Fattigdom sätter sig på hjärnan

obsNyligen talade jag i OBS i P1 om forskningen kring fattigdom och dess psykologiska bieffekter. I boken Scarcity: Why Having Too Little Means So Much tar forskarna Sendhil Mullainathan och Eldar Shafir upp studier och policy-idéer som kanske skulle kunna minska klyftor och öka möjligheterna för samhällets svagaste grupper.

Länk till programmet HÄR

Taggad ,

Varför tala om erotiskt kapital?

Image

Erotiskt kapital lanserades ordentligt som ett begrepp för fyra år sedan av sociologen Catherine Hakim. Utseende, karisma och social utstrålning är inte bara viktigt, det är så pass avgörande att vi måste börja räkna in det i samhällsekonomins omsättning av kapital.

Jag försöker ge en introduktion till tankesättet utifrån hennes senaste bok. Läs texten i Arena.

Taggad , ,

Varför genomför Google 12 000 randomiserade experiment per år? Kulturen har svaret

Image

För några dagar sedan talade jag i OBS i P1 om två näringslivstänkare och deras tro på experimenterande, (samhällsekonomisk motsvarighet till Heisenbergs osäkerhetsprincip). Den ena – Nassim Nicholas Taleb – har de flesta samhällsvetare och företagsekonomer någon gång testat att läsa, många erkänner hans storhet men fattar inte riktigt vad det är han jiddrar om. The Black Swan var faktiskt en ganska rörig bok, men hans nya bok Anti-Fragile går det mycket bättre. I den försöker han montera ner den moderna idén att vetenskapen gett oss tillräckligt med kunskap för att förstå den riskfyllda, osäkra framtiden. Vi jagar därför efter tydliga mönster i samtiden, men det enda vi gör, är att packa in det okända och nya i befintliga tankestrukturer. Nya så kallade ”teorier” som vi aldrig testar mote verkligheten, vi bara genomför dem. Planlöst och arrogant.

Tillsammans med amerikanen Jim Manzi har Taleb gjort till sin mission att förkunna experimentets roll i samhällsekonomin. Konstnären, soldaten och entreprenören är Talebs hjältar. Varför? Jo, eftersom de samtliga riskerar att personligen förlora mycket för att lyckas. Bankmän, filosofer och journalister anser Taleb kan komma upp med all världens idiotier utan att det behöver påverka dem personligen. Risken externaliseras.

Manzi skriver att företaget Capital One genomför över 60 000 experiment per år och Google ca 12 000 per. Varför experimenterar vi inte mer, kan man undra. Manzi vill att politisk datainsamling (mining) ska öka till samma grad som i näringlivet, något som skulle kunna skapa en kultur som vågar ta ut svängarna i visionerna. När visioner släpps fria, kan de föras ned på jorden genom studier och experiment. Vilken samhällssektor är bättre på experiment och visioner än kulturens och humanioran? Vore inte detta ett fantastiskt uppsving för kulturens kris i samhällskroppen?

 

Läs hela texten här

Kulturens mätbarhet, några kommentarer

I senaste numret av Konstnären skriver jag om mätbarheten som både problem och möjlighet för kulturen i framtiden. Det som för de flesta kulturarbetare kan ses som en teknokratisering av konst och kultur ser jag främst som ett öppning för kulturen att kunna närma sig politiska samtal, som ju i regel utgår i från rationella resonemang och transparens, inte subjektiva anekdoter och idéer. Det är också intressant att notera att den svenska ”bibeln” inom området kring regional utveckling och kulturell mätning och utvärdering Kulturens Kraft nu har översatts till engelska på Routledge. En av bokens redaktörer Lars Lindkvist uttrycker i en intervju kärnan i hur kulturen och Sverige i stort bör förhålla sig till utbildning, mätbarhet, juridik och skatteregler, ett uttalande som bör inspirera, snarare än avskräcka:

Genom att lyfta fram värdet av konst och kultur som igångsättare i en process som fortsätter med innovation, design och formgivning. Konsten utgör inspiration för övriga delar som sedan kan koppla tillbaka som ett kommunicerande kärl. Genom konsten öppnas sinnena och kunskapen ökar så att man känner igen en innovation och utvecklar nya verksamheter. Därför måste ökade satsningar göras redan i skolan på mer konst och kultur, fortsätta med mer bildningsverksamhet på högskolor och skatteavdrag för kultursponsring som skulle stärka kultutövarnas levnadsmöjligheter.

Samtal med Lars Lindkvist, Kulturekekonomi.se

Här är min text i senaste Konstnären nr 1, 2013:

“What Gets Measured Gets Managed”, utropade management-filosofen Peter Drucker på 1950-talet. Eller, troligtvis var det någon annan som formulerade just dessa fem ord men det sammanfattar väldigt väl de idéer som Drucker kungjorde. Det var i första hand företag och organisationer som Drucker ansåg behövde mer kunskap och bättre struktur. Kapitlet ”The Sickness of Government” I hans bok The Age of Discontinuity (1969) lade själva grunden till vad som i dessa dagar får klä skott för mätbarhetens starka prägel på vår tid – New Public Management.

New Public Management, eller NPM, hänvisar till en strävan hos statliga och offentliga organisation att effektivisera sina verksamheter. Det hela utgick från början ifrån viljan att förbättra invanda och ineffektiva mönster hos vissa skattefinansierade verksamheter. Med hjälp av decentralisering och managementmetoder hämtade ur näringslivet. I detta låg naturligtvis också att försöka konstruera den kreativa konkurrens som så länge funnits på en fri marknad, men inte lika mycket i offentliga organisationer. Innovation och konkurrens ville man ju även i myndigheterna och nämnderna också se till att belöna, och för att göra det behövde man också skärpa rutinerna för mätning och utvärdering. Nu skulle resultatet, inte processen stå i centrum.

cultural-value tapeInom kulturen kommer mätning egentligen upp till ytan först efter att statsvetaren Lisbeth Lindeborgs kulturpolitiska rapport Kulturen som lokaliseringfaktor (1991) slog ned som en bomb i kultursverige. Här påvisade en samhällsforskare för första gången i Sverige att det finns samband mellan kultur och regioners utveckling både ekonomiskt och socialt. Detta var en ögonöppnare, vilket fortsatte i Landstingsrådets kulturmätarprojekt ”Från vision till verklighet” (1994) och ett flertal rapporter från Statens Kulturråd, KK-stiftelsen och universitet.

NPM har otvetydigt ökat kraven på att mäta och förstå verksamheters effektivitet, något som inom kulturen blivit tydligt kännbart i exempelvis stipendieansökningar där konstnärer och institutioner tvingas motivera verksamhetens betydelse för barn och unga, region och stad, konstområdet i stort, liksom effekterna på psykisk och fysisk hälsa och utbildning.

Vår traditionella bild av konsten som opolitisk, onyttig eller på ”armslängds avstånd” från makten har kantrat rejält och det är anses knappast idag märkligt att kultursatsningar motiveras utifrån samhällsmål, vare sig det är mer demokrati och kreativitet eller turism och minskade sjuktal. Men denna bild av konsten som fredad från utvärdering och mätning är falsk och ohistorisk. Redan i 1974 års kulturproposition uttryckes en tydlig vilja att följa upp och utvärdera kulturen för de enskilda institutionerna. 2009 års stora kulturpolitiska antiklimax Kulturutredningen beskrev det så tydligt det kan bli:

”Det ansvar som kommer att ligga på de föreslagna förvaltningsmyndigheter gör att dessa kommer att behöva utveckla sin kapacitet för uppföljning och utvärdering. De ska kunna förse regeringen med löpande relevant underlag och även ge underlag till de mer frekventa översyner av kulturpolitiken som vi föreslår. Även kulturinstitutionerna behöver utveckla sin uppföljning och utvärdering för att bättre redovisa och återrapportera till regeringen”.

Idén om kulturen som ett laboratorium där inga krav ställts på samhällsnytta framstår idag som en utopisk vision, snarare än möjligt kulturpolitiskt mål. Och onekligen kan mätningen ha många goda effekter som det faktum att den flyktiga kultursfären utvidgas i akademiska discipliner som statistik, ekonomi, psykologi och sociologi. Denna integration med samhällsvetenskapen kan i sin tur också bidra till ett språkbruk som är fungerar i politiska sammanhang där ”resultat”, ”effekter” och ”mål” är mindre laddade begrepp än ”experiment”, ”osynliga värden” eller ”processbaserad”.

Men kanske är denna utveckling också problematisk. Strax efter att Kulturutredningen släppts under 2009 skedde två centrala konsthändelser i Sverige – Anna Odells psykosperformance och NUG’s graffitifilmer visade på konstmässan Market. Speciellt i den förra exemplet kom självaste kulturministern att hamna i konstetablissemangets onåd genom att så tydligt ta offentlig ställning för det hon menade var brottsligt och därmed inte längre ett konstverk.

Här kom mätbarheten in bakifrån, genom flera ledarskribenters cost-benefit-perspektiv där siffror slängdes runt som slagträn i debatten om dessa konstverks egentliga nytta. NUG’s verk ansågs av Trafiklandstingsrådet kostat samhället 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg i en av filmerna. Detta plockades upp i debatter, Facebookgrupper och kulturpolitiska resonemang som ett enkelt och snabbt sätt att skapa en värdering av vad detta verk faktiskt betydde ur ett samhällsperspektiv. När konstskandalen blev ett faktum krävde också journalister också snabba svar från både galleristen, konstnären och den indignerade ministern. Många debattörer gjorde det då väldigt enkelt för sig och viftade först och främst med det som var mätbart, snarare än det som krävde eftertanke och analys.

Men ökningen av mätning och kvantifiering inom konsten och samhället i stort kan som managementforskaren Christopher Pollitt inte isoleras till några få händelser, utan måste ses som resultatet av flera parallella processer. Delvis har det kommit i led med ny samhällsplanering och urbanisering, som den uppmärksammade artikeln ”Artists as consumers” (1989) visade. I artikeln beskriver Joan Jeffri hur konstnärer påverkas och reagerar på gentrifieringen i New York, en effekt av att fastighetsvärdet steg i de delar av staden där konstnärer tidigare ostörda kunnat arbeta. Artikeln blev stilbildande i sin uppräkning av amerikanska konstnärer, deras utbildning och kompetens och hur samhället i flera led kunde vinna på att använda sig av denna resurs. Men det speciella med artikeln var att den så oförblommerat beskrev studier och statistik som visade att konstnärer tär på samhället genom att de flesta konstnärers lön är så låg och att denna grupp dessutom är svårare att omskola till en annan yrkeskategori.

Faktumet att något är mätbart är vi i konstvärlden generellt inte fientligt inställda till, ofta är det ganska bra att kunna påtala något på ett neutralt sätt, utan att alltid nödvändigtvis behöva proklamera någons subjektiva tolkning. Inom kulturekonomisk forskning har man de senaste trettio åren utvecklat sofistikerade metoder för mätning av kulturens värde, alltifrån neurologiska röntgeninstrument till breda, globala statistiksammanställningar. Men vanligast idag är Contingent Valuation Method som går ut på att fråga medborgare hur mycket de skulle kunna tänka sig betala för en specifik kulturell upplevelse. Här hamnar kvalitetsbegreppet inte i skottlinjen eftersom den inte behöver definieras generellt, bara hur den enskilda individen värdesätter den egna upplevelsen. Den stora bristen i denna metod är att den ju är hypotetisk och begränsad till besökarnas kulturintresse. Denna metod kan inte ge någon definitiv kunskap om hur mycket människor skulle vilja betala eftersom de inte alltid är väl insatta i vad de skulle få för pengarna. Jämför med hur mycket pengar man skulle kunna tänka sig lägga på en roman på ryska, när ens ryska består av en termins språkstudier för sisådär tjugo år sedan.

Regeringen bildade nyligen Framtidskommissionen för att bidra med analyser för de kommande fyrtio årens samhällsutveckling. I en debattartikel i Göteborgsposten skriver de att ”Kultursektorn som helhet saknar i många fall den mätbarhet som de kulturella och kreativa näringarna kan uppvisa. Det fråntar den inte dess betydelse för samhällsutvecklingen” Om detta perspektiv på mätning kommer att förgylla eller erodera kulturens ställning kan nog bara framtiden utvisa.

Gläntas Framtidsencyklopedi till Iphone + Ipad

Gläntas fantastiska idé till en framtida encyklopedi har nu möt samtiden genom att återfödas som app till iPhone och iPad. Det var några år sedan jag blev tillfrågad att bidra med något, men det var en fantastiskt kul möjlighet. 

Bläddra ned till bokstaven N och ordet Neuropolitik för min lilla lektion i framtidsanalys

Länk till iTunes Här

Några stora tankefel om försvarets kampanj, Erik Helmerson

Både Erik Helmerson och Försvarsmakten tar kritiken mot den senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som något slags privilegierat Södermalmsförsvar av surdegsbakande framför ”humanitära insatser”. Eller som rubriksättaren för artikeln antyder – surdeg går hos vissa före kampen för självaste demokratin.

Jodå Helmerson, även vi kulturarbetare förstår oss på humorn i kampanjen, tihi. Mitt skratt fastade snart i halsen. I Sverige är vi (läs: 80- och 90-talister) liksom helt världsfrånvända och speciellt de unga hipsters som i kampanjerna utför lekfulla aktiviteter. De kan väl knappast tänkas ta något ansvar för att bidra till samhället OCH SAMTIDIGT ägna delar av sin vakna tid för lek? I kampanjens svartvita värld anses det totalt orimligt, därför gör kampanjen mer skada än nytta.

De starka reaktionerna som debattörer som Fredrik Strage och Inti Chavez Perez uttryckt har av flera feltolkats som ett angrepp på försvarets existens eller slapphänt inställning till demokratiarbete. Försvaret behövs, demokratiarbete är otroligt viktigt, vem säger emot? Sedan uttrycker Helmerson att ”Nu måste man i och för sig ha ett extremt tolerant kulturbegrepp för att där kunna inkorporera aktiviteter som att tejpa fast sig på väggen och instagramma sin frukost”. Tillåt mig att blända dig med mitt toleranta kulturbegrepp Erik, genom att påpeka att post-its varit grundmateralet i ett av de mest intressanta konstverken i Sverige under 2000-talet: ”Ett försök att förstå” av Johan Thurfjell. Och den tejpglade unge mannen på väggen är ju nästan en direkt kopia av världsberömde konstnären Maurizio Cattelans verk ”A perfect day”, 1999 där han tejpat upp sin gallerist Massimo De Carlo på väggen i galleriet i Milano. Behövs fler kulturella referenser?

Första felet: Att anta att bilderna visar något utan värde.

Det fundamentala felet med kampanjen blir de absurda jämförelserna, något som gjorts otaliga gånger när lekfulla, kreativa och excentriska aktiviteter ifrågasatts. Det är en felaktigt uppställd dikotomi mellan något som varje mentalt frisk person i Sverige ser som livsviktigt – demokratifrämjande – och en aktivitet som bredvidställd naturligtvis verkar helt jävla banal. Det är fullkomligt ointressant att ställa lekfulla aktiviteter (”Lek” definieras här som glädjefullt skapande, med eller utan syfte) mot en myndighets arbetsuppgifter, speciellt när man kan tala om liv och död i detta arbete.

Andra felet: jämföra fritidssysslor med arbetsuppgifter

Problemet med kampanjens bild av sakernas tillstånd är att nästan inget som vi arbetar med i västvärlden handlar om att i första hand rädda någons liv. Jag kommer faktiskt inte på en enda människa runt omkring mig som har arbetat med en verksamhet som räddar liv, inklusive forskare inom demensvård, konstnärer, art directors, säljare, kommunpolitiker, skribenter, dagmammor och lärare. Skulle dessa personers arbete vara mindre viktigt för att de inte arbetar med väpnade konflikter i demokratifattiga områden? ska alla bli soldater? Det är ju absurt.

Tredje felet: Arbetsuppgifter kan inte svartvitt ställas mot varandra.

Liknande jämförelser kan vi ju enkelt göra mellan andra aktiviteter och se hur meningsfullt det verkar. Vilket av följande två alternativ verkar mest relevant för att rädda liv och främja samhällsutvecklingen. Svara ärligt nu.

1. Knäoperation – 2. demokratifrämjande arbete i konflikthärd
1. Träning inför triathlonlopp – 2. demokratifrämjande arbete i utvecklingsländer
1. skjutsa barn till fotbollsträning – 2. demokratifrämjande arbete i krigszoner
1. Skriva ledarartiklar – 2. demokratifrämjande arbete i flyktingläger

Vad drar vi för slutsatser nu? att sluta skriva artiklar för att de inte rädda liv? Ska vi anta en hållning om vårt arbete som oviktigt bara för att vi inte räddat någons liv innan tre-fikat?

Men det stora misstaget som utmärker kampanjens tilltal är dess syn på vad som görs på bilderna och i filmerna – leken. Vi har i hela västvärlden ett outtalat hat mot leken – det syfteslösa, det som inte på ett enkelt och rationellt sätt har en slutprodukt som kan vägas och mätas. Kulturhistorikern Johan Huizinga skrev klassikern Homo Ludens 1938 som menade att leken var själva förutsättningen för kultur, religion och samhällsliv. Han hade i allt väsentligt dessutom rätt! Utvecklingspsykologer har i över tjugo år forskat på lekens betydelse för barn och även vuxna och det visar sig att leken är helt central för vår psykologiska och sociala hälsa, intelligens och förståelse av tillvaron.

Världsledande forskare som Stuart Brown kan faktiskt visa att bristen på lek hos barn och vuxna är helt förödande, leder till skadade, sjuka individer. Leken är en katalysator för sammanhållning, kreativitet, nytänk, glädje och känslan av välbefinnande.

Det är kanske därför som Brown är en av många lekforskare som också konsultar åt Fortune 500-företag som i hög utsträckning i snart tjugo år försökt skapa miljöer som är mer lekfulla eftersom det ökar lönsamheten och människors hälsa.

Adobes nya kontor i Utah

Adobes nya kontor i Utah

Se på Adobes nya kontor i Utah som bara avsatt 15% av sin yta till kontor. Resten till lek och inspiration, inklusive klättervägg och basketplan. Är det någon som tvivlar på Googles eller Facebooks affärsidéer och deras kontorsinredningar som också haft lekfullhet som ledord, Googles appbutik heter ju till och med Google Play. Lego skapade för några år sedan Serious Play, ett antal legoleksaker och mentala verktyg som använts av Tetra Pak, Nokia och Astra Zeneca. Syftet är att ge fantasi och träna hjärnan i kreativt problemlösande och samtidigt vara glädjefull och stimulerande.

Vad håller ni på med forskare och storföretag? Leker ni?

Fjärde felet: Att anta att syfteslös lek inte har en viktig samhällsfunktion

Kulturen hamnar ofta i skottlinjen här eftersom många skapandeprocesser är lekfulla, absurda och inte minst direkt syfteslösa – åtminstone på ett direkt sätt. Att kultur faktiskt kan främja demokrati genom att öka förtroendet för samhällsinstitutioner eller rädda liv genom att påverka tillfrisknande och hälsa är något som alltid kommer i skymundan eftersom det är INDIREKTA EFFEKTER, men likväl vetskapligt understödda.

Femte felet: Att anta att kultur inte har stora effekter på samhälle och demokrati.

Kultur och för den delen mänsklig lek är mer komplext och svårare mäta och förstå än andra samhällsområden, det betyder inte att konsten inte har något övergripande syfte eller betydelse, bara att dess syfte inte ryms inom en ledarsidas trånga marginaler.

Taggad , , , , , , , , ,

Neuroporr – missbrukets baksida

neurologists_rock_greeting_card-p137244034132121122encfs_210Min kommentar kring fenomenet neuroporr sändes nyligen i OBS i P1. Neuroporr låter raljant men kommer att bli ett verkligt problem i vår vetenskapligt genomdränkta mediavärld. Beware alla neuromissbrukare. Nedan följer texten som jag läser i programmet:

 

Neuroporr kallas det. Det kommer ständigt nya forskningsrön om människans fantastiska hjärna, o de här nya upptäckterna har också fått stort genomslag i populärvetenskapliga och skönlitterära böcker. Det råder neurofeber på bokmarknaden. Men, nu kommer kritik från forskare som menar att forskningsresultaten förvanskats och förenklats för att passa författarnas agenda. Robert Stasinski summerar debatten.

Det är fullständigt självklart för oss idag att den mänskliga hjärnan är ett unikt organ. Dess möjligheter och hemligheter verkar till synes oändliga, och hjärnforskningen tillhör samtidens kanske mest tilldragande och expansiva forskningsfält. Men nu höjs röster mot slentrianmässigt hänvisande till neurovetenskap och flera böcker och författare anklagas för att oproportionerligt och ibland grovt förenklat blåsa upp forskningsresultat om hjärnan för att passa en viss agenda. Enligt flera framstående vetenskapsmän, journalister och bloggare överskattas ibland nya om hjärnan i syfte att sälja böcker om hur vi kan förbättra vår intelligens, kreativitet och välbefinnande. Dessa kritiker har nu börjat cirkulera ett ord för denna överkonsumtion av neurologi och förenkling av psykets mekanismer – neuroporr.

De ihärdigste motståndarna till neuroporrens utbredning rannsakar nu populära  vetenskapliga neurologiartiklar, böcker och föreläsningar som sprids som troslära i media. Och det är lätt att själv förföras av skarpa inlägg om skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärna, vilken sorts musik som gör oss mest lyckliga eller vilken sorts blå färg på väggarna som gör oss mest kreativa. Bloggarna och författarna – som kallar sig neurokritiker – attackerar inte själva vetenskaperna psykologi och neurologi. De riktar istället sin kritik mot alla reduktionister. De som tenderar att förenkla och inte sällan profitera på att vräka ur sig korta Tweets, artiklar och böcker om det mest komplexa i mänskligt beteende, gärna med en länk till en vetenskaplig studie för att signalera fakta och kunskap.

Vi befinner oss numera i neuroprefixets tidsålder där allt mellan himmel och jord verkar medryckande så fort det har något med neurologi att göra: Idag är bland annat Neuroekonomi, neuroteologi, neuropedagogik och neurojuridik egna ämnen på flera internationella universitet.

Dessa hybridområden signalerar ju vad vi trånar efter – både naturvetenskaplig enkelhet och öppenhet för tolkning och kulturella värderingar. Det finns än så länge ganska lite forskning inom vart och ett av dessa nya fält, vilket ofta leder till fantasifulla tolkningar när resultaten rapporteras i media. Eftersom det ännu inte finns tillräckligt med samlad vetenskap för att med viss säkerhet säga vad som händer i hjärnan när man exempelvis spelar ett parti poker eller blir förälskad ökar risken för att artiklar som framstår som vetenskapliga mest är spekulationer.

Deena Weisberg, vid Yaleuniversitetet visade för några år sedan i en studie, att helt vanliga vuxna studenter i neurologi var relativt duktiga på att upptäcka fel i på förhand påhittade forskningresultat. Men detta kritiska tänkande upphörde när man i nästa experiment stoppat in de tre orden ”Hjärnröntgen indikerar att”. Försökspersonerna accepterade då hopfantiserade resultat och analyser enbart på grund av anspelningar till neurovetenskap.

Det senaste året har mycket av detta ytliga tänkande kommit att debatteras inte minst efter publiceringen av Naomi Wolfs nya bok “Vagina” förra året. Flera neurokritiker stör sig på att hon i boken felaktigt redogjort för elementär neurokemi i syfte att bättre passa hennes argument om män och kvinnors beteende. Även en av USA’s mest kända psykologibloggare Jonah Lehrerkraschlandade i somras efter att det uppdagats att han inte bara grovt förenklat viss neuropsykologisk forskning, utan även fabricerat material för att passa sina smart formulerade tankegångar. Lehrer har genom några års snedvridande av fakta i bloggar och böcker, kunnat arvodera 20 000 dollar per föreläsning vid blott 31 års ålder. Neurotrash, skanderar nu flera kända vetenskapsjournalister och neurologer bland annat britten Raymond Tallis. Dessa granskare pekar på en ny klassklyfta mellan hjärnvetenskapen och populärvetenskapen. En klyfta mellan de som nöjer sig med att konstatera att vi har mycket långt kvar innan vi helt förstår hur tankar och känslor skapas och de som redan nu skriker ut till världen: Hjärnrevolutionen är här.

Taggad , , , , , , ,

Expressendebatt och min idé om Konstnärskap 2.0

Jag har just skrivit ett debattinlägg i Expressen som svar på både Madeleine Sjöstedt och Martina Montelius som jag menar måste förenas i en ny vision om hur vi talar om olika konstnärskap 2012. Språkbruk och status måste förändras och där kan vi lära mycket från Kulturekonomi och den stora debatten om humaniorans status.

Pengar är den stora frågan i kulturens framtidsfabrik

En tydlig tendens i tiden är konstens intresse för sin egen ekonomiska grund och inte minst dess okända framtid. Detta har gjorts tydligt med utställningar och publikationer från Los Angeles till Tokyo och här i Sverige märks ett ökat intresse för kulturpolitiska frågor, något som bara måste ses som positivt. Flera stockholmsinstitutioner inklusive Botkyrka konsthall och Tensta konsthall har under hösten stått som värd för flera samtal om finansiering, pengar och konstnärers villkor, och fler är att vänta. Hur konsten ska finansieras är en fråga under konstant utveckling, något som per definition inte kan ha en absolut lösning eftersom de ekonomiska ramarna för samhället i stort, inklusive konsumtionsmönster är stadda i evig flux. Konsten har en god förmåga att kritisk vrida på de mest komplexa samband, men hamnar sällan i en konstruktiv diskussion om policy, något som märktes under den debatt om Tensta konsthall och Bukowskis som rasade tidigt under 2012.

Intressant är också det nya arbetet med att spana in i hur framtiden bästa ska stödja och arbetet med det kreativa och det konstnärliga, nu senaste gjort på uppdrag av Framtidskommissionen. Sammansatt av statsministern och en mängd andra aktörer inom samhälle och finans har man som mål att ”framtidssäkra” samhället och dess verksamheter genom idéarbete såsom debattartiklar och rapporter. Deras senaste delrapport Är kulturen framtidens re-renässans är intressant läsning och driver linjen om kulturens roll för att utveckla framtidens städer, arbetsplatser och beteenden.

EU har nyligen också publicerat sin handbok för policy inom KKN och det är väldigt relevant läsning med både statistik och värdediskussioner och info om strukturfonder och annat nyttigt. Den kan laddas ned här.

Sveriges intresseorganisation för kulturnäringar Generator ordnar varje år en konferens i en stad eller region. I år har turen kommit till Gävle och flera intressanta talare är klara som Annie Lööf, Emma Stenström och Simon Kyaga som nyligen blev internationellt uppmärksammad för sin studie om psykiska sjukdom och avancerat, kreativt skapande. Det intressanta med hans resultat var att slutsatsen så tydligt kunde dras att vissa av dessa sjukdomstillstånd, även om de kan generera smärta och lidande faktiskt också kan vara fördelaktiga och produktiva. Denna kunskap har ju konstnärer i alla tider vetat om intuitivt, men nu kommer alltså en studie som sammanfattar det hela med kliniskt underlag. Här skriver BBC om studien.

Varför det är en god idé att lära sig mer om CrossFit

Jag hoppas det inte undgått någon att Träningsguiden i dagarna släppt Sveriges första tidskriftsnummer om CrossFit med mig som chefredaktör. Ett fantastiskt projekt som initierats av hälsoentreprenören och tidskriftsmakaren Ove Rytter med muskler från Fitness-Magazine och stöd från CrossFit-communityn inklusive Reebok. Det har varit en ära och ett nöje att få vara numrets chefredaktör Nu kommer förhoppningsvis numrets spridning skapa större kunskap hos gemene man och kvinna om vad CrossFit är och hur man kan komma igång.

Det finns mycket intressant med CrossFit förutom att det utan någon större debatt kan klassas som det främsta sättet att bli verkligt vältränad (om träningen utförs korrekt). Något av det mest intressant med CrossFit är att träningen bygger på gemenskap både i och utanför CrossFit-boxen. I boxen tränar man generellt med en tränare och ett gäng glada hälsofreaks som alla har samma mål – att bli bättre både i fysisk och mental förmåga. Gemenskapen är inte något unikt för CrossFit, men ofta förbisett som en hälsofördel, vilket är olyckligt. Forskare vid Brigham Young University och University of North Carolina at Chapel Hill publicerade nyligen en meta-studie av just sociala relationer och hälsa och visade att av de ca 300 000 som ingick i studien var människor med dåliga eller inga sociala relationer upp till 50% troligare att dö efter 7,5 år. Mycket av detta har man inom medicinen inte ännu forskat så mycket kring då man har ett alltför atomistiskt synsätt på hälsa och kroppen. CrossFit ser gruppen OCH individen som centrala i hälsomatrisen, och denna aspekt har under de senaste åren eroderats av den traditionella gymkulturen.

Den andra spekten är den affärsmodell som CrossFit bygger på, nämligen en närmast syndikalistisk-kapitalistisk modell där ca 4500 affilliates (certifierade CF-boxar) runt om i världen enbart abonnerar på rätten att använda namnet CrossFit. Detta skiljer modellen starkt från en traditionell Franchise-modell där alltifrån kläder, design och innehåll hårt kontrolleras av ”the franchisor” – centralorganisationen. I detta fall är det CrossFit, Inc. i Los Angelses som utbildar och certifierar tränare som tillåts använda namnet med dubbla versaler ”CrossFit”. Denna modell har nyligen varit i gungning då halva företaget är i stånd att köpas upp av en småskalig riskkapitalist Anthos Capital. CrossFit utvecklas istället av enskilda gymägare som utvecklar nya smaker av sporten och väjer själva hur de ska profitera eller inte.

Grunden i CrossFit är samtida forskning kring evolutionär psykologi och antropologi vilket får fler och fler att förstå grunden i vår fysiska och mentala utveckling och de otroliga effekter som ett skiftat synsätt kan ha  på vår kropp och mentala horisont. Att ställa sig utanför denna positiva rörelse är både dumt och kunskapsfientligt. Fler och fler människor är genuint trötta på att se vältränade ut istället för att faktiskt vara vältränade. Innehåll, inte yta är framtidens devis, både för vår kropp och själv liksom resten om samhället.

Tipsar om en bra artikel i The Messenger om CrossFit, funktionell träning och vetenskap. Läs!

Taggad , , , ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: