Neuroporr – missbrukets baksida

neurologists_rock_greeting_card-p137244034132121122encfs_210Min kommentar kring fenomenet neuroporr sändes nyligen i OBS i P1. Neuroporr låter raljant men kommer att bli ett verkligt problem i vår vetenskapligt genomdränkta mediavärld. Beware alla neuromissbrukare. Nedan följer texten som jag läser i programmet:

 

Neuroporr kallas det. Det kommer ständigt nya forskningsrön om människans fantastiska hjärna, o de här nya upptäckterna har också fått stort genomslag i populärvetenskapliga och skönlitterära böcker. Det råder neurofeber på bokmarknaden. Men, nu kommer kritik från forskare som menar att forskningsresultaten förvanskats och förenklats för att passa författarnas agenda. Robert Stasinski summerar debatten.

Det är fullständigt självklart för oss idag att den mänskliga hjärnan är ett unikt organ. Dess möjligheter och hemligheter verkar till synes oändliga, och hjärnforskningen tillhör samtidens kanske mest tilldragande och expansiva forskningsfält. Men nu höjs röster mot slentrianmässigt hänvisande till neurovetenskap och flera böcker och författare anklagas för att oproportionerligt och ibland grovt förenklat blåsa upp forskningsresultat om hjärnan för att passa en viss agenda. Enligt flera framstående vetenskapsmän, journalister och bloggare överskattas ibland nya om hjärnan i syfte att sälja böcker om hur vi kan förbättra vår intelligens, kreativitet och välbefinnande. Dessa kritiker har nu börjat cirkulera ett ord för denna överkonsumtion av neurologi och förenkling av psykets mekanismer – neuroporr.

De ihärdigste motståndarna till neuroporrens utbredning rannsakar nu populära  vetenskapliga neurologiartiklar, böcker och föreläsningar som sprids som troslära i media. Och det är lätt att själv förföras av skarpa inlägg om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärna, vilken sorts musik som gör oss mest lyckliga eller vilken sorts blå färg på väggarna som gör oss mest kreativa. Bloggarna och författarna – som kallar sig neurokritiker – attackerar inte själva vetenskaperna psykologi och neurologi. De riktar istället sin kritik mot alla reduktionister. De som tenderar att förenkla och inte sällan profitera på att vräka ur sig korta Tweets, artiklar och böcker om det mest komplexa i mänskligt beteende, gärna med en länk till en vetenskaplig studie för att signalera fakta och kunskap.

Vi befinner oss numera i neuroprefixets tidsålder där allt mellan himmel och jord verkar medryckande så fort det har något med neurologi att göra: Idag är bland annat Neuroekonomi, neuroteologi, neuropedagogik och neurojuridik egna ämnen på flera internationella universitet.

Dessa hybridområden signalerar ju vad vi trånar efter – både naturvetenskaplig enkelhet och öppenhet för tolkning och kulturella värderingar. Det finns än så länge ganska lite forskning inom vart och ett av dessa nya fält, vilket ofta leder till fantasifulla tolkningar när resultaten rapporteras i media. Eftersom det ännu inte finns tillräckligt med samlad vetenskap för att med viss säkerhet säga vad som händer i hjärnan när man exempelvis spelar ett parti poker eller blir förälskad ökar risken för att artiklar som framstår som vetenskapliga mest är spekulationer.

Deena Weisberg, vid Yaleuniversitetet visade för några år sedan i en studie, att helt vanliga vuxna studenter i neurologi var relativt duktiga på att upptäcka fel i på förhand påhittade forskningresultat. Men detta kritiska tänkande upphörde när man i nästa experiment stoppat in de tre orden ”Hjärnröntgen indikerar att”. Försökspersonerna accepterade då hopfantiserade resultat och analyser enbart på grund av anspelningar till neurovetenskap.

Det senaste året har mycket av detta ytliga tänkande kommit att debatteras inte minst efter publiceringen av Naomi Wolfs nya bok “Vagina” förra året. Flera neurokritiker stör sig på att hon i boken felaktigt redogjort för elementär neurokemi i syfte att bättre passa hennes argument om män och kvinnors beteende. Även en av USA’s mest kända psykologibloggare Jonah Lehrerkraschlandade i somras efter att det uppdagats att han inte bara grovt förenklat viss neuropsykologisk forskning, utan även fabricerat material för att passa sina smart formulerade tankegångar. Lehrer har genom några års snedvridande av fakta i bloggar och böcker, kunnat arvodera 20 000 dollar per föreläsning vid blott 31 års ålder. Neurotrash, skanderar nu flera kända vetenskapsjournalister och neurologer bland annat britten Raymond Tallis. Dessa granskare pekar på en ny klassklyfta mellan hjärnvetenskapen och populärvetenskapen. En klyfta mellan de som nöjer sig med att konstatera att vi har mycket långt kvar innan vi helt förstår hur tankar och känslor skapas och de som redan nu skriker ut till världen: Hjärnrevolutionen är här.

Taggad , , , , , , ,

One thought on “Neuroporr – missbrukets baksida

  1. Bobban skriver:

    Jag delar i stort din uppfattning om ”neuroporren”, den spekulativa hjärnforskningens avarter, ”fantasifulla tolkningar” vilket säkert även omfattar psykologi/psykiatri som det verkar.

    Men det jag undrar är var du i så fall drar gränsen? Alltså, vad är ”populärvetenskap” och vad är ”vetenskap” – som i ”god beprövad erfarenhet” eller ”evidens basering” som hänvisning/stöd i en rapport eller artikel? Betyder det också att två motstridiga forskningsrön per automatik blir ”populärvetenskapliga”? Eller vilka kriterier accepterar du innan dessa avfärdas som ett förskönade argument i en agenda?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: