En mängd bloggar, tankesmedjor och böcker har nyligen reagerat på möjligheten för religion och vetenskap att samexistera. Inte minst efter Alain de Bottons nu famösa TED Talk och efterföljande förslag om att bygga ett sekulärt tempel. I den anglosaxiska världen är det främst Templeton Foundation som arbetar för denna idé men många framstående forskare och debattörer argumenterar utifrån religiöst patos för att religion inte nödvändigtvis behöver förkrympa den vetenskapliga processen. I Sverige är detta en icke-debatt eftersom vi har så pass sekulariserade institutioner så att tro sällan kan influera beslut.
Evolutionsbiologen Jerry Coyne har i debatten myntat begreppet ”Accomodationism” för den ideologi som gärna ser möjligheter för religion att fortleva i ett annars rationellt/sekulärt samhälle. Neurologen David Eagleman har i ett smajlande häckel över nyateisten Sam Harris myntat ”possibilianism”, även detta en ny variant av den gamla agnostiska positionen. I en intervju i The New York Times uttrycker Eagleman sin djupt pragmatiska hållning till kunskap:
”Our ignorance of the cosmos is too vast to commit to atheism, and yet we know too much to commit to a particular religion. A third position, agnosticism, is often an uninteresting stance in which a person simply questions whether his traditional religious story (say, a man with a beard on a cloud) is true or not true. But with Possibilianism I’m hoping to define a new position — one that emphasizes the exploration of new, unconsidered possibilities. Possibilianism is comfortable holding multiple ideas in mind; it is not interested in committing to any particular story.”
Att ta ställning mot religion som ett parallellt (och möjligt) tankespår är i ett land som USA inte helt förvånande, även om det ter sig ganska radikalt här i Norden. Men med tank på att I studien the British Council international survey on evolution som nyligen gjordes visades att en fjärdedel (27%) av amerikaner helt förnekade möjligheten till att tro på evolution och Gud samtidigt. Vad en sådan ”faith-of-the-gaps” kan skapa för konsekvenser för vetenskapens ställning hos allmänheten bör inte underskattas men vetenskapens vara eller inte vara är inte avhängigt en individs trosuppfattning. De flesta historiska vetenskapsmän som Newton, Einstein, Copernicus, Max Planck samt flera nya som Francis Collins, Ken Miller och Martin Nowak. Detta kan man anta inte påverkade jättemycket för att hindra deras respektive framsteg inom sina discipliner, men det är naturligtvis omöjligt att mäta detta idag, man behöver en experimentell situation där en religiös dogm påtvingar ett ”research bias” som ger ett missvisande resultat. Problemet med detta, även om det gick att konstruera ett sådant experiment är att det finns oerhört många andra små tankefel som kan korrumpera forskning som inte är religiös så det verkar knappast rädda vetenskapen nämnvärt.
Men om vetenskapens metafysiska utsvävningar som ständigt lanseras och debatteras, nyligen av fysikerna Laurence Krauss och Stephen Hawking kan påverka kultur och gruppmoral mot ett mer gudlöst samhälle, kommer något radikalt att förändras i vårt välbefinnande? Som Rickard Dawkins så riktigt konstaterat så är ju alla människor på jorden extrema aeister i det att vi inte tror på 99, 99 % av alla religoner och tillhörande dogmer som någonsin extisterat. Så, kommer vår kultur förändras så mycket om vi når 100? Jag ser inga tecken på detta, varken i forskning eller i observerbar empiri. Men en som knappast håller med mig är astronomen och fysikern Victor Stenger som i sin kommande bok God and the Folly of Faith argumenterar för att det faktiskt går att plocka fram konkreta fall som historiskt visar att kristendomen har hållit tillbaka vetenskapen. Håll utkik efter denna bok, tills dess rekommenderar jag Templeton Foundations Big Questions Online-projekt och deras Essay-projekt där frågan om gud och vetenskap ställs till ledande tänkare här. Själv tror jag att nobelpristagaren Steven Weinberg hade rätt: ”Science does not make faith in God impossible, it just makes it possible to NOT believe in God.”


This issue has been raised in abundance historically, but during the 20th century atheist scientist came more and more into prominence and fundamentally changed the landscape for religion and a close cousin of science. The latest attempt championed by many atheist scientists, as well as theists have labeled itself
Religion instead, treats these features as central in the universe. And here is of course the lure of religion – its system of belief mirrors the way each individual ponders his/hers place in the universe. However, I do not agree with Atran when he points to the lack of address of science to the issues of love, death and eternity. There is plenty of interesting science written about life and death, but nothing is conclusive and almost always lacks the PR-packaging that religious organizations have perfected through thousands of years (Although 

The most tenacious curator around - Hans Ulrich Obrist – moves his marathon project he started at The Sepentine a few years ago to a collaborative model with John Brockman, a New York based literary agent and publisher of