Konst och arkitektur har alltid haft en nära vänskap, ända sedan Michelangelos design av Palazzo Farnese i Rom till Le Corbusiers samarbete med poeten och konstnären Max Jacob. Och när inhemske konstnären Ai Weiwei inkluderades i det designteam som skulle skapa Kinas viktigaste byggnad till OS-året 2008, var det just ett sånt samarbete mellan konst och arkitektur som kulturvärlden ofta betraktat som ett win-win-förhållande. Men om detta förhållande är kulturellt intressant så är det både politiskt och juridiskt ifrågasatt.

I deras fysiska uppenbarelse – som konstverk och byggnadsverk – finns en viktig distinktion, arkitektur skapas i regel aldrig utan ett väl formulerat uppdrag kring funktion och användning, något som i regel undantas konstverk. Som en reaktion har begreppet Unsolicited Architecture fått fotfäste hos en generation teoretiskt sinnade arkitekter, vilket innebär att kreatören helt enkelt själv är beställaren. Teoretikern Ole Bouman har beskrivit det hela som ett sätt för arkitekter att frångå det moras de sjunkit ned i efter att ha reducerats till spelare på en ekonomisk marknad som allt som ofta sväljer arkitekturs mer idealistiska strävan. Han föreslår en arkitektur utifrån det politiskt klingande slagordet: ”Don’t wonder where you can find a client; ask where you are needed”.

I det offentliga rummet är både arkitektur och konstverk ibland upphov till mediala stormar. I Sverige har bland andra Marianne Lindberg de Geers Jag tänker på mig själv och Kirsten Ortweds Raoul Wallenbergmonument väckt avsky, utomlands har Maya Lins Vietnam Veterans Memorial i Washington i åratal varit omdebatterat. Här är det väldigt ofta en smakfråga där det offentliga rummets, ’renhet’ och uppbygglighet skall bevaras, i vissa fall talas det i media om ’kränkningar’ av omgivningen.

Men i vissa fall beror avsmaken mot konstverket på att det i själva verket negerar arkitekturen, byggnaderna och platsen runtomkring. I världens kanske mest berömda fall av utskälld offentlig konst genomfördes i New York, i mars 1985 en offentlig hearing, där 122 personer argumenterade för och 58 argumenterade emot verkets bevarande. Det rörde sig om Tilted Arc, installerad 1981 på Federal Plaza i New York. Konstnären var Richard Serra, betraktad som en av världens främsta skulptörer.

Under samtalet hördes konstnärer, civilpersoner, politiker och en mängd andra med koppling till platsen eller verket, det ena argumentet mer elaborerat än det andra. Plötsligt uttrycker efter ett längre resonemang den federala domaren Dominick DiCarlo själva kärnan: ”…Enkelt uttryckt, intentionen har varit att förstöra torgets ursprungliga konstnärliga idé – arkitekternas idé”. Detta blev till slut fallet för skulpturen som efter ytterligare fyra års protester togs bor, bland annat med hänvisning till hur arkitekturen omintetgjordes runt torget. Följden blev att offentlig konst under många år hölls i hårt koppel i New York, de enda verk som uppfördes skulle vara noggrant planerade med en arkitekt.

Arkitektur är dock inte bara det som är byggt, utan också byggnaders konceptuella historia inklusive det som aldrig byggts, skrev direktören för FRAC Centre i Orléans Marie-Ange Brayer nyligen inför en utställning om konst och arkitektur. Många av modernitetens arkitekter/konstnärer som Le Corbusier, El Lissitzky, Vito Acconci eller Rem Koolhaas (OMA) har byggt upp en renommé främst genom förslag och idéer på hur stadsmiljö skulle kunna se ut. Idag har förhållandet konst-arkitektur främst kommit att fokusera kring byggnader för konst – museerna.

Under planeringsarbetet för Tate Modern i London under tidigt 90-tal, ställdes frågan till ett antal internationellt uppburna konstnärer vad de föredrog för typ av byggnad för att bäst representera deras verk. De allra flesta svarade då att de föredrog gamla fabrikslokaler och byggnader vars funktion ursprungligen varit något skilt från just museets. Ledningen för Tate, däribland sedermera Lars Nittve, bestämde sig för att lyssna till detta och sökte därför upp en av de största byggnaderna i London, Bankside Power Station, som under 1900-talet varit en viktig central för elproduktion. Sedan lät man arkitektstjärnor lämna in förslag för att bygga om strukturen till vad som skulle bli världens näst mest besökta moderna konstmuseum.

Denna kärlekskranka osämja beskriver konsthistorikern Hal Foster i sin senaste bok The Art-Architecture Complex. Han påtalar att det i dagens totalt ekonomiserade kulturproduktion finns två olika sorters samarbeten i vad han kallar konst- och arkitekturkomplexet: den ena är det spektakulära, det stadssäljande och något som föranleder passivitet. Den andra sorten stärker aktivt vår känsla av vilka vi är och våra sociala relationer. Risken är att arkitekturens fokus på det glätta, det hippa uttrycket, lockar politiker, lågprisflygbolag och turism men skyggar för riktigt pressande sociala frågor som hur fler och fler ska kunna leva på en begränsad yta.

Det verkar dock, till Fosters förtret som att denna distinktion mellan de två sorterna kommer att fördunklas under kommande år, inte minst när man ser de ökningar av museibyggen och museibesök som skett under de senaste femtio åren. Bara i USA ökade antalet museibesök sen 1960-talet med 300 % och ligger idag ett stycke över 100 miljoner besök per år på ett konstmuseum. Enligt SKL’s senaste statistik så har 20 % av landets konstmuseer byggts under 2000-talet. Men många kritiker suckar ändå surt om arkitekturens grepp över konstrummet. I världens mest ansedda publikation The New York Times, uttryckte nyligen den seniora kritikern Roberta Smith en glasklar attityd: “Buildings don’t make museums; art and only art does”.

Men rent politiskt-juridiskt måste distinktionen mellan byggnad och konstverk främst göras därför att lagen reglerar vad som får byggas, när och av vem. Bygglov kan utfärdas av kommunala byggnadsnämnder och gäller de flesta former av nybyggen, tillbyggen och ombyggnader. Men undantag finns, inte minst visade det sig på Österlen när Kivik Art Centre sjösattes 2008. Skulpturen/byggnaden Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av skulptören Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield blev snabbt upphov till en konflikt där dess funktion eller funktionslöshet blev avgörande. Grannen Ulf Lundell, menade att det sexton meter höga utkikstornet gav voyeurer möjlighet ta del av hans privatliv och började driva en process mot verket.  2008 beslutades att utkikstornet inte var en byggnad. Sedan överklagades det till Länsstyrelsen som ändrade beslutet. I nästa instans kom Förvaltningsrätten fram till att utkikstornet faktiskt var ett konstverk. Senast har jurister inom Kammarrätten beslutat att Kivik Arts konst- och arkitekturkomplex är svartbygge eftersom konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Simrishamns kommun har nu överklagat detta till Högsta förvaltningsdomstolen och fallet väntas tas upp på nytt.

Lars Vilks är annars den konstnär i Sverige som gjort sin primära verksamhet av de juridiska strider som uppstår i gränslandet mellan konst, juridik och arkitektur. Under 30 år har Vilks på Kullaberg i Skåne byggt och försvarat sina skulpturer Nimis, Arx och den numera bortagna Omfalos. På frågan om hans förhållande till gränsen mellan byggnad och konstverk svarar han: – Den frågan behöver jag inte ens ha en uppfattning om. När konst klassas som byggnadsverk blir det naturligtvis en byggnad. Det mesta är att betrakta som byggnad. Till exempel kan man behöva byggnadslov för en vedtrave och för stängsel. Konsten utgör inget undantag. – Däremot skall växande buskar och träd inte ses som byggnader som det framhålls i lagtexten. På lägre nivåer kan myndigheter blanda ihop korten och tro att det är en skillnad mellan konst och byggnad. Man kan också vara orolig för att beteckningen ’konst’ skall tillföra objektet ett besvärande värde. Exempelvis angav regeringen i sitt rivningsbeslut att Nimis var ett ’träverk och undvek nogsamt ’konstverk’. – Men som det brukar sägas: Stockholms stadshus är en byggnad men också ett konstverk.”

Verken ska rent juridiskt rivas, då de är otillåtet byggda, men på grund av att ägarfrågan befinner i limbo mellan att skulpturerna behandlas som konstverk eller byggnad, kan det inte genomföras. Frågan återstår om juridiken och politiken överhuvudtaget kan finna en plattform för att kunna behandla ett objekt både som konst OCH byggnad.

”Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.”

Denna debatt är färgad av lika delar ovetenskapliga resonemang, datorspelsbranschens särintressen och otillfredsställande studier. Ett sådant symtom är att en tredjedel av samtliga 161 vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt om ämnet dataspel och våld är metastudier eller kommentarer till andra studier. Det säger sig självt att det man kan mäta i ett labb inte nödvändigtvis är indikatorer på om man ett år senare mejar ned folk på öppen gata. Martin Ingvar et al. har länge argumenterat för större försiktighet vad gäller dataspel, jag är inte sen att hålla med om detta i vissa fall, det finns gott om extremt splattriga gore-spel som GTA 3, Call of Duty eller Soldier of Fortune som jag knappast vill att min son ska spela innan han nått ett viss grad av mental utveckling och kritiskt tänkande. Men denna debatt om voyeurens benägenhet att apa efter den han tittar på är samtidigt gammal och har omfattat alltifrån pornografi, film, Twitter och musiktexter.

I journalen Nature Neuroscience från november 2011 presenteras en av de mest välskrivna studierna på länge om kognitiva effekter av dataspelande och däribland de frågor som idag är oklara som hur dataspel faktiskt påverkar personer med olika neurologiska tillstånd och normavvikelser. I en liknande studie från 2010 skriver författarna:

”At the core of these action video game-induced improvements appears to be a remarkable enhancement in the ability to efficiently deploy endogenous attention. The implications of such an enhancement are relevant to a variety of real-world applications, such as work force training, rehabilitation of clinical populations, and improvement of traditional educational approaches.”

Om det nu finns gott om indikationer att dataspelande kan förbättra visuell kontroll, inlärning och arbetsminne, så ska vi våga ’låta’ våra barn, flickvänner, mammor och pappor spela våldsamma spel? Som allt annat vi inte har ordentliga empiriskt eller rationella argument för handlar det om en kombination av att följa vad som händer inom det vetenskapliga fältet blandat med egna specifika observationer i vår närhet. Betraktar man ett argument som ofta lyfts fram om sämre skolresultat om man spelar mer är 4-5 timmar per dag, har inga studier (mig veterligen) visat att det just är dataspelens innhåll som försämrar resultatet, snarare är det att tid tas från läxläsningen. En myt är därmed avlivad, två hundra återstår. Men inget tyder idag på att vi blir extra våldsamma av att spela dataspel i allmänhet, om inte en mängd psykiatriska aspekter också är närvarande.  

Grunden till detta ekorrhjul av felaktiga slutsatser är för det mesta att vi har svårt att gå ifrån de usla och farliga råd som vi alla levt större delen av våra liv med, för att vi generellt har aversion mot att koppla loss kunskap som vi en gång lärt oss. I en studie som nyligen publicerats av psykologen Ullrich Ecker vid University of Western Australia visar med viss tydlighet att information som testsubjekten explicit fått reda på är falsk ändå användes för att tänka över nästkommande frågeställningar. Vi har ett minne som präglas av stabilitet OCH flexibilitet, ibland har vi helt enkelt svårt att släppa en tidigare inlärd misinformation.

I min intervju med en av Sveriges mest kända kostrådgivare Fredrik Paulun, publicerad här förra veckan uppvisar han exempel på den skepsis som så många av oss uppvisar när vi får uppkörda i ansiktet att vi hela livet baserat vår “balanserade kost” på ganska kass vetenskap, hörsägen och industrilögner. Han har de senaste fem åren visserligen anpassat sin sina kostråd mot en lågkolhydratdiet, först genom Isodieten och nu senast genom LCHP och LCHQ. Paulun har ytterligare en dimension som gör honom inmålad i ett hörn – han är en bestsellerförfattare. Men dett kommer också många offentliga framtyrädanden och alltså stora trovärdighetsproblem för honom om han inte vill att folk ska känna sig lurade eller förvirrade av hans kostråd som tidigare främst baserade sig på Glykemiskt Index.

Paulun får en rejäl känga av bland andra Andreas Eenfeldt och Sid Knutsson på Fitnessguru.se som menar att Paulun rider på lågkolhydratvågen bland annat genom ren missinformation i en artikel i Aftonbladet där en vanlig LCHF-diet propagerats som en LCHQ-diet, ett begrepp som Paulun myntat men som inte har någon bäring utanför dennes böcker.

"Six pack abs. Ripped in four weeks"

I New York Times hänger Well-bloggaren Tara Parker-Pope på den eviga skepsisen mot ketogena dieter som stenålderskost och LCHF. Hennes långa inlägg får mycket mothugg bland annat av journalisten Gary Taubes som gjort mer än någon annan på jorden för att sprida kunskap om Ancel Keys och forskningsfadäsen som är dagens moderna näringslära. Parker-Pope skippar helt att nämna det som Robert Lustig, Robb Wolf och Taubes menar är nyckeln till att förstå våra löivsstilproblem – insulinet. Det slutar med att hon klandrar sig själv för sina problem istället för att se hur hormonell obalans kan ha ett finger med i spelet, jag avskyr detta informationslösa klandrande av individen för att han eller hon är överviktiga. Rör på dig mer, ät mindre!! har alla fått höra, men ack vad vi slussas ned i misär om vi följer denna gamla devis. Nyckeln är helt enkelt att äta det som bäst fungerar med våra gener, hormoner och inre organ.

Ja enkelt och enkelt, så enkelt är det inte. Modernt jordbruk har gjort vår kost så ensidig och fylld av gluten, soja, socker och andra anti-nutrienter och utfyllnadsprodukter att vi börjat tappa förmågan att skilja vad det engentigen är vi borde stoppa i oss (vilket i nödvändigtvis ska bygga på vad vi hittills stoppat i oss). Precis som jag tidigare förespråkat på dessa sidor: att lita till ditt sunda förnuft kan vara det farligaste du kan göra.

John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets mest tongivande ekonomer, argumenterade sin überliberala idélära till trots mot att konstnärer (vänster?) och ekonomer (höger?) någonsin kan utväxla kunskap och erfarenheter med varandra och föra dialog. För en genomsnittlig kulturarbetare i Sverige idag är Galbraiths dikotomi mellan kultur och ekonomi helt självfallna. Man vill generellt hålla sig borta från krafter som anses konservera maktstrukturer och liksom alla människor vill man ogärna motsäga sig själv genom influenser från andra källor än de som bekräftar flockens åsikt. Bodil Juggas gör detta tydligt i Arbetarbladet då hon tydligt uttrycker att Ifrågasättandet med stort I är en trossats som konsten alltid bör följa, vilket detta leder till tesen att slussenförslaget som nu ska genomföras är FEL. Confirmation bias är ett psykologiskt begrepp för vår förmåga att främst lyssna till argument som inte motsäger vår på förhand etablerade världsbild. Juggas bör titta extra på sina motståndares åsikter, kanske de kan innehålla några korn av sanning de också, ibland.

Det konstnärliga innehållet i ett verk, pjäs eller bok riskerar genom detta låsta tankesätt att neutraliseras av den möjliga ekonomiska vinningen eller motprestationen. Sell-outproblematiken är gammal och trött. Detta tänkta nollsummespel mellan vad man tjänar genom sin konst kontra hur subversiv man kan vara likställer per automatik de ekonomiska ramarna med en begränsning snarare än en möjlig källa till frigörelse. Konstens autonomi är den heliga kon här, som fåfängt ställs mot dagens krympande kulturbudgetar, byråkratiska finansieringsstrukturer och den djupt sårade europeiska ekonomin. Enligt en av världens ledande konstsociologer Hans Abbing är beroendet av statliga stipendier och offentliga ekonomiska strukturer snarare ett hinder mot utvecklingen av konstnärers autonomi. För honom är autonomi synonymt med en större integration med marknaden, alltså en mångfald möjligheter att finansiera kultur. Ur politisk synvinkel är den konstnärliga autonomin naturligtvis ett luftslott, skapat för att lura i kulturarbetare och kulturinstitutioner att de ekonomiska, sociala och politiska krav som ställs på samhällets samtliga medborgare på nåt magiskt sätt inte skulle gälla dem. Och vill vi som exempelvis curatorn Maria Lind tala om staten som garant för en god konstnärlig finansiering kunde vi nyligen med slem i halsen läsa om CIA’s Propaganda Assets Inventory som under 20 år finansierade Jackson Pollock och andra konstnärer i ett uttalat propagandakrig mot Sovjet. Autonomi?

Det som samtida konst och kultur är världsbäst på – att skapa fundament för kritiska diskussioner – måste ständigt behandlas med yttersta ödmjukhet inför den kunskap som vi förfäktar och den kunskap vi hatar. Vara kritiska mot vårt kunskapssystem, inte bara vår kunskap.

En av världens mest citerade moralpsykologer, Jonathan Haidt menar att våra värderingar knappast är av ett rationellt övervägande slag, utan kommer från en flockmentalitet, precis vad Benke Ohlsson flera gånger var inne på i sin artikel. Haidt menar att det finns kunskap på båda sidor av höger-vänsterskalan som är extremt värdefull, men eftersom många akademiska och kulturella kretsar domineras av vänsteranhängare missar vi ofta en del viktig kunskap. Han påvisar exempelvis att konservativa ofta är bättre på att förstå nyttan med bevarandet av vissa fungerande strukturer och värdegrunder, vänsteranhängare har en vana att vilja riva ned strukturer, vilket inte alltid är av godo. Även om jag aldrig någonsin betraktat mig som konservativ kan jag se mycket positivt i konservativ, liberal och högerpolitisk teori. Haidt har i många studier visat hur vi skapar vår moral och värderingar genom ett grupptänk, snarare än rationella överväganden. Detta tycker jag Benke Ohlsson beskriver bra utifrån en personlig reflexion, han försöker säga att han ogillar att haka på en åsikt bara för att man omfattat den tidigare.

Tanken om konsten och kulturen som helt autonom sträcker sig tillbaka till upplysningen och den kantianska definitionen av estetisk upplevelse som någon helt funktionslöst och omätbart. Här tänds en gnista till romantikens syn på konst som sakralt och heligt. Ett hoppets fackla brinner sedan 1936 genom Walter Benjamin och essän Konstverket i reproduktionsåldern, där han förfäktade att konstens sakrala ”aura” och autenticitet var beroende av samhällets produktionsförhållanden. Inspirerad av Marx menade han att det därför under den innovativa moderniteten, med utvecklandet av tekniker för massproduktion, som konst med sakral aura kunde förlora sin upphöjda ställning och göras tillgänglig för massorna. Benjamin var dock helt fel ute när han förutspådde att tekniska framsteg kunde sudda ut skillnaderna mellan högt och lågt. Vad han istället startade var en rörelse av teori om subversivitet som kommit att övergå i hat mot den västerländska modellen av demokrati och liberalism – marknaden. Vi i konstvärlden skrattar idag med ena mungipan åt den flitigt använda devisen under 68-revolterna: ”Man kan inte bli förälskad i en tillväxtkurva”, men bejakar marxistiskt genomsyrad, sekelgammal teori med andra. Anti-kapitalism som tankegods har påverkat generationer av kulturarbetare och deras bild av vad de är och hur de ska arbeta, och resultatet idag är få och begränsade finansieringssystem för kultur, inte minst i Norden där kulturen i stort sett är helt offentligt finansierad, delvis för att vi haft turen att ha goda och fungerande statliga myndigheter.

Så frågan är vem som egentligen producerar kulturen – finansiären eller konstnären? En fråga som alltid verkar självklar ända tills en del eller hela finansieringen rycks loss, som nyligen i flera stora europeiska länder, Holland och Storbritannien som tydliga exempel. Då blir det tydligt att kultur och ekonomi lever i ett system av symbios, precis som kultur och politik eller kultur och utbildning. När den franske filosofen Jean-François Lyotard under 80-talet skrev att kulturen riskerar att anta maktens språk, struktur och tankesätt, lästes det av somliga som att konsten och kulturen alltid ska begränsas inom sitt egna fält. Men det bör snarare ses som en möjlighet att översätta det samhällsnyttiga, lekfulla och gränsöverskridande i konsten så att även maktens företrädare förstår, tvingas förstå vad konsten FAKTISKT bidrar med i samhället.

Amartya Sen - nobelpristagare, nationalekonom, marxist

Benke Ohlssons sökande efter en nyansering av våra olika identiteter fick för några år sedan en fantastisk analys av den marxistiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i boken Identity and Violence – the illusion of destiny, 2006. Han angriper vårt sekteristiska våld som uppstår genom uppdelningen av individer som tillhörande EN grupp, EN identitet, Sen kallar detta sectarian singularity. Han vill att vi ska hitta nya vägar för att sluta se människor och samhällen som binära oppositioner och istället se möjligheten för att omfatta många identiteter som religion, nationalitet, klass, kultur, kön, språk, politiska åsikt, hudfärg, fotbollslag, klädstil, musiksmak och en mängd andra markörer som kan binda oss samman i olika, ibland men inte alltid, överlappande grupper. Kanske kan vi alltså tillhöra kulturvänstern, men ändå omfatta idén om en fri marknad, göra subversiv konst samtidigt som vi vill bevara andra delar av samhället. Kanske kan en kulturarbetare vara intresserad av ekonomi samtidigt som hon är kritisk till delar av vårt ekonomiska system, något som låter självklart, men inte i ljuset av Jonathan Haidts teorier om gruppdynamik och moral som ett vi-och-dom-tänkande.

Kulturarbetare bör tala mer om ekonomi, inte mindre. Och vara ödmjuka inför att vi inte behärskar dagens komplexa finansiella system, både på lokal och globala nivå. Det gör ju knappt ekonomerna själva. Därför bör vi gå emot vår konstnärliga intuition och lyssna mer på ekonomer, statsvetare och en och annan högerteoretiker för att söka närma oss metoder för hur marknaden kan hjälpa vår sak – konstens intressen. Detsamma gäller ju självklart högern som måste lära sig lyssna på socialvetenskaperna och konstnärerna som kan lära ut mycket om världen. Nyttan med detta i förlängningen är en professionalisering av konstnärsrollen, med ökade löner, arbetstillfällen och produktionsmedel som resultat. Kanske kan på så sätt samhällets behov av kultur befästas och reaktiveras i marknadens tidsålder. Och vår aversion mot multipla identiteter och trossystem kan kanske utmanas, bara en aning.

Nämnvärda kommentarer i övriga medier:

Nina Lekander i Expressen
Lars Anders Johansson i Barometern
Debatt i Studio Ett i P1
Marcus Birro i Expressen
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Lisa Magnusson i Metro
Dan Wolgers i Aftonbladet
Samtal i P1

Fredrik Paulún: Mitt sätt att förkovra mig är att skriva böcker. Då tvingas jag gå genom hundratals studier och dra mina egna slutsatser. Jag besöker sällan konferenser eftersom de nästan alltid är sponsrade av stora företag och de vill ofta etablera en viss uppfattning. Sen läser jag mycket böcker också, men även där måste man inse att författaren driver en tes.

Robert Stasinski: CrossFit är exempel på en träningsform och livsstil som hämtar kunskap från evolutionär teori, speciellt kring människans tidiga miljöer och utveckling. Stenålderskost är ju en naturlig del av denna helhetsyn. Du har tidigare skrivit en bok om detta som kom för några år sedan, har du övergett de teorier och resonemang du för i denna bok eller förespråkar du fortfarande en sådan diet?

Fredrik Paulún: För mig är stenålderskost facit till varför vi mår bra eller dåligt av viss föda, och dessa evolutionsmedicinska tankar bör gå igen även när det gäller träning, sömn, stress etc. Dock är människan även till viss del anpassbar med tanke på de epigenetiska effekterna, dvs. vi kan inom vissa gränser anpassa oss till en förändrad föda.

Fredrik Paulún

Robert Stasinski: Du har skrivit om fettförbränning utan träning i en bok. Hur ser du själv på träning i förhållande till hälsa, kan man ge samma näringsrekommendationer till fysiskt aktiva som soffpotatisar?

Fredrik Paulún: Nej, träning förlåter det mesta och även de som slarvar med kosten uppnår resultat. Dock är det självklart ännu bättre om man som tränande också sköter sin kost.

Robert Stasinski: Du har också lanserat en diet (Isodieten) med makronutrinterna fördelade på tre lika stora delar av 33% fett, kolhydrater och protein. Berätta gärna om denna diet och teorin och forskningen bakom. Finns det egentligen någon skillnad mellan denna diet och Zondieten lanserad på 90-talet av Barry Sears?

Fredrik Paulún: Skillnaden är att vi har gjort dieten glutenfri och tar hänsyn till faktorer som mättnadsindex och fettkvalitet baserat på nyare forskning. Dessutom är vi måna om att maten ska vara näringsmässigt optimal med avseende på vitaminer, mineraler och antioxidanter.

Robert Stasinski: Vad är då egentligen LCHP (Low Carb, High Protein), en diet som nu associerats med ditt namn, bland annat i Expressen nyligen. Är detta ett sätt att casha in på hypen kring LCHF?

Fredrik Paulún: Nej, LCHP är ett etablerat begrepp och Expressen hade frågor om det. När det gäller rykten är det så mycket som surrar att man inte kan ha koll på allt, men faktum är att skulle jag anse att LCHF vore det optimala sättet för friska människor att äta så skulle jag förespråka det. Svårare än så är det inte, men jag anser att kolhydratintaget är för lågt och fettintaget för högt för optimal hälsa och livskvalitet för friska människor.

Robert Stasinski: Journalisten Gary Taubes och ‘kostdoktorn’ Andreas Eenfeldt är två kända profiler inom nutrition som gång på gång beskrivit problemen med det moderna paradigmet kring kost. Då tänker jag främst på de rådande uppfattningarna kring fibrer, mättat fett och kolhydraters betydelse för insulin och fettinlagring och hälsa. Hur ställer du dig till den massiva kritik och kovändning bland vissa läkare och nutritionister i frågan om dessa aspekter av nutritionsforskningen?

Fredrik Paulún: Jag tar det mer ro eftersom jag helt enkelt inte håller med dem. Notera att det nästan alltid är läkare som hoppar på dessa teorier och de har kontakt med sjuka människor. Visst kan vissa av dessa som diabetiker, epileptiker, vissa cancerpatienter etc må bättre av den kost de förespråkar, men det gäller inte de flesta friska människor. Varför sätta en frisk människa som mår bra av att äta lite av varje på en LCHF-kost? Det finns inga studier som visar att en frisk människa mår bättre av en sån extrem kosthållning. Jag har inte ännu stött på någon person med en akademisk utbildning inom kost (t ex dietist eller nutritionist) som förspråkar LCHF. Det kanske finns, men nästan alltid är det personer med mycket liten kostutbildning som dessutom arbetar med sjuka människor som gillar konceptet.

Robert Stasinski: Nutritionsvetenskap är ju stadd under ständig förändring beroende på det komplicerade med studera vad folk stoppar i sig under långa tidsperioder. Du har själv skrivit om kokos och dess egenskaper som något du nyligen ändrat uppfattning om. Finns det stor rädsla bland nutritionister att erkänna när forskningen pekar åt ett nytt håll och vad kan göras åt detta?

Fredrik Paulún: Generellt kanske det gör det eftersom många förlorar prestige då. Personligen tycker jag att det är jättekul när det sker förändringar i vetenskapens syn på saker, eftersom det tyder på att forskningen går framåt. Faktum är att vi bara skrapat på ytan när det gäller studierna hur maten påverkar människan. Vi lär oss mer och mer och det gäller därför att vara ödmjuk i sin hållning och inte tvärsäkert hävda att “så här är det”.

Robert Stasinski: Nutritionisterna Robb Wolf och Loren Cordain är två förespråkare för en ganska strikt hållning till stenålderskost. Jämfört med dina rekommendationer tvekar de kring nötter (hög halt Omega-6), mjölkprodukter (ökar auto-immuna sjukdomar), baljväxter (ökar auto-immuna sjukdomar, protein som är problematisk för magen). Hur ställer du dig till dessa resonemang?

Fredrik Paulún: Nötter är det nog ingen som avråder oss från att äta, men frön hamnar ibland i blåsväder pga högt innehåll av omega-6. För 5-10 år sen pratades det mycket om kvoten omega-3/omega-6 och att den skulle vara jämn. Nu börjar ledande forskare gå från den teorin och många hävdar att det snarare handlar om det absoluta  intaget av omega-3 som inte får vara för lågt. Omega-6 (linolsyra) är en i grunden nyttig fettsyra som är livsnödvändig, och forskning har visat att det är mycket lättare att hålla kroppsfettet nere när man äter mycket av den än när man t ex äter mycket av långkedjat mättat fett som i kött etc.

• host a series of quarterly webinars on compelling research and practices;
• coordinate the distribution of information about funding opportunities for researchers and providers of the arts, health, and education across the lifespan;
• conduct or commission a gap-analysis and literature review of federally sponsored research on the arts and human development;
• identify and leverage joint research funding opportunities across agencies;
• host a convening with researchers and practitioners for professional development and capacity-building in the field of arts and human development

Read all about it at http://www.arts.gov/news/news11/Task-Force-Announcement.html

Några klargöranden bör göras. Först ut är rapporten en idérapport. vi har inte utgått från att samla statistik och nyckeltal, vilket är kommuners, kulturrådets och SKL’s uppgift. Vi har istället tittat på hur kunskap kan mätas, förbättras och följas upp genom kulturupplevelser. Vi utgår från forskning  och rapporter som gjorts av internationella och svenska kulturekonomer, sociologer och kognitionsforskare och som visar indikationer på hur kultur kan påverka människor på komplexa, indirekta nivåer. En av de framstående forskarna är David Throsby, Australien, som i en mängd skrifter, vetenskapliga artiklar och förläsningar hävdat det unika med kultursektorn, inte minst genom sin metod Contignet Valuation Method. Genom att utvärdera kan man också förbättra, helt enkelt följa med sin samtid, publik, makthavare och privata sponsorer som med all sannolikhet kommer att öka i vårt land. Throsby är dock exempel på en ekonom som kan ge kunskap om mätning, men tillbaka till institutioners kvalitet går han aldrig in på djupet.

Språket som används vid debatter och konst, kultur och kvalitet är ett teknokratiskt språk som främst kommer ur andra samhällsområden, byråkrati och ekonomiska system. The Economist skriver tänkvärt om detta i förhållande till Grekland och Italien som gjort slag i saken och utnämnt ekonomer till politiska ledare för att stävja krisen. Jag tror att lösningen snarare handlar om högre nivå på samtalet mellan kulturproducenter och makthavare. Ett fördjupat samtal om professionalitet och att bemöta de livsfarliga påståendena “kultur kan vara väldigt svårt” och “konst är bara subjektivt”. Målet är att börja föra en diskussion om att konsten ska formulera sitt eget språk om kultur. Jag är inte ute efter att reproducera en befintlig bild av vad kultur är och vad den är till för, jag vill formulera en egen mer omfattande kulturpolitik utifrån forskning och kulturproducenters erfarenheter. Se mer här:

http://www.world-television.se/projects/timbro/bin/TimbroChannelPlayer.swf?asset=8109&playerType=widget

Fler medier om rapporten:

Ur texten:

Att hjärnan blivit 2000-talets slagfält för alla möjliga typer av idéer är kanske inte särkilt konstigt, då vi sett en explosiv utveckling där bioteknik, medicin och psykologiska behandlingsmetoder förfinats och under senare tid möjliggör en förändring av vad människor tidigare betraktade som en sammanhållen, individuell personlighet. Idag börjar idén om hjärnan som ett organ som kan modifieras hur som helst, spridas i populärkulturen. Med ett sådant synsätt kommer naturligtvis även möjligheten att mer osentimentalt förändra egenskaper eller till och med personligheter för att kunna åstadkomma drömmen om det perfekta livet.

Få filmer har presenterat en sådan cynisk och kosmetisk bild av hjärnan och i förlängningen själva vårt ’jag’ som Limitless (2011). I den möter vi New York-losern Eddie Morra (Bradley Cooper), som i inledningsscenerna beskriver sitt trassliga författarjag, med brist på självkontroll och motivation. Under ytan anas den annars så typcastat stilige Cooper, men i filmens inledning verkar Eddie Morra snarare vara ett fall för socialen. Ända tills ex:ets bror, langaren Vernon (Johnny Whitmorth) öppnar en möjlighet att förändra huvudkaraktörens håglösa liv med ett faustiskt erbjudande. Han ställer först retoriskt frågan om Morra känner till att människan endast brukar använda 20 % av sin hjärnkapacitet, och en med nästkommande gest skjuter han fram allas vår moderna lösning på världsproblemen – ett litet piller. Med denna testade och godkända drog, lovar Vernon att Morra kommer att bli den han innerst inne alltid velat och vetat att han kan bli, han kommer ha tillgång till 100% av sin hjärnkapacitet. Men allt är inte guld och gröna skogar i de förlovade pillrenas land, för i filmens allra första scen ser vi en välklädd Morra på väg att ta sitt liv, så bieffekterna av det perfekta livet har redan introducerats genom en icke-linjär berättelse. Pillret i fråga, NZT-48, är dock precis vad karaktären Morra behöver – hjärnans och därmed också hela livets dörröppnare. Eddie Morras egna ord efter att ha testa kuren under några dagar: ”I was blind but now I see”.

Klicka på bilderna för att läsa artikeln.

Sida 1

Sida 2

Ett inspirerande mottagande av rapporten hittills, Dagens Nyheter skriver utförligt om utvärdering och uppföljning med intervjuer och resonemang av Yours Truly och även Stina Oscarsson från Sveriges Radio, tidigare Orionteatern. I samma ämne intervjuas Tobias Nielsén från Kulturekonomi.se och Volante förlag, föga förvånande håller han med fullständigt om att kultur inte ska beskrivas som “skapare av osynliga värden” eller annat religiöst färgat språk. Politikerförakt kan översättas till kulturförakt och så får vi ett klassiskt vi-och-dom-tänkande, se på samtidskulturhatare som Johan Lundberg och hans gäng.

Smålandspostens ledarsida ger sitt stöd till de principer vi argumenterar för i Timbrorapporten och ser att kulturen faktiskt kan lyftas fram av Timbro, surprise, surprise?

Läs min och Sofia Hanssons rapport Noll Koll

Moderator är Lars Anders Johansson, ansvarig för Timbros kulturprojekt.