Kategoriarkiv: Aesthetics

Daltandet med det svenska intellektet

 

I Jan Lööf-gate som nu ”rasat” under ett par dagar har den indignerade barnboksförfattaren Jan Lööf mötts med främst sarkasmer från etablerade kulturpersonligheter. ”Bu-fucking-hu”, verkar vara de flestas kommentar, och förlaget betraktas med självklarhet som privat och alltså i sin rätt att ge ut vad de vill.

Det är också, som vanligt, smärtsamt uppenbart att finns en reva mellan kulturhöger och kulturvänster, där man tyvärr har fastnat i rätt låsta positioner i denna fråga, vilket egentligen är helt obegripligt eftersom detta debaclet definitivt inte hamnar över en vänster-högerskala.

Jag har varit starkt kritisk mot Jonas Gardell, Johannes Klenell och flera andra som enbart velat se detta som ett isolerat fall av samhällelig ”progression”, där förlaget betraktas som en modern aktör som följer sin tid och på ett självklart manér bör rita om delar av sin tidigare produktion som blivit för stereotyp.

Jag har absolut ingen beef med förlaget som gärna får stryka vad de vill ur sin utgivning, gärna ge ut progressiv litteratur. Vad jag reagerar på – och uppmanar andra att titta närmare på – är bevekelsegrunden.

Den underliggande idén som sprids från bloggar, demonstrationer och universitetscampus  i liknande frågor i Sverige, USA och stor del av västvärlden är att människor idag – främst unga människor och barn – är så fragila och ömtåliga att de riskerar att traumatiseras om de utsätts för något som inte är 100% kosher, rent ideologiskt.

Det talas inte sällan om att ord, böcker, bilder och annat kan orsaka den psykiatriska diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), speciellt för unga vuxna på högskolor och universitet. I en debatt nyligen påtalades möjligheten att vissa böcker eller teman kan leda till PTSD av en student på NYU School of Law i New York, där hon även menar att vissa ord i sig är ”våld” och kan anses vara likställda med ”våldshandlingar”. Nisha Besara påpekade under gårdagen i en radiodebatt också att en bild (av Jan Lööf, i detta fall) ”sätter sig i barnets kroppar”, som underförstått kan läsas som någon sorts långsamt verkande process som skadar kroppen och psyket, inte långt ifrån traumabregreppet, alltså.

På högskolor och universitet i USA där detta pågått systematiskt i över 10 år, men eskalerat de senaste 2-3 åren, talar man om mikroaggresioner, triggerwarnings, contentwarnings, no-platforming, safe spaces och mycket annat (googla gärna begreppen). Studenter och institutioner får lärare sparkade för att de skickat email som inte på något sätt varit brottsligt eller hatiska och enligt psykologen Jonathan Haidt är problemen värst på universitetsområden där studenternas och lärarnas åsikter och politiska hemvist är som mest homogena.

Detta leder oss till Sverige och diskussionen om Jan Lööf och hans stereotypa bilder, som utan underdrift får betraktas som folkkära vid det här laget. Bör de uppdateras eller inte? Vad fan vet jag? Detta är helt upp till förlaget och författaren efter kommunikation med målgruppen. Personligen avskyr jag stereotypa, bigotta bilder och texter, men jag utsätter mig gärna för dem – inte minst på Facebook och Twitter. FÖR ATT JAG PÅ SÅ VIS LÄR MIG NÅGOT FUNDAMENTALT OM MÄNNISKAN.

Inte för att det är lätt att titta på bilder som man själv anser borde uppdateras eller förändras, utan för att det är svårt. Och i denna kamp med mig själv lär jag mig något viktigt om mig och världen. Den enkla vägen ut, är att fila bort allt svårt och jobbigt obekant och obehagligt. Jag tror inte på denna enkla väg.

Till förlaget: Gör det som funkar för er, men ta även en funderare över varför reaktionerna blivit så starka. Vad som händer med upplagorna blir bara en knäckfråga om böckerna skulle bli mycket svårare att få tag i än vad de är idag. Just nu är problemet ett större strukturellt sådant.

Problemet har påtalats på flera ställen i liknande barnboksdebatter, idén är alltså att barn potentiellt tar skada av en viss bild, en viss narrativ eller en viss världsåskådning. Till alla som hävdat detta, kan jag bara hålla med. Om våra barn bara utsätts för EN bild, EN sort världsåskådning och EN sorts narrativ, oavsett om den är liberal, konservativ, feministisk, marxistiskt, etc., då tar de definitivt skada. Mångfald i åsikter och idéer är självklart det bästa.

Och universitetsvärlden är ett bra lackmuspapper för vad som händer i resten av kulturen eftersom universitet (i bästa fall) ska vara en plats där en mängd åsikter och teorier stöts mot varandra och ur en sansad och transparent debatt kan så de vinnande idéerna komma fram.

Och trama-tropen som ofta upprepas i dessa sammanhang är inte nödvändigtvis helt missriktad, men förslagen på lösning är det. Enligt ledande PTSD-forskare och studier är det just små, små steg av närmande till ett fenomen som man upplever som obehagligt som är vägen framåt. Inte total nedmontering av allt som ens kan peka på något som skapar trauma eller obehag. Vi behöver perspektiv och styrka. För att kunna få det måste vi ha en uppfattning om vad stereotyper är.

Vi behöver ha koll på hur fördomar känns. Hur ord kan såra och värma, på samma gång. Detta gör vi inte genom att hela tiden ”översätta” eller måla över misshagliga bilder eller kulturuttryck. Vi gör det genom deliberation – diskussioner med våra barn, studenter, medarbetare, föräldrar. Det sker genom omtolkning av historien, inte övermålning. DET ÄR SÅ PEDAGOGIK FUNGERAR.

Genom att homogenisera åsiktsklimatet minskar man också begrepps betydelse, något som kallas ”concept creep inom psykologin”. Alltså begrepp som ”kränkt”, ”smärta” eller ”våld” tenderar under åren att kunna användas om fenomen som för 20-30 år sedan inte vore tänkbara. Detta skapar ytterligare distans mellan oss och våra historiska föregångare, liksom ett mentalt avstånd till människor på andra platser.

Så var kommer denna uppfattning om att den gamla kulturen ska stöpas om ifrån, för övrigt inte helt olikt det Winston Smith sysslar med i Orwells 1984 i Minisann (sanningsministeriet)? Tja, juryn har inte kommit med en dom ännu, men en idé handlar om vår ökade rädsla för vuxnas våld mot unga, vilket har fått oss att låsa in dem under barndomen med en platta i hemmet eller på innergården istället för det som var vanligt fram tills 80-talet i väst, att låta små barn springa fritt och stöta på och lösa problemen närväl det dök upp. Vi tenderar att vilja att konflikter löses och medieras av vuxna idag, vilket skapar en iver att alltid söka en auktoritet i svåra situationer, istället för att där och då hitta en lösning.

Oavsett finns det en skrämmande tendens bakom i allt detta, inte minst för mig som kulturskapare och kulturkritiker. Och det är tanken att det skulle vara fel att utsätta vuxna och barn för svåra fenomen, texter, konstverk, filmer eller situationer. För denna idé går inte bara rakt emot beteendevetenskaplig forskning om hur intellektet bäst utvecklas, utan även mot själva kulturens och konstens idé om det ständiga testandet, det ständiga motståndet som görs för att visa världen på nya eller annorlunda sätt att se på sig själv och andra. Att få utmana vem jag är och vad jag tycker, är vad jag anser kulturen är bäst på och jag lever och andas detta, dagligen.

Men denna reaktionära idé om skydd från skadliga idéer har jag stött på alltmer när jag intervjuat politiker runt om i Sverige om vad som får finnas i det offentliga rummet och hur man förhåller sig till medborgarna. Tendensen är att vi mer och mer blint blir matade med en värld som ska göra oss ”lyckliga” eller förhindra ”svåra och jobbiga situationer” för att citera en kulturpolitiker i Uppsala.

Men vem har kommit på den galna idén att vi inte bör erbjudas en rad olika upplevelser och känslor. Vem har satt i system att presentera en offentlig värld som följsam och enkel?

Ja, inte är det konstnärerna i alla fall.

 

 

 

Taggad , , , , , ,

Pengar är den stora frågan i kulturens framtidsfabrik

En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.

Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.

EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.

Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.

Ulf Lundell och kverulantens våta dröm

Skriver idag i Expressen om det anti-intellektualiserande bråket mellan en av våra största konstnärer Ulf Lundell och Kivik Art Centre som leds av allas vår Sune. Lundell har gått bärsärkagång eftersom han fruktar att någon eventuellt kan se honom via en Anthony Gormley-skulptur.

Kontentan av resonemanget är att vi med dessa och andra ogenomtänkta, egoistiska handlingar riskerar att outsourca debatten om konst, kultur och det offentliga/privata till myndigheter och andra organisationer som styrs av juridik, ekonomi eller strikta regler. Detta kommer i sin tur påverka inte bara enskilda insitutioner och konstnärskap men som både Vilks har visat i boken Myndigheterna som konstnärligt material och nu senast Jacob Kimvall i Nolltolerans – Kampen mot graffiti, så kan hela rörelser påverkas enormt av hur makthavare agerar.

Farligt otydligt konstverk – är det en byggnad eller ett konstverk???

Initiativet till att forma debatten är åp många sätt svårare att ta eftersom det finns fler medier att arbeta mot, men många medier är samtidigt också mer tillgängliga idag och därför måste kulturutövare själva ansvara för att stå längst fram och beskriva och debattera sin verklighet och verksamhet.

Uppdatering 28 augusti: Lundell får du ett brev publicerat i Ystads Allehanda som fortsätter samma bana han redan påbörjat, nämligen att verket är banalt, stort, fult och att hela verket representerar ett slags ”konsten som översitteri”. Jag hoppas på en nystart för debatten.

Taggad , , , ,

Maria Linds version av Tensta konsthall – Marknadskritik som inte biter på Bukowskis

Mordet på Tensta konsthall heter Lars O Ericssons bok som kom 2005 i kölvattnet av sparkandet av Gregor Wroblewski från konsthallen och de etiska gränser som Ericsson menade överträtts å det grövsta. Spola fram till 2012 och öppnandet av Nya Tensta Konsthall i regi av Sveriges främsta diskurs-curator, tillika en kapitalistkritiker av högsta rang Maria Lind. En ny skandal målas nu upp. Det pågående projektet och utställningen Abstract Possible – The Stockholm Synergies har debatterats både medialt och inom det lokala medvetandet i konstvärlden i Sverige och sprider sig nu även utomlands, här Marti Manen i spanska A*Magazine. Det man rasar mot är hur en av Bukowskis ägare – Familjen Lundin – gnuggats samman med den socialkritiska och kapitalistifrågasättande Lind och (hittills) offentligt finansierade Tensta Konsthall. En del av projektet är en utställning på auktionshuset Bukowskis som sedan sålts som så kallat Primary Sale, förstahandsförsäljning. Lind får för detta ett arvode samt försäljningen av verken delas lika mellan Tensta, de enskilda konstnärerna och Bukowskis. Bukowskis får Maria Lind.

”Maria Lind har sålt ut Tensta alltför billigt”, är uttalanden som ekar, bland annat genom Sinziana Ravinis attack i DN igår. Clemens Poellinger och Erica Treijs har sedan tidigare slagit upp detta stort i SvD och till och med en anonym blogg har startats i ren protest mot sammanblandningen av finanskritisk konst och Maria Linds (tidigare) politiska ideal.

Igår torsdag samlades ett hundratal debattsugna i ett kvällslugnt Tensta, på konsthallen för att först lyssna till fem ganska banala introduktioner till olika bilder av finansiering av svensk konst, mestadels från det offentliga, vilket fortfarande står för en förkrossande majoritet av allt kulturfinansiering i detta land. Galleristen Ciléne Andréhn attackerade snart premisserna för debatten – att det skulle råda någon slags kommersiell konstboom både globalt och i Sverige – något som hävdas i den rapportantologi som Lind och ekonomen Olav Velthuis satt ihop som den kritiska massa som ska uppväga det till synes a-moraliska samarbetet Tensta Konsthall-Maria Lind-Bukowskis-Lundinfamiljen-Lundin Petroleum. Till en början var det ett traditionellt diskursivt samtal om konst, kommers och konstens möjligheter i framtiden, men snart tog indignationen över.

Det allvarliga inleddes med en person ur publiken som presenterades sig med en bakgrund inom miljö- och folkrätt som slängde en besk salva mot Lind och Bukowskis som under kvällen var företrätt av VD Michael Storåkers. Vidare ställdes ett flertal frågor från publiken som cirkulerade kring frågan som alla tänker men har svårt att säga rakt ut – Varför Maria, Varför har du sålt dig så billigt (?) och med ett till synes obefintligt ställningstagande i frågan om ditt eget ansvar för konstnärerna, konsthallen och legitimiteten du ger Lundin/Bukowskis?

Det latenta hatet som kunde skönjas under höjda ögonbryn resten utav kvällen fick mer bränsle. Vid en direkt fråga till Lind om hur stort hennes honorar varit från Bukowskis vägrade hon blankt att svara. Vid upprepade frågor om konstnärernas kännedom om ägandeförhållande svarade hon att de som valt att avstå gjorde så på grund av principer mot auktioner, snarare än Lundinrelationen. Andreas Gedin argumenterade väl när han i några frågor satte fingret på sakfrågan genom att hänvisa till de vidrigheter som många NGO’s och människorättsorganisationer anklagar Lundin Petroleum för. Lind försvarar sig med en klassisk bortdribbling när hon hänvisar till att bland annat 2:a och 5:e AP-fonderna investerat i stora vapenindustrier och därför är vi alla som pensionssparande lika goda kålsupare. Gedin menade att detta är två olika saker eftersom vi i nuläget inte riktigt kan välja hur AP-fonderna sköts men däremot har Lind varit helt fri att välja samarbeta med valfri aktör, knappast bakbunden.

Maria Lind kom att fokusera sin argumentation på en infiltrerande institutionskritik, vad Andrea Faser kallar ”Institution of Critique”. Detta resonemang menar att vi bäst uttrycker en kritisk ståndpunkt genom att jobba inom eller med de platser, institutioner eller företag som vi kritiserar, dock på ett explicit performativt sätt. Det kan alltså inte finnas någon tvehågsenhet i vad denna kritik riktar sig mot, då det skulle underminera det centrala resonemang om ökad hopgyttring av pengar, konst och politik som man vill få fram. Något som många uppfattar har hänt just i fallet med Tensta/Bukowskis, eftersom Maria Lind främst deklarerat att hon ger oss möjlighet till kritisk diskussion, men knappast ett uttalande eller resonamng om hur vi ska agera kritiskt. Vi är passiva. En idé som kan sägas motsvaras av att man vill diskutera djurrättsfrågor efter att ha slaktat ett lamm och med blodiga händer undra stint varför alla verkar så arga när man ska börja diskutera.

Den enskilt viktigaste kritiska punkten i detta projekt har enligt offerlammet Lind varit publikationen  Contemporary Art and Its Commercial Markets – A Report on Current Conditions and Future Scenarios som Maria Lind och Olav Velthuis satt ihop. I sju texter presenteras olika kritiska resonemang och lite statistik som visar på ökad kommersialisering inom konstfältet. Duh!Texterna varierar men resonemangen förs främst i essäform, vilket i detta fall underminerar den rapportstatus man velat tillskriva den. Detta är en idéskrift, inget fel med det men dess fokus på globala finansmarknader och konstmässor och auktioner är en ödesdiger begränsning. Här missar man exempelvis att nyansera konstinvesteringens baksidor som att avkastningen för investering i konst är lägre än både aktier och statsobligationer som kulturekonomern Bruno S Frey visat. Detta är något som eventuellt kullkastar många av de resomang om varför man investerar i konst idag. Frey bryter ned detta mot psykologi, beteendevetenskap och sociologi genom det han kallar behavioral anomalies som representeras av ett brott mot traditionell analys utifrån rationell så kallat Neumann-Morgestern-analys. Central forskning från början av 2000-talet som måste fram i ljuset.

En annan viktig aspekt är att Linds uppfattning om konsten som en oöverträffad ”metakategori” för kommentar och analys inte någonstans riktas mot curatorn generellt eller henne själv. Det antas gång på gång att konstnärerna är i händerna på makten (och underförstått curatorerna) och därför förs flera resonemang i boken ovanför deras huvuden. Att det är curatorns metakritik som hela konstsverige just nu vill debattera, inte objektets kommdifiering drar ner läsvärdheten i denna publikation just nu.

Att erinra Bourdieus reflexiva teorier om konstfältet och inte minst Andrea Frasers intresse för en kritik innifrån institutionen är också viktigt eftersom vad eller vem som egentligen slår mot Bukowskis i detta fall är så pass oklart. Andrea Fraser har i sina verk varit både raljerande OCH kritisk, här ett citat av Fraser från ett av hennes kritiska arbeten från 90-telt, A Project in Two Phases:

Corporations developing art collections—whether directly or through corporate foundations—often find that this activity becomes a source of discord within their organization. Conflicts arise between the consultant or staff member in charge of the collection and his or her corporate board of directors. Employees with an otherwise strong identification with the corporate culture resist the installation of art objects in their workplace. Clients are intimidated or confused when confronted by works outside of their cultural frame of reference.

Fraser visar alltså vägen genom att uttrycka och gestalta en hållning som skapar motstånd mot både de enskilda individerna involverade samt institutionens idéer om sina regler och koder. Men i allt detta finns det ytterligare viktiga röster som saknas för att detta faktiskt skulle öka sin kritiska potential: ridå Konstnärer. Var är ni som ingår i utställningen? Goldin + Senneby, och övriga konstnärer som utifrån en lite alternativ position i detta sammanhang kan generera en trovärdig och effektfull kritik, vilket i ärlighetens namn Maria Lind knappast längre kan.

Taggad , , , , ,

Äktenskapet konst och arkitektur

I min text publicerad i senaste Konstnären skriver jag lite om en möjlig försoning mellan konst och arkitektur. Utifrån Hal Foster, Ai Weiwei och Vilks ställer jag saker på sin spets. Här är texten:

Konst och arkitektur har alltid haft en nära vänskap, ända sedan Michelangelos design av Palazzo Farnese i Rom till Le Corbusiers samarbete med poeten och konstnären Max Jacob. Och när inhemske konstnären Ai Weiwei inkluderades i det designteam som skulle skapa Kinas viktigaste byggnad till OS-året 2008, var det just ett sånt samarbete mellan konst och arkitektur som kulturvärlden ofta betraktat som ett win-win-förhållande. Men om detta förhållande är kulturellt intressant så är det både politiskt och juridiskt ifrågasatt.

I deras fysiska uppenbarelse – som konstverk och byggnadsverk – finns en viktig distinktion, arkitektur skapas i regel aldrig utan ett väl formulerat uppdrag kring funktion och användning, något som i regel undantas konstverk. Som en reaktion har begreppet Unsolicited Architecture fått fotfäste hos en generation teoretiskt sinnade arkitekter, vilket innebär att kreatören helt enkelt själv är beställaren. Teoretikern Ole Bouman har beskrivit det hela som ett sätt för arkitekter att frångå det moras de sjunkit ned i efter att ha reducerats till spelare på en ekonomisk marknad som allt som ofta sväljer arkitekturs mer idealistiska strävan. Han föreslår en arkitektur utifrån det politiskt klingande slagordet: ”Don’t wonder where you can find a client; ask where you are needed”.

I det offentliga rummet är både arkitektur och konstverk ibland upphov till mediala stormar. I Sverige har bland andra Marianne Lindberg de Geers Jag tänker på mig själv och Kirsten Ortweds Raoul Wallenbergmonument väckt avsky, utomlands har Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington i åratal varit omdebatterat. Här är det väldigt ofta en smakfråga där det offentliga rummets, ’renhet’ och uppbygglighet skall bevaras, i vissa fall talas det i media om ’kränkningar’ av omgivningen.

Men i vissa fall beror avsmaken mot konstverket på att det i själva verket negerar arkitekturen, byggnaderna och platsen runtomkring. I världens kanske mest berömda fall av utskälld offentlig konst genomfördes i New York, i mars 1985 en offentlig hearing, där 122 personer argumenterade för och 58 argumenterade emot verkets bevarande. Det rörde sig om Tilted Arc, installerad 1981 på Federal Plaza i New York. Konstnären var Richard Serra, betraktad som en av världens främsta skulptörer.

Under samtalet hördes konstnärer, civilpersoner, politiker och en mängd andra med koppling till platsen eller verket, det ena argumentet mer elaborerat än det andra. Plötsligt uttrycker efter ett längre resonemang den federala domaren Dominick DiCarlo själva kärnan: ”…Enkelt uttryckt, intentionen har varit att förstöra torgets ursprungliga konstnärliga idé – arkitekternas idé”. Detta blev till slut fallet för skulpturen som efter ytterligare fyra års protester togs bor, bland annat med hänvisning till hur arkitekturen omintetgjordes runt torget. Följden blev att offentlig konst under många år hölls i hårt koppel i New York, de enda verk som uppfördes skulle vara noggrant planerade med en arkitekt.

Arkitektur är dock inte bara det som är byggt, utan också byggnaders konceptuella historia inklusive det som aldrig byggts, skrev direktören för FRAC Centre i Orléans Marie-Ange Brayer nyligen inför en utställning om konst och arkitektur. Många av modernitetens arkitekter/konstnärer som Le Corbusier, El Lissitzky, Vito Acconci eller Rem Koolhaas (OMA) har byggt upp en renommé främst genom förslag och idéer på hur stadsmiljö skulle kunna se ut. Idag har förhållandet konst-arkitektur främst kommit att fokusera kring byggnader för konst – museerna.

Under planeringsarbetet för Tate Modern i London under tidigt 90-tal, ställdes frågan till ett antal internationellt uppburna konstnärer vad de föredrog för typ av byggnad för att bäst representera deras verk. De allra flesta svarade då att de föredrog gamla fabrikslokaler och byggnader vars funktion ursprungligen varit något skilt från just museets. Ledningen för Tate, däribland sedermera Lars Nittve, bestämde sig för att lyssna till detta och sökte därför upp en av de största byggnaderna i London, Bankside Power Station, som under 1900-talet varit en viktig central för elproduktion. Sedan lät man arkitektstjärnor lämna in förslag för att bygga om strukturen till vad som skulle bli världens näst mest besökta moderna konstmuseum.

Denna kärlekskranka osämja beskriver konsthistorikern Hal Foster i sin senaste bok The Art-Architecture Complex. Han påtalar att det i dagens totalt ekonomiserade kulturproduktion finns två olika sorters samarbeten i vad han kallar konst- och arkitekturkomplexet: den ena är det spektakulära, det stadssäljande och något som föranleder passivitet. Den andra sorten stärker aktivt vår känsla av vilka vi är och våra sociala relationer. Risken är att arkitekturens fokus på det glätta, det hippa uttrycket, lockar politiker, lågprisflygbolag och turism men skyggar för riktigt pressande sociala frågor som hur fler och fler ska kunna leva på en begränsad yta.

Det verkar dock, till Fosters förtret som att denna distinktion mellan de två sorterna kommer att fördunklas under kommande år, inte minst när man ser de ökningar av museibyggen och museibesök som skett under de senaste femtio åren. Bara i USA ökade antalet museibesök sen 1960-talet med 300 % och ligger idag ett stycke över 100 miljoner besök per år på ett konstmuseum. Enligt SKL’s senaste statistik så har 20 % av landets konstmuseer byggts under 2000-talet. Men många kritiker suckar ändå surt om arkitekturens grepp över konstrummet. I världens mest ansedda publikation The New York Times, uttryckte nyligen den seniora kritikern Roberta Smith en glasklar attityd: “Buildings don’t make museums; art and only art does”.

Men rent politiskt-juridiskt måste distinktionen mellan byggnad och konstverk främst göras därför att lagen reglerar vad som får byggas, när och av vem. Bygglov kan utfärdas av kommunala byggnadsnämnder och gäller de flesta former av nybyggen, tillbyggen och ombyggnader. Men undantag finns, inte minst visade det sig på Österlen när Kivik Art Centre sjösattes 2008. Skulpturen/byggnaden Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av skulptören Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield blev snabbt upphov till en konflikt där dess funktion eller funktionslöshet blev avgörande. Grannen Ulf Lundell, menade att det sexton meter höga utkikstornet gav voyeurer möjlighet ta del av hans privatliv och började driva en process mot verket.  2008 beslutades att utkikstornet inte var en byggnad. Sedan överklagades det till Länsstyrelsen som ändrade beslutet. I nästa instans kom Förvaltningsrätten fram till att utkikstornet faktiskt var ett konstverk. Senast har jurister inom Kammarrätten beslutat att Kivik Arts konst- och arkitekturkomplex är svartbygge eftersom konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Simrishamns kommun har nu överklagat detta till Högsta förvaltningsdomstolen och fallet väntas tas upp på nytt.

Lars Vilks är annars den konstnär i Sverige som gjort sin primära verksamhet av de juridiska strider som uppstår i gränslandet mellan konst, juridik och arkitektur. Under 30 år har Vilks på Kullaberg i Skåne byggt och försvarat sina skulpturer Nimis, Arx och den numera bortagna Omfalos. På frågan om hans förhållande till gränsen mellan byggnad och konstverk svarar han: – Den frågan behöver jag inte ens ha en uppfattning om. När konst klassas som byggnadsverk blir det naturligtvis en byggnad. Det mesta är att betrakta som byggnad. Till exempel kan man behöva byggnadslov för en vedtrave och för stängsel. Konsten utgör inget undantag. – Däremot skall växande buskar och träd inte ses som byggnader som det framhålls i lagtexten. På lägre nivåer kan myndigheter blanda ihop korten och tro att det är en skillnad mellan konst och byggnad. Man kan också vara orolig för att beteckningen ’konst’ skall tillföra objektet ett besvärande värde. Exempelvis angav regeringen i sitt rivningsbeslut att Nimis var ett ’träverk och undvek nogsamt ’konstverk’. – Men som det brukar sägas: Stockholms stadshus är en byggnad men också ett konstverk.”

Verken ska rent juridiskt rivas, då de är otillåtet byggda, men på grund av att ägarfrågan befinner i limbo mellan att skulpturerna behandlas som konstverk eller byggnad, kan det inte genomföras. Frågan återstår om juridiken och politiken överhuvudtaget kan finna en plattform för att kunna behandla ett objekt både som konst OCH byggnad.

Taggad , , , ,

DN och övriga media skriver om vår kulturrapport Noll Koll

Ett inspirerande mottagande av rapporten hittills, Dagens Nyheter skriver utförligt om utvärdering och uppföljning med intervjuer och resonemang av Yours Truly och även Stina Oscarsson från Sveriges Radio, tidigare Orionteatern. I samma ämne intervjuas Tobias Nielsén från Kulturekonomi.se och Volante förlag, föga förvånande håller han med fullständigt om att kultur inte ska beskrivas som ”skapare av osynliga värden” eller annat religiöst färgat språk. Politikerförakt kan översättas till kulturförakt och så får vi ett klassiskt vi-och-dom-tänkande, se på samtidskulturhatare som Johan Lundberg och hans gäng.

Smålandspostens ledarsida ger sitt stöd till de principer vi argumenterar för i Timbrorapporten och ser att kulturen faktiskt kan lyftas fram av Timbro, surprise, surprise?

Läs min och Sofia Hanssons rapport Noll Koll

Debatten om kulturens värde är igång!

Debattartikeln som jag skriver tillsammans med Lars-Anders Johansson och Sofia Hansson om vår kommande Timbro-rapport Noll koll är nu publicerad på SVT Debatt. DN och Dagens Media har ringt och ställt frågor, kul. På torsdag släpps rapporten på kulturhuset, första gången Timbro släpper något på en kulturinstitution, bravo!

Tid: Torsdagen den 13 oktober klockan 18:00 – 19:00
Plats: Kulturhuset, Studio 3, Sergels Torg, Stockholm
Övrigt: Dryck och tilltugg serveras kl. 17.20 – 17.50 längst in i Teaterbaren, plan 2

Medverkande i panelen: Robert Stasinski, rapportförfattare, Stina Oscarson, chef Radioteatern, Anna-Greta Leijon (S) och Ariane Bucquet Pousette (M), kulturnämnden i Stockholm stad.

Moderator är Lars Anders Johansson, ansvarig för Timbros kulturprojekt.

Taggad , , ,

Några avslutande tankar om Modernautställningen

The chosen ones - Modernautställningen 2011

Det har den senaste tiden pågått vad många beskrivit som ”en livlig debatt” kring förra årets upplaga av Modernautställningen2010. För min del handlar det mest om en kritisk process där utsagor och värdeomdömen av kritiker snarare än bekräftat och omfamnat systemet de ingår i, faktiskt rört runt i den beska grytan. Att många sett detta som ett problem eller tecken på något som slint fel har jag ingen sympati för. Jag tycker det var en av de första försöken till granskning av den svenska kritikerkåren, som kollektiv betraktat.

Då jag personligen har svårt att se att det skulle vara någon extrem skillnad i genomförande och presentation mellan årets upplaga och den som visades 2006, får det mig att söka en annan slutsats: Konstkritiken och inte minst den internationella förväntan som byggs upp av kritisk teori, filosofi, konstteori, konstkritik och annan journalistik genererar ett slags originalitetsidé som är ur fas med konstutvecklingen. Med det menar jag att den tysta överenskommelsen kring hur konsten bör utvecklas och därmed vad som är institutioners och curatorers ansvar inför den verkar hamnat ur fas. För på fyra år har inte mycket hänt på internationella biennaler, mässor eller gallerier runt om i världen. Så varför är det så viktigt att Modernautställningen2010 nödvändigtvis bör gå en annan väg?

Det finns naturligtvis en myriad av anledningar – hatet mot konstnärlig forskning, den arroganta framtoningen av curatorerna och museet – men frågan om vad vi som publik kan vänta oss av en statlig myndighet i termer av konstnärlig framsynthet och experimentlusta kvarstår. Det som ska bli spännande under 2011 är vad Daniel Birnbaum anser att konstnärlig utveckling är för något.

Taggad , ,

Modernautställningen som kritikens mandomsprov

På bloggar och dagstidingssidor rasar tuffar debatten vidare om hur bra
Modernautställningan 2010 egentligen är. Andreas Gedin, Magdalena Malm, Fredrik Liew, Power Ekroth (Facebook), Lars Vilks, Anna Brodow och flera andra försöker jaga varandras svans genom att debattera flera helt olika frågor var för sig och blandra för sina läsare ihop det mesta. Några klargöranden:

1. Modernautställningen 2010 är exempel på ett traditionellt utställningsformat, med flera ihopplockade curatorer, ett femtiotal konstnärer och flera parallella delar – performance, videoinstallationer, måleri, föreläsningar, seminarier etc. Sålunda kommer de flesta om 20 år knappast tycka bu eller bä om årets urval, snarare ytterligare göra upp med ett strikt postmodernt förhållningssätt till värderingsgrunden för en viktigt utställning som denna. Hur värdera Sveriges ‘viktigaste’ utställning när det inte finns något att ställa den mot?

2. Power Ekroth och Magdalena Malm är inne på ett intressant spår, där de diskuterar institutionens praktiska och strukurella problem att inhysa en viss typ av hyllad samtidskonst, nämligen den som ratar den modernistiska arkitekturen, ekonomin och presentationsformen. Ekroth: ”Problemet i min mening ligger inte heller nödvändigtvis vid själva institutionen som sådan utan snarare ett institutionalistiskt tänkande från nyckelpersonerna inom institutionen. Ty det starkaste som slår en när man vandrar mellan salarna i Modernautställningen är just att hängningen inte särskiljer alls sig från salarna där samlingarna finns. Hur har curatorn tänkt egentligen? Det verkar som om man inte tänkt alls utan endast inlemmat sig i en lång och konformistisk tradition av traditionellt handhavande av konsten och ett inkorporerande av konsten i institutionen som sådan.” Malm skyller på byggnaden och det är intuitivt svårt att hålla med, men hon har ändå en poäng. Jämför med hur konstnärers ateljéer har krympt och förändrats de senaste 50 åren, från den luftiga Peter-Dahlska målerirummet till Olafur-verkstaden eller det lilla kontoret för möten, photoshopande och emailande. Varför skulle inte en institution med det uttalade målet att följa den samtida konstens processer och svängningar också uttrycka detta i sin arkitektur och övriga verksamhet. Vi måste nog börja erkänna även offentligt att måleri och videoinstallationer är två olika modus operandi, kanske ska vi låta dessa medier bereda ny väg för museerna?

3. Hälsotecknet som representeras av denna mediala diskussion av Modernautställningen 2010 ska inte underskattas. Min och Frans-Josef Peterssons debatt kring nya mål och medel för svensk konstkritik 2005 såg liknande behandling av konstvärlden som framtidens konstkritk: institutionskritik (Till och med vice-chef Ann-Sofi Noring har visat färg i en artikel i SvD), identitetspolitik (Flera kritiker reagerar på urvalet, med många stammande från Malmö), aktualitet (En diskussion har lyfts av flera kritiker om Moderna Museets roll i samlandet och arbetet med flyktiga konstverk) och inte minst poängterandet av konsten som ett kritiskt medium där utsagor bör granskas och lyftas fram efter mångbottnad analys.

Taggad , ,

Neuroreview in Latest Issue of Frieze Magazine

Oh how I adore the practice and style of the Neuroreview (I attribute myself for that neologism). The method is a difficult one, though. Try blending the self-annihilating prose of neurophilosophy with the transcendent materialism of international art criticism and you in a black hole of concepts and (parallax) point of views.  But I still love the effort och fusing introspection with artistic pondering. In latest Frieze Magazine lecturer in English Michael Sayeau writes about literature and the way of the brain:

New forms of communication and transformation disrupt our senses of space and time, while developments in the human sciences call into question many of the age-old ways in which we have understood who we are.

Spot on. Continue reading here.

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: