En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.
Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.
EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.
Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.
Det känns ibland hopplöst när välrenommerade forskare i åratal grälar om en fråga utan att någonsin verka komma till någon konsensus. Detta gäller mängder med frågor från Strängteori, näringslära, genusteori och nu, aktuellare än nånsin dataspelandets effekter på våra unga. På DN Debatt gick igår tre kända svenska forskare vid Karolinska Institutet till hårt angrepp mot den rapport som Statens Medieråd kom med nyligen: Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. Debattörerna i DN – Andreas Olsson, Predrag Petrovic, Martin Ingvar – menar att den internationella forskningen och rekommendationer av fler länders expertförbund inte tas på allvar i rapporten:
”Ytligt sett är Medierådets granskning välskriven. Innehållsmässigt når den dock inte upp till den lägsta standard på de artiklar den kritiserar. Den ger en gravt felaktig bild av var forskningsfältet i dag befinner sig. Därför är de konklusioner som granskningen skapat i medier ofta också helt felaktiga. Den nämner över huvud taget inte att flera internationella expertförbund (bland annat barnläkarförbunden i USA, Kanada och Australien och det amerikanska hälsodepartementet) har slutit sig till att VS ökar sannolikheten för aggressivt beteende.” Denna debatt är färgad av lika delar ovetenskapliga resonemang, datorspelsbranschens särintressen och otillfredsställande studier. Ett sådant symtom är att en tredjedel av samtliga 161 vetenskapliga artiklar som publicerats internationellt om ämnet dataspel och våld är metastudier eller kommentarer till andra studier. Det säger sig självt att det man kan mäta i ett labb inte nödvändigtvis är indikatorer på om man ett år senare mejar ned folk på öppen gata. Martin Ingvar et al. har länge argumenterat för större försiktighet vad gäller dataspel, jag är inte sen att hålla med om detta i vissa fall, det finns gott om extremt splattriga gore-spel som GTA 3, Call of Duty eller Soldier of Fortune som jag knappast vill att min son ska spela innan han nått ett viss grad av mental utveckling och kritiskt tänkande. Men denna debatt om voyeurens benägenhet att apa efter den han tittar på är samtidigt gammal och har omfattat alltifrån pornografi, film, Twitter och musiktexter.
I journalen Nature Neuroscience från november 2011 presenteras en av de mest välskrivna studierna på länge om kognitiva effekter av dataspelande och däribland de frågor som idag är oklara som hur dataspel faktiskt påverkar personer med olika neurologiska tillstånd och normavvikelser. I en liknande studie från 2010 skriver författarna:
”At the core of these action video game-induced improvements appears to be a remarkable enhancement in the ability to efficiently deploy endogenous attention. The implications of such an enhancement are relevant to a variety of real-world applications, such as work force training, rehabilitation of clinical populations, and improvement of traditional educational approaches.”
Om det nu finns gott om indikationer att dataspelande kan förbättra visuell kontroll, inlärning och arbetsminne, så ska vi våga ’låta’ våra barn, flickvänner, mammor och pappor spela våldsamma spel? Som allt annat vi inte har ordentliga empiriskt eller rationella argument för handlar det om en kombination av att följa vad som händer inom det vetenskapliga fältet blandat med egna specifika observationer i vår närhet. Betraktar man ett argument som ofta lyfts fram om sämre skolresultat om man spelar mer är 4-5 timmar per dag, har inga studier (mig veterligen) visat att det just är dataspelens innhåll som försämrar resultatet, snarare är det att tid tas från läxläsningen. En myt är därmed avlivad, två hundra återstår. Men inget tyder idag på att vi blir extra våldsamma av att spela dataspel i allmänhet, om inte en mängd psykiatriska aspekter också är närvarande.
Bengt Ohlsson publicerade igår en krönika på steroider i DN om huruvida man får motsäga klassiska vänsteråsikter som kulturarbetare. Ja, Ohlsson följer både ett flockbeteende genom att det blivit mer rumsrent att företräda en politisk pragmatism även till höger, men han går också kraftigt emot strömmen genom att bryta med sin egen grupps (”kulturvänstern”) moraliska värdegrund, åtminstone i enskilda frågor. Allt det här går tillbaka till en lång polemik mellan konsten och makten, kulturen och marknaden eller om man så vill vänster mot höger och omöjligheten att skapa en tydlig plats utanför denna förenklade världsbild.
John Kenneth Galbraith, en av 1900-talets mest tongivande ekonomer, argumenterade sin überliberala idélära till trots mot att konstnärer (vänster?) och ekonomer (höger?) någonsin kan utväxla kunskap och erfarenheter med varandra och föra dialog. För en genomsnittlig kulturarbetare i Sverige idag är Galbraiths dikotomi mellan kultur och ekonomi helt självfallna. Man vill generellt hålla sig borta från krafter som anses konservera maktstrukturer och liksom alla människor vill man ogärna motsäga sig själv genom influenser från andra källor än de som bekräftar flockens åsikt. Bodil Juggasgör detta tydligt i Arbetarbladet då hon tydligt uttrycker att Ifrågasättandet med stort I är en trossats som konsten alltid bör följa, vilket detta leder till tesen att slussenförslaget som nu ska genomföras är FEL. Confirmation bias är ett psykologiskt begrepp för vår förmåga att främst lyssna till argument som inte motsäger vår på förhand etablerade världsbild. Juggas bör titta extra på sina motståndares åsikter, kanske de kan innehålla några korn av sanning de också, ibland.
Det konstnärliga innehållet i ett verk, pjäs eller bok riskerar genom detta låsta tankesätt att neutraliseras av den möjliga ekonomiska vinningen eller motprestationen. Sell-outproblematiken är gammal och trött. Detta tänkta nollsummespel mellan vad man tjänar genom sin konst kontra hur subversiv man kan vara likställer per automatik de ekonomiska ramarna med en begränsning snarare än en möjlig källa till frigörelse. Konstens autonomi är den heliga kon här, som fåfängt ställs mot dagens krympande kulturbudgetar, byråkratiska finansieringsstrukturer och den djupt sårade europeiska ekonomin. Enligt en av världens ledande konstsociologer Hans Abbing är beroendet av statliga stipendier och offentliga ekonomiska strukturer snarare ett hinder mot utvecklingen av konstnärers autonomi. För honom är autonomi synonymt med en större integration med marknaden, alltså en mångfald möjligheter att finansiera kultur. Ur politisk synvinkel är den konstnärliga autonomin naturligtvis ett luftslott, skapat för att lura i kulturarbetare och kulturinstitutioner att de ekonomiska, sociala och politiska krav som ställs på samhällets samtliga medborgare på nåt magiskt sätt inte skulle gälla dem. Och vill vi som exempelvis curatorn Maria Lind tala om staten som garant för en god konstnärlig finansiering kunde vi nyligen med slem i halsen läsa om CIA’s Propaganda Assets Inventory som under 20 år finansierade Jackson Pollock och andra konstnärer i ett uttalat propagandakrig mot Sovjet. Autonomi?
Det som samtida konst och kultur är världsbäst på – att skapa fundament för kritiska diskussioner – måste ständigt behandlas med yttersta ödmjukhet inför den kunskap som vi förfäktar och den kunskap vi hatar. Vara kritiska mot vårt kunskapssystem, inte bara vår kunskap.
En av världens mest citerade moralpsykologer, Jonathan Haidtmenar att våra värderingar knappast är av ett rationellt övervägande slag, utan kommer från en flockmentalitet, precis vad Benke Ohlsson flera gånger var inne på i sin artikel. Haidt menar att det finns kunskap på båda sidor av höger-vänsterskalan som är extremt värdefull, men eftersom många akademiska och kulturella kretsar domineras av vänsteranhängare missar vi ofta en del viktig kunskap. Han påvisar exempelvis att konservativa ofta är bättre på att förstå nyttan med bevarandet av vissa fungerande strukturer och värdegrunder, vänsteranhängare har en vana att vilja riva ned strukturer, vilket inte alltid är av godo. Även om jag aldrig någonsin betraktat mig som konservativ kan jag se mycket positivt i konservativ, liberal och högerpolitisk teori. Haidt har i många studier visat hur vi skapar vår moral och värderingar genom ett grupptänk, snarare än rationella överväganden. Detta tycker jag Benke Ohlsson beskriver bra utifrån en personlig reflexion, han försöker säga att han ogillar att haka på en åsikt bara för att man omfattat den tidigare.
Tanken om konsten och kulturen som helt autonom sträcker sig tillbaka till upplysningen och den kantianska definitionen av estetisk upplevelse som någon helt funktionslöst och omätbart. Här tänds en gnista till romantikens syn på konst som sakralt och heligt. Ett hoppets fackla brinner sedan 1936 genom Walter Benjamin och essän Konstverket i reproduktionsåldern, där han förfäktade att konstens sakrala ”aura” och autenticitet var beroende av samhällets produktionsförhållanden. Inspirerad av Marx menade han att det därför under den innovativa moderniteten, med utvecklandet av tekniker för massproduktion, som konst med sakral aura kunde förlora sin upphöjda ställning och göras tillgänglig för massorna. Benjamin var dock helt fel ute när han förutspådde att tekniska framsteg kunde sudda ut skillnaderna mellan högt och lågt. Vad han istället startade var en rörelse av teori om subversivitet som kommit att övergå i hat mot den västerländska modellen av demokrati och liberalism – marknaden. Vi i konstvärlden skrattar idag med ena mungipan åt den flitigt använda devisen under 68-revolterna: ”Man kan inte bli förälskad i en tillväxtkurva”, men bejakar marxistiskt genomsyrad, sekelgammal teori med andra. Anti-kapitalism som tankegods har påverkat generationer av kulturarbetare och deras bild av vad de är och hur de ska arbeta, och resultatet idag är få och begränsade finansieringssystem för kultur, inte minst i Norden där kulturen i stort sett är helt offentligt finansierad, delvis för att vi haft turen att ha goda och fungerande statliga myndigheter.
Så frågan är vem som egentligen producerar kulturen – finansiären eller konstnären? En fråga som alltid verkar självklar ända tills en del eller hela finansieringen rycks loss, som nyligen i flera stora europeiska länder, Holland och Storbritannien som tydliga exempel. Då blir det tydligt att kultur och ekonomi lever i ett system av symbios, precis som kultur och politik eller kultur och utbildning. När den franske filosofen Jean-François Lyotard under 80-talet skrev att kulturen riskerar att anta maktens språk, struktur och tankesätt, lästes det av somliga som att konsten och kulturen alltid ska begränsas inom sitt egna fält. Men det bör snarare ses som en möjlighet att översätta det samhällsnyttiga, lekfulla och gränsöverskridande i konsten så att även maktens företrädare förstår, tvingas förstå vad konsten FAKTISKT bidrar med i samhället.
Amartya Sen - nobelpristagare, nationalekonom, marxist
Benke Ohlssons sökande efter en nyansering av våra olika identiteter fick för några år sedan en fantastisk analys av den marxistiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen i boken Identity and Violence – the illusion of destiny, 2006. Han angriper vårt sekteristiska våld som uppstår genom uppdelningen av individer som tillhörande EN grupp, EN identitet, Sen kallar detta sectarian singularity. Han vill att vi ska hitta nya vägar för att sluta se människor och samhällen som binära oppositioner och istället se möjligheten för att omfatta många identiteter som religion, nationalitet, klass, kultur, kön, språk, politiska åsikt, hudfärg, fotbollslag, klädstil, musiksmak och en mängd andra markörer som kan binda oss samman i olika, ibland men inte alltid, överlappande grupper. Kanske kan vi alltså tillhöra kulturvänstern, men ändå omfatta idén om en fri marknad, göra subversiv konst samtidigt som vi vill bevara andra delar av samhället. Kanske kan en kulturarbetare vara intresserad av ekonomi samtidigt som hon är kritisk till delar av vårt ekonomiska system, något som låter självklart, men inte i ljuset av Jonathan Haidts teorier om gruppdynamik och moral som ett vi-och-dom-tänkande.
Kulturarbetare bör tala mer om ekonomi, inte mindre. Och vara ödmjuka inför att vi inte behärskar dagens komplexa finansiella system, både på lokal och globala nivå. Det gör ju knappt ekonomerna själva. Därför bör vi gå emot vår konstnärliga intuition och lyssna mer på ekonomer, statsvetare och en och annan högerteoretiker för att söka närma oss metoder för hur marknaden kan hjälpa vår sak – konstens intressen. Detsamma gäller ju självklart högern som måste lära sig lyssna på socialvetenskaperna och konstnärerna som kan lära ut mycket om världen. Nyttan med detta i förlängningen är en professionalisering av konstnärsrollen, med ökade löner, arbetstillfällen och produktionsmedel som resultat. Kanske kan på så sätt samhällets behov av kultur befästas och reaktiveras i marknadens tidsålder. Och vår aversion mot multipla identiteter och trossystem kan kanske utmanas, bara en aning.
I senaste numret av Sveriges bästa filmtidskrift FLM skriver jag om neurocinematics och neurokosmetika i en betraktelse av droger, hjärnan och i synnerhet mainstream-thrillern Limitless som nyss gick på svenska biografer. I filmen spelar Bradley Cooper och Robert De Niro upp ett faustiskt drama där Cooper finner en drog som gör honom till übermench. Mina resonemang är minst sagt kritiska till psykofarmaka och den industri och människosyn som driver handlingen i filmen framåt. För vad väljer Cooper att göra efter hans nybefriade hjärna lär sig allt och allting? Han blir börsmäklare. Inget nödvändigt fel i det, med tanke på hur ekonomin i väst ser ut kanske det är det bästa han kan göra. Märkligt bara då att från konstnärlig bohem med författardrömmar till slipad börsmäklare och sedermera politiker. Säger något om samhället syn på lyckad människa månne?
Ur texten:
Att hjärnan blivit 2000-talets slagfält för alla möjliga typer av idéer är kanske inte särkilt konstigt, då vi sett en explosiv utveckling där bioteknik, medicin och psykologiska behandlingsmetoder förfinats och under senare tid möjliggör en förändring av vad människor tidigare betraktade som en sammanhållen, individuell personlighet. Idag börjar idén om hjärnan som ett organ som kan modifieras hur som helst, spridas i populärkulturen. Med ett sådant synsätt kommer naturligtvis även möjligheten att mer osentimentalt förändra egenskaper eller till och med personligheter för att kunna åstadkomma drömmen om det perfekta livet.
Få filmer har presenterat en sådan cynisk och kosmetisk bild av hjärnan och i förlängningen själva vårt ’jag’ som Limitless (2011). I den möter vi New York-losern Eddie Morra (Bradley Cooper), som i inledningsscenerna beskriver sitt trassliga författarjag, med brist på självkontroll och motivation. Under ytan anas den annars så typcastat stilige Cooper, men i filmens inledning verkar Eddie Morra snarare vara ett fall för socialen. Ända tills ex:ets bror, langaren Vernon (Johnny Whitmorth) öppnar en möjlighet att förändra huvudkaraktörens håglösa liv med ett faustiskt erbjudande. Han ställer först retoriskt frågan om Morra känner till att människan endast brukar använda 20 % av sin hjärnkapacitet, och en med nästkommande gest skjuter han fram allas vår moderna lösning på världsproblemen – ett litet piller. Med denna testade och godkända drog, lovar Vernon att Morra kommer att bli den han innerst inne alltid velat och vetat att han kan bli, han kommer ha tillgång till 100% av sin hjärnkapacitet. Men allt är inte guld och gröna skogar i de förlovade pillrenas land, för i filmens allra första scen ser vi en välklädd Morra på väg att ta sitt liv, så bieffekterna av det perfekta livet har redan introducerats genom en icke-linjär berättelse. Pillret i fråga, NZT-48, är dock precis vad karaktären Morra behöver – hjärnans och därmed också hela livets dörröppnare. Eddie Morras egna ord efter att ha testa kuren under några dagar: ”I was blind but now I see”.
You might have missed neurologist and cognitive neuroscientist, Marcel Kinsbourne, professor at The New School, when he answered the Edge question in 2009, but do not worry, I didn’t. He described the new area of Neurocosmetics, and whether you know what the hell that is or not, it undoubtedly sounds pretty darn interesting. And it definitely is. The field of Neurocosmetics is about changing the human brain through medicine or technology, and not only about correcting psychopathology, as Kinsbourne puts it. It is also about improving our minds using psychoactive drugs, psychosurgery, electroshock, even what we eat, drink and smoke as well a the new tech on the block Deep Brain Stimulation (DBS). Even today you can actually buy so called Nootropics, cognitive enhancing drugs like Adderall and Ritalin on the internet.
In his book The Neuro Revolution, neuro entrepreneur Zach Lynch delves into the future of the brain industry and mentions strange statistics that 3 to 7 per cent of american college student have actively taken performance enhancing drugs, mostly ADHD drugs.
Marcel Kinsbourne paints a lominous picture of the future:
The example of cosmetic plastic surgery is instructive. Reconstructive in its origins, it is increasingly used for cosmetic purposes. I predict the same shift for deep brain stimulation. Cosmetic surgery is used to render people more appealing. In human affairs, appearance is critical. For our hypersocial species, personal appeal opens doors that remain shut to mere competence and intellect. Undoubtedly, cosmetic surgery enhances quality of life, so how can it be denied to anyone? And yet, it is by its very nature deceptive; the operated face is not really the person’s face, the operated body not really their body. However, experience teaches that these reservations as to authenticity remain theoretical. The cosmetically adjusted nose, breast, thighs or skin tones become the person’s new reality, without significant social backlash. Even face transplants are now feasible. We read so much into a face—but what if it is not the person’s ”real” face? Does anyone care, or even remember the previous appearance? So it will be with neurocosmetics.
Here is a great pice in the New Yorker about the topic and another blog post that analyzes the issues involved. I believe we have few if any ways of stopping people getting drugs that enhances their ability, since he spektrum runs from stimulants like caffenine and Paraxanthine to Ritalin or the velvet bean and other L-DOPA drugs like Sinemet, Parcopa.
Det är nog inte många somväljer att skaffa barn först efter att ha vägt samman vinster och kostnader när det gäller bibehållen personlig lycka, sömn eller ekonomi. Det gjorde inte ekonomen Bryan Caplan heller, innan han blev pappa. Han satt inte med penna och miniräknare och familjeplanerade utifrån en cost-benefit analys. Men i hans nya bok Selfish reasons to have more kids finns faktiskt en manual just för att beräkna om det där med barn verkligen kommer löna sig.
—————————————————————————————————–
För några år sedan blev Bryan Caplan uppmärksammad genom boken The Myth of the Rational Voter. Där monterade han ned myten om den rationelle demokratiske medborgaren genom siffror och statistik. Nu använder han samma systematiska handgrepp för att granska föräldrars roll i sina barns liv. Caplan är bekymrad över att vi de senaste 40 åren skaffat allt färre barn. Varför gör vid det? Jo, för att vi har en felaktig och överdriven tro på vår betydelse som föräldrar, vi har en idé om att vi kan och måste påverka våra barns liv. I botten ligger den eviga debatten om arv kontra miljö.
Som nybliven förälder är det omöjligt att förhålla sig neutral till alla de studier och slutsatser som boken lyfter fram. Studie efter studie visar hur oviktig jag som förälder är för mitt barns framtid. Caplan visar att uppväxtmiljön inte har mycket påverkan på barnens framtida hälsa, livslängd eller inkomst. Ska vi inte spela klassisk musik för spädbarn som man alltid hört, köpa ekologisk mat eller söka efter stans allra bästa skola? Enligt Caplan och forskningen på området, som dessutom främst är gjord i Sverige blir svaret ett bestämt NEJ. Våra barn, kommer redan från unga år att välja sin egen väg hur gärna vi än vill påverka dem som föräldrar.
Jag protesterar från magen mot detta, de flesta barn växer ju upp och blir relativt lika sina föräldrar. Så det verkar ju ändå som vi till syvende och sist formar våra barn. Enligt Caplan är detta en felaktig observation. Av två anledningar: för det första, likheten mellan förälder och barn beror främst på likheten i arvsmassa, inte den miljö föräldrarna skapar åt barnen. För det andra: våra barn påverkas och formas till vad vi som föräldrar vill – så länge de är barn under vårt tak. Men så snart de fyllt arton och börjar göra sina egna livsval framkommer skillnaderna tydligt. Så rådet som Caplan ger är: sluta försöka styra barnen, hitta istället möjlighet att uppskatta och odla ett ömsesidigt förhållande.
Bryan Caplan återkommer gång på gång till att alla borde skaffa så många barn de kan. Människor blir allt äldre och därför har de större glädje under längre tid av barn och barnbarn. Den moderna lyckoforskningen visar att föräldrar i regel är mindre lyckliga än sina singelkompisar, men att lyckan eller välbefinnandet ökar igen när barnen blir vuxna och barnbarnen kommer. Den vinst, eller lycka, som Caplan talar om kan alltså inkasseras först i 50-, 60- eller 70-årsåldern.
Så, hur kan man i en explosivt överbefolkad värld argumentera för att vi ska sätta fler barn till världen, som ju Caplan gör? Det självcentrerade, vinstmaximerande perspektivet på barnalstrande känns som en frisk fläkt, fram tills frågan om överbefolkning dyker upp i boken.
För trots många goda argument och historiska reflexioner är det svårt att övertygas om att fler människor på jorden enbart är positivt. Istället för ett globalt perspektiv hemfaller Caplan åt någon slags allmän medelklassnorm. Och hans resonemang är motsägelsefullt: han argumenterar för att se de unika individerna i våra barn, men samtidigt lyfter han fram att barn på något sätt finns för vår egen vinnings skull. Här krockar Caplans i grunden humanistiska syn på människan, med en bisarr form av egoistiskt nyttotänk.
I have long hoped for a comment (or even better – a film) of some sorts on the vastly poular series Mad Men from the guy who gave us The Century of The Self, arguably the most stunning peice of 20th century social analysis I have witnessed on television. Finally, my long wait is no more, because on his blog he recently shared some great insights on the protaginists of Mad Men:
The story begins at the end of the 1950s. There were two distinct camps on Madison Avenue. And they loathed each other.
One group was led by Rosser Reeves who ran the Ted Bates agency. Reeves had invented the idea of the USP – the unique selling point. You found a phrase that summed up your product and you repeated it millions and millions of times on all media so it ”penetrated” the minds of the consumers.
His favourite was Lucky Strike’s ”It’s Toasted”.He laid this all out, with diagrams, in his ”bible” – called Reality in Advertising.
Trust me - I'm a doctor
The other camp were known as ”the depth boys”. They believed the opposite. That you penetrated the consumer’s mind by using all sorts of subtle psychological techniques to find out what they really wanted. These were feelings the consumer often didn’t even consciously realise themselves. It was called ‘Motivational Research’.
Read on and watch some never before seen footage by Curtis that further explains the goings on at Madison Avanue in the 50′s and 60′s.
In my new article in ExpressenI make the case for connecting the cultural criticism of late with the almost seamless expansion of science and other knowledge systems of today. I use Nassim Nicholas Taleb’s Black Swan Theory in order to argue for a greater diversity in analysis and interpretation within the field of art criticism, but without a doubt this is a reasoning that should infiltrate all cultural, philosophical and political criticism.
Art rascal Lars Vilkscomments and briefly dismisses my points as ”already been tried” and misses his own point that art today must gather its raison d’être from without the art field. Thus, to best analyze the expanding field of art, critics should at least try to develop their limited and one-sighted experience and knowledge. Art really creates black swans all the time, I can just mention some recent examples in Marcel Duchamp, Warhol and Cindy Sherman. The entire field of art has been forced to re-examine its paradigm because these individuals found new ways of looking. So today, I predict that science, economics or ethnology will strong allies in the next game change.
Nassim Nicholas Talebs recently wrote this beautiful piece about the human and natural economic worlds. Read it!
This past week the Karolinska Institutet in Stockholm have gathered the world’s foremost neuroscientists for a riveting symposium on the neurological bases of disease, art, emotion and consciousness. the name of the symposium is very non-Cartesian, anti-dualistic: The Enlightened Brain - Evolution and Development of the Human Brain.
Semir Zeki, Hugo Lagercrantz, Eric Kandel, Morten Kringelbach, Tania Singer, Torkel Klingberg and Jean-Pierre Changeux were some of the greats giving interesting lectures within their respective fields. I leave you wishing for more with an excerpt of Jean-Pierre Changeux lecture ”The Neuroscience of art”:
Any neurobiological hypothesis about artistic creation faces the combinatorial explosion of the 85 billion of neurons that compose the human brain. There is a need for rules that constrain and restrict in a top-down manner the selection of representations generated in the artist brain and which result in the personal style and quality of the work together with its efficient social communication and shared interpersonal recognition. These règles de l’art, hypothetically viewed as acquired patterns of connections, or scaffoldings, stored in long-term memory, include, among others: novelty, the coherence of the parts within the
whole (Alberti’s consensus partium), parsimony or the most frugal route of expression (Herbert Simon), the tension between bottom-up realism and top-down abstraction, the search for shared social recognition and the artist’s conception of the world (for instance the ”noble ideas” (belles idées) of Nicolas Poussin) (Changeux 2008).
Ever since the President of Harvard Larry Summers on a sunny day in April 22, 2005 commented on sex differences between men and women and how they may relate to the careers of women in science the Heat has been On. Summers was forced to resign over the heat he drew upon himself. But the seminar at Harvard University was about the research on mind, brain, and behavior relevant to gender disparities in the sciences, including the studies of bias, discrimination and innate and acquired difference between the sexes. The Edge reports on one of the most vivid debates between Elisabeth Spelkeand Steven Pinker – nurture vs nature in a battle between two great psychologists.
Further reading on the brain and gender
In Sweden gender troubles have been illuminated in many different fields and in general all large state organizations have equality plans to help facilitate a discussion and move toward less discrimination. But now the backlash is a fact: the universities of Lund and Göteborg have both in recent cases been the targets of policies implemented from above in order to secure a gender perspective on all research fields. People like Steven Sampsonhave raged against the idea of a gender certificate stating that it is a way of the feminist forces to issue their influence upon the rest of the university. And yes, surely it is an idea that is using the worst of leftist paternalistic strategies, but there is nothing principally bad with the idea of letting a power perspective influence research in various fields of the university.
But the question of the female brain and the strategies of erasing bias from our public sphere must be held at a reasonable distance from each other. You cannot make swift inference from a few MRI’s and connect it to an immediate policy decision where teachers at universities are forced to give equal time in the class room to males and females, as is the case in a recent report in Sweden. My view, as always, is that the cognitive research in this field must be expanded and the humanities must come closer to scientific knowledge. Science in turn must start a discussion of political bias in Academia in order to stop the slanted and patriarchal structuring in all forms of knowledge production and development.
An important point made by neuroscientist Melissa Hines when discussing gender/sex in the brain is that the once-established dichotomy between sex and gender is really impossible to sanction. Mainly because the supposition that certain aspects should be analyzed biologically (sex) and others socially (gender) is from a brain perspective wrong, the social brain and the physical brain cannot be separated.
Further reading to recommend:
AnnicaDahlström one of the leading proponents of the nature assumption of gender says it all.
Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.
