Jag blev både upprymd, besviken, avståndstagande, ledsen och konfunderad av att höra att popvetenskapstjärnan Jonah Lehrer förfalskat vissa citat i sin senaste bok Imagine, något som fått honom att avgå från New Yorker och förlaget att dra tillbaka hela den tryckta upplagan av boken, plus eboken. Det är en duktig skribent, en av få med neurovetenskaplig skolning som också haft ett stort intresse för estetik och konst, vilket han kombinerade i sin första bok Proust was a Neuroscientist. Det är extra synd av den anledningen, men det är inte därför detta är en intressant händelse just nu.

Lehrer blev faktiskt tagen på sängen redan för några månader sedan när Jim Romenesko upptäckte att Lehrer direkt samplade tidigare artiklar han skrivit och satt flera stycken i ”nya” blogginlägg. Det blev ett semiupprört mediebrus men Lehrer fick då behålla jobbet på New Yorker. Men nu är journalisten som kallats ”superstar science writer” och ”wunderkind writer” tagen med byxorna nere och min initiala reaktion är: så farligt kan det väl inte vara. Jag menar, studierna han hänvisar till i böckerna och många blogginlägg har jag nästan alltid också läst om genom andra källor så det verkar inte fabricerade. Kanske han fortfarande står upp efter att stormen dragit förbi, tänker jag idealistiskt. Det är tyvärr mest känslomässigt önsketänk. Verkligheten är brutalt kallblodig.

För jag blir snart påmind om den stora skandalen med New York Times-reportern Jayson Blair som i en läsvärd intervju i Salon beskriver sina reaktioner av Lehers felsteg. Blairs i flera fall påhittade reportage ansågs vara de värsta fabriceringarna i tidningens historia och alltsammans beskrevs i en massiv artikel på över 7000 ord på New York Times förstasida. Min naiva tro på att media och dess läsare och annonsörer skulle kunna förlåta går snart över, inte minst när man i en mängd amerikanska medier redan läser att Lehrer kastat bort sin karriär inom press och media, som att den redan är ihoppackad och förseglad tillsammans med hans tre snart bortglömda böcker (som jag på många sätt tycker är briljanta, har dem allihop).

Förfalskaren Jayson Blair har sedan 2003 tvingats från NY Times till att bli karriärcoach, vad säger inte det om den resa han tvingats till efter sina felsteg? Blair säger också till Salon att han tror att det finns fler sura äpplen att hitta i Jonah Lehrer-grytan. Det borde ju han också veta bättre än någon annan. Sorgligt för Lehrer och hans nära och kära, men makalöst intressant för media som nu kan ge sina läsare banalt skvaller, så som vi är skapade för att lyssna noggrant till när helst det dyker upp.

Detta uppfattar jag som en historia om karriärshets, modern geni-kult och mediaekonomi. Lehrer som många lärt sig mycket av har uppenbarligen vid 31 års ålder hunnit med mer än många av sina äldre kolleger i mediebranchen någonsin kunnat drömma om. Jag tänker direkt på psykologiska problem, störningar kopplade till perfectionism och överarbetande. Psykologen Barbara Kilinger, somhar skrivit boken Workaholics: The Respectable Addics, förklarade i en bloggpost för en tid sedan kopplingarna mellan viljan till perfektionism och arbetsnarkomani:

When the pursuit of perfectionism and excellence becomes obsessional, the personality fails to develop normally, and chronic fears begin to immobilize psychological growth. The proud workaholic, torn between arrogance and growing insecurity, solves the dilemma by consciously identifying with only those positive attributes that project an idealized publicimage. A persona that broadcasts successhow that individual wants to be perceived—must be preserved, sometimes at any cost.

Kilinger menar att hjärnan jobbar övertid för att inte låta något förstöra bilden av den duktiga, perfekta personan. Även om det innebär lögner och självförnekelse, allt rationaliseras. För Lehrer tror jag att detta kan vara både en tid av avslappning, nu vet iallafall han att det inte blir värre än detta. Att oroa sig under flera månader, vilken har garanterat har gjort, för att riskera att bli avslöjad kan fräta på ens psykiska hälsa mer än något annat, speciellt när man är så unisont hyllad. Känslan av att manipulera verkligheten verkar starkare i dagens samhälle än någonsin tidigare, när vi nu har så mycket digitala och tryckta gränssnitt omkring oss att vi hela tiden kan riskera att bli utsatta för propaganda, reklam eller sena falsifikat.

Tills sist skriver Andrew Price i Good News Magazine en artikel som i det närmaste tar Lehrer i försvar, genom att kritisera oss, marknaden för de sorters texter som Lehrer skrev. Price menar att det är närmast omöjligt att i längden kunna skriva så mycket intressanta lätt-djupa artiklar utifrån avancerad vetenskap som Lehrer pressats att göra. Hans slutsats är att istället för att lägga ned TED, ForaTV eller alla tusentals lättlästa bloggar om supersvåra ämnen kanske vi ska rycka oss själva i örat för ett ögonblick. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket kittlande vetenskap och analys man kan producera varje vecka, året runt.

Fler länkar om Jonahgate: Salon  New York Times Huffpost Norran Business Insider

Jonah Lehrers perfektionism slutet för hans karriär

Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: