ateljéer har krympt och förändrats de senaste 50 åren, från den luftiga Peter-Dahlska målerirummet till Olafur-verkstaden eller det lilla kontoret för möten, photoshopande och emailande. Varför skulle inte en institution med det uttalade målet att följa den samtida konstens processer och svängningar också uttrycka detta i sin arkitektur och övriga verksamhet. Vi måste nog börja erkänna även offentligt att måleri och videoinstallationer är två olika modus operandi, kanske ska vi låta dessa medier bereda ny väg för museerna?

3. Hälsotecknet som representeras av denna mediala diskussion av Modernautställningen 2010 ska inte underskattas. Min och Frans-Josef Peterssons debatt kring nya mål och medel för svensk konstkritik 2005 såg liknande behandling av konstvärlden som framtidens konstkritk: institutionskritik (Till och med vice-chef Ann-Sofi Noring har visat färg i en artikel i SvD), identitetspolitik (Flera kritiker reagerar på urvalet, med många stammande från Malmö), aktualitet (En diskussion har lyfts av flera kritiker om Moderna Museets roll i samlandet och arbetet med flyktiga konstverk) och inte minst poängterandet av konsten som ett kritiskt medium där utsagor bör granskas och lyftas fram efter mångbottnad analys.

Taggad , ,
%d bloggare gillar detta: