Kulturens mätbarhet, några kommentarer

I senaste numret av Konstnären skriver jag om mätbarheten som både problem och möjlighet för kulturen i framtiden. Det som för de flesta kulturarbetare kan ses som en teknokratisering av konst och kultur ser jag främst som ett öppning för kulturen att kunna närma sig politiska samtal, som ju i regel utgår i från rationella resonemang och transparens, inte subjektiva anekdoter och idéer. Det är också intressant att notera att den svenska ”bibeln” inom området kring regional utveckling och kulturell mätning och utvärdering Kulturens Kraft nu har översatts till engelska på Routledge. En av bokens redaktörer Lars Lindkvist uttrycker i en intervju kärnan i hur kulturen och Sverige i stort bör förhålla sig till utbildning, mätbarhet, juridik och skatteregler, ett uttalande som bör inspirera, snarare än avskräcka:

Genom att lyfta fram värdet av konst och kultur som igångsättare i en process som fortsätter med innovation, design och formgivning. Konsten utgör inspiration för övriga delar som sedan kan koppla tillbaka som ett kommunicerande kärl. Genom konsten öppnas sinnena och kunskapen ökar så att man känner igen en innovation och utvecklar nya verksamheter. Därför måste ökade satsningar göras redan i skolan på mer konst och kultur, fortsätta med mer bildningsverksamhet på högskolor och skatteavdrag för kultursponsring som skulle stärka kultutövarnas levnadsmöjligheter.

Samtal med Lars Lindkvist, Kulturekekonomi.se

Här är min text i senaste Konstnären nr 1, 2013:

“What Gets Measured Gets Managed”, utropade management-filosofen Peter Drucker på 1950-talet. Eller, troligtvis var det någon annan som formulerade just dessa fem ord men det sammanfattar väldigt väl de idéer som Drucker kungjorde. Det var i första hand företag och organisationer som Drucker ansåg behövde mer kunskap och bättre struktur. Kapitlet ”The Sickness of Government” I hans bok The Age of Discontinuity (1969) lade själva grunden till vad som i dessa dagar får klä skott för mätbarhetens starka prägel på vår tid – New Public Management.

New Public Management, eller NPM, hänvisar till en strävan hos statliga och offentliga organisation att effektivisera sina verksamheter. Det hela utgick från början ifrån viljan att förbättra invanda och ineffektiva mönster hos vissa skattefinansierade verksamheter. Med hjälp av decentralisering och managementmetoder hämtade ur näringslivet. I detta låg naturligtvis också att försöka konstruera den kreativa konkurrens som så länge funnits på en fri marknad, men inte lika mycket i offentliga organisationer. Innovation och konkurrens ville man ju även i myndigheterna och nämnderna också se till att belöna, och för att göra det behövde man också skärpa rutinerna för mätning och utvärdering. Nu skulle resultatet, inte processen stå i centrum.

cultural-value tapeInom kulturen kommer mätning egentligen upp till ytan först efter att statsvetaren Lisbeth Lindeborgs kulturpolitiska rapport Kulturen som lokaliseringfaktor (1991) slog ned som en bomb i kultursverige. Här påvisade en samhällsforskare för första gången i Sverige att det finns samband mellan kultur och regioners utveckling både ekonomiskt och socialt. Detta var en ögonöppnare, vilket fortsatte i Landstingsrådets kulturmätarprojekt ”Från vision till verklighet” (1994) och ett flertal rapporter från Statens Kulturråd, KK-stiftelsen och universitet.

NPM har otvetydigt ökat kraven på att mäta och förstå verksamheters effektivitet, något som inom kulturen blivit tydligt kännbart i exempelvis stipendieansökningar där konstnärer och institutioner tvingas motivera verksamhetens betydelse för barn och unga, region och stad, konstområdet i stort, liksom effekterna på psykisk och fysisk hälsa och utbildning.

Vår traditionella bild av konsten som opolitisk, onyttig eller på ”armslängds avstånd” från makten har kantrat rejält och det är anses knappast idag märkligt att kultursatsningar motiveras utifrån samhällsmål, vare sig det är mer demokrati och kreativitet eller turism och minskade sjuktal. Men denna bild av konsten som fredad från utvärdering och mätning är falsk och ohistorisk. Redan i 1974 års kulturproposition uttryckes en tydlig vilja att följa upp och utvärdera kulturen för de enskilda institutionerna. 2009 års stora kulturpolitiska antiklimax Kulturutredningen beskrev det så tydligt det kan bli:

”Det ansvar som kommer att ligga på de föreslagna förvaltningsmyndigheter gör att dessa kommer att behöva utveckla sin kapacitet för uppföljning och utvärdering. De ska kunna förse regeringen med löpande relevant underlag och även ge underlag till de mer frekventa översyner av kulturpolitiken som vi föreslår. Även kulturinstitutionerna behöver utveckla sin uppföljning och utvärdering för att bättre redovisa och återrapportera till regeringen”.

Idén om kulturen som ett laboratorium där inga krav ställts på samhällsnytta framstår idag som en utopisk vision, snarare än möjligt kulturpolitiskt mål. Och onekligen kan mätningen ha många goda effekter som det faktum att den flyktiga kultursfären utvidgas i akademiska discipliner som statistik, ekonomi, psykologi och sociologi. Denna integration med samhällsvetenskapen kan i sin tur också bidra till ett språkbruk som är fungerar i politiska sammanhang där ”resultat”, ”effekter” och ”mål” är mindre laddade begrepp än ”experiment”, ”osynliga värden” eller ”processbaserad”.

Men kanske är denna utveckling också problematisk. Strax efter att Kulturutredningen släppts under 2009 skedde två centrala konsthändelser i Sverige – Anna Odells psykosperformance och NUG’s graffitifilmer visade på konstmässan Market. Speciellt i den förra exemplet kom självaste kulturministern att hamna i konstetablissemangets onåd genom att så tydligt ta offentlig ställning för det hon menade var brottsligt och därmed inte längre ett konstverk.

Här kom mätbarheten in bakifrån, genom flera ledarskribenters cost-benefit-perspektiv där siffror slängdes runt som slagträn i debatten om dessa konstverks egentliga nytta. NUG’s verk ansågs av Trafiklandstingsrådet kostat samhället 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg i en av filmerna. Detta plockades upp i debatter, Facebookgrupper och kulturpolitiska resonemang som ett enkelt och snabbt sätt att skapa en värdering av vad detta verk faktiskt betydde ur ett samhällsperspektiv. När konstskandalen blev ett faktum krävde också journalister också snabba svar från både galleristen, konstnären och den indignerade ministern. Många debattörer gjorde det då väldigt enkelt för sig och viftade först och främst med det som var mätbart, snarare än det som krävde eftertanke och analys.

Men ökningen av mätning och kvantifiering inom konsten och samhället i stort kan som managementforskaren Christopher Pollitt inte isoleras till några få händelser, utan måste ses som resultatet av flera parallella processer. Delvis har det kommit i led med ny samhällsplanering och urbanisering, som den uppmärksammade artikeln ”Artists as consumers” (1989) visade. I artikeln beskriver Joan Jeffri hur konstnärer påverkas och reagerar på gentrifieringen i New York, en effekt av att fastighetsvärdet steg i de delar av staden där konstnärer tidigare ostörda kunnat arbeta. Artikeln blev stilbildande i sin uppräkning av amerikanska konstnärer, deras utbildning och kompetens och hur samhället i flera led kunde vinna på att använda sig av denna resurs. Men det speciella med artikeln var att den så oförblommerat beskrev studier och statistik som visade att konstnärer tär på samhället genom att de flesta konstnärers lön är så låg och att denna grupp dessutom är svårare att omskola till en annan yrkeskategori.

Faktumet att något är mätbart är vi i konstvärlden generellt inte fientligt inställda till, ofta är det ganska bra att kunna påtala något på ett neutralt sätt, utan att alltid nödvändigtvis behöva proklamera någons subjektiva tolkning. Inom kulturekonomisk forskning har man de senaste trettio åren utvecklat sofistikerade metoder för mätning av kulturens värde, alltifrån neurologiska röntgeninstrument till breda, globala statistiksammanställningar. Men vanligast idag är Contingent Valuation Method som går ut på att fråga medborgare hur mycket de skulle kunna tänka sig betala för en specifik kulturell upplevelse. Här hamnar kvalitetsbegreppet inte i skottlinjen eftersom den inte behöver definieras generellt, bara hur den enskilda individen värdesätter den egna upplevelsen. Den stora bristen i denna metod är att den ju är hypotetisk och begränsad till besökarnas kulturintresse. Denna metod kan inte ge någon definitiv kunskap om hur mycket människor skulle vilja betala eftersom de inte alltid är väl insatta i vad de skulle få för pengarna. Jämför med hur mycket pengar man skulle kunna tänka sig lägga på en roman på ryska, när ens ryska består av en termins språkstudier för sisådär tjugo år sedan.

Regeringen bildade nyligen Framtidskommissionen för att bidra med analyser för de kommande fyrtio årens samhällsutveckling. I en debattartikel i Göteborgsposten skriver de att ”Kultursektorn som helhet saknar i många fall den mätbarhet som de kulturella och kreativa näringarna kan uppvisa. Det fråntar den inte dess betydelse för samhällsutvecklingen” Om detta perspektiv på mätning kommer att förgylla eller erodera kulturens ställning kan nog bara framtiden utvisa.

About these ads

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: